Det gore bra nu

Jag såg nya svenska lågbudgetsplatterfesten Vittra som går upp på bio idag, och diggade. Läs min text på Weird Science!

Frankenweenie

Bästa filmen jag sett i år: Timpans långfilmsversion av Frankenweenie.
Jag skriver mer om den på Weird Science – klicka här!

V/H/S

Den kortfilm jag var mest peppad på i V/H/S, en ensembleskräckis där ett gäng up and coming-regissörer gjort varsitt found footage-raffel, var den som visade sig vara klenast. Ti West har ju gjort fantastiska House of the Devil och The Innkeepers, men hans kortis här, om ett par trista backpackers som stöter på en mystisk kvinna en sen kväll på ett motell, visade hela konceptet från sin sämsta sida: en bra idé, inte tillräckligt genomtänkt för att hålla som en egen film, men helt okej tillsammans med de andra. 

Trots det finns det oerhört mycket mumma. Ramhandlingen, där ett gäng asjobbiga snubbar bryter sig in i ett ödehus och hittar en död man och travar med vhs-kassetter som de tittar på, är slapp, men filmerna de glor på är härliga. 

Allra bäst är första och sista segmentet. "Amateur Night" av David Bruckner handlar om tre kåta snubbar som efter en blöt kväll lyckas få med två tjejer på hotellrummet och ska filma akten med en hemlig kamera gömd i den snälla killens glasögon. Men den ena tjejen är lite konstig... och allt slutar i ett smarrigt blodbad. Den sista handlar om fyra snubbar som letar efter ett Halloweenpartaj och hamnar i ett hus det spökar i på riktigt, och har en utdragen final som är helt frenetisk och vanvettigt underhållande. CGI-effekter ser dessutom jäkligt bra ut när det är fejk-vhs. 

Annars är det fascinerande hur V/H/S lyckas vara både hyfsat nyskapande  – det obligatoriska found footage-problemet att någon hela tiden, oavsett hur vettskrämd man är, måste hålla inne REC-knappen för att det ska bli film, är löst genom att variera filmandet med webcam, gömda kameror och annat – samtidigt som det flashas ett par lökar i varje kortis, mer eller mindre "naturligt", i sann exploitation-anda. 

Det är fint att regissörsgänget, de flesta födda kring 1980 och fortfarande i VHS-ålder när de konsumerade som mest film, hyllar den svarta kassetten, även om flera av filmerna rimligtvis borde sparats på fil eftersom de är filmade med hd-kamera, om nu premissen skulle vara "verklig". VHS-kassetten i all sin analoghet, med sitt klumpiga klossiga format och mekaniska läten får en alldeles egen inneboende ondska, precis som i Ringu. Men den kom i slutet av nittiotalet då vhs fortfarande var ett aktivt format, nu är den så obsolet att man kan börja nostalgisera på allvar.

Därför är det förstås fint att vi får undervisa kidsen (dagens sjuttonåringar var väl runt två år när dvd:n tog över?) om det gamla formatet. Jag blev glad när jag såg att den obligatoriska uppföljaren till V/H/S (som snabbproducerades och premiärvisades för några veckor sen i Sundance) heter S-VHS, vilket är oerhört nördigt och publikfrånvänt... men nu verkar de klokt nog ha bytt namn till rimligare (men tråkigare) V/H/S/2. 

Zombie vs Shark

 Det sägs att man inte levt förrän man sett en zombie brottas under vattnet med en haj. Nu har jag äntligen levt! Zombie vs Shark-sekvensen från Zombie Flesh Eaters känns just nu som den vackraste, märkligaste, mest poetiska filmscen jag sett i hela mitt liv. Den är härligt lång, mjukt klippt och till synes utan specialeffekter – det är verkligen en zombie som tar brottargrepp på en hungrig haj (medan en förskräckt halvnaken tjej i dykarmask tittar på, så det mitt i det vackra bjuds på lite genresäkert tits and ass också). 

Den scenen, och den ohyggligt groanworthy sekvensen där nästan overkligt sjuttiotalssnygga Olga Karlatos utsätts för våld mot öga, är kanske de mest kända från Lucio Fulcis zombieklassiker, som nyss släpptes i en rent sjukligt smarrig och med extramums helt fullmatade bluray/steelbox-utgåva från pålitliga Arrow, ett brittiskt Criterion specialiserat på kärleksfulla återutgivningar av skräck och sleaze från sjuttio- och åttiotalen. 

Jag är relativt ny på området, det är först senaste året jag börjat beta av Bava, Argento och nu Lucio Fulci. Sist jag klämde en Fulci var för nästan tjugo år sen när jag pluggade film och såg ökänt misogynistiska New York Ripper, där en psykopat i läderrock skär sönder prostituerade medan han kvackar som en anka. Zombie Flesh Eaters är betydligt mysigare, och har några hypnotiskt snygga scener där zombies långsamt kliver upp ur jorden, täckta av slingrande daggmaskar, till frän elektronisk musik av Fabio Frizzi. Samt en massa härlig gore med klarrött sjuttiotalsblod, Mias syster Tisa Farrow i en storögd (men rätt risig) rollprestation och Ian McCulloch, en rejäl leading man (och härligt osannolikt castad med dagens mått mätt, med sin fascinerande tunnhårighet). 

Ni som har koll, vilken Fulci ska man se härnäst?

Tim Burtons MÄSTERLIGA comeba– eller nä, men ändå...

Det säger såklart något om hur opeppad man är på Tim Burton nuförtiden – efter Johnny Depps electric boogaloo i hemska Alice in Wonderland – när man blir eld och lågor över att en ny Timpanfilm är "helt okej". Jag såg, sent omsider, Dark Shadows häromkvällen och blev oväntat glad. Första halvtimmen är otroligt mustig och lovande, resten är so-so, filmen är för lång, annars skicklige manusförfattaren John August slarvar bort några bifigurer, och historien tar inte vägen nånstans efter premissen, mer än mot ett tröttsamt och eldfängt klimax där CGI-lådan går på högvarv. Jag gissar att tv-serien den bygger på plockat många trivsamma poänger på kulturkrocken mellan en högdragen 1700-talsvampyr och den "moderna" tiden (dvs det långhåriga, pårökta, avslappnade 70-talet), och det är dom skämten som funkar bäst även i filmen. Extra props för att Carpenters spelas flera gånger och nämns i dialogen. 

Band det första Depp gör är att massakrera ett gäng oskyldiga arbetare; senare i filmen slaktar han ett gäng mysiga hippies, och plötsligt påminns man om att Burton faktiskt gjorde mörka och brutala filmer – det är faktiskt inte SÅ längesen Sweeney Todd, hans sista riktigt mäktiga film, det bara känns så. Depp får bra sparring av både Michelle Pfeiffer och Eva Green. Production designen av gamle trotjänaren Rick Henirichs är kalas, fotot av Bruno Delbonnel (som fotade Amélie från Montmartre) är sagoskimrande... men resultatet (särskilt om man fluktar den på bluray) är lite väl kliniskt. En stabil Burton-film alltså. 

Räcker't? Allt beror väl på om man släppt "den gamle" Burton (och därmed kanske också sin egen formativa ungdomsperiod i filmnörderiet) och – precis som man till slut släppte hoppet om den rolige Woody – är glad att han ändå finns och gör sina (hyfsat) säregna och (lagom) vridna sagor för en storpublik. Har man det finns det en del mumma i Dark Shadows, annars är det bara att titta längtansfullt på Nightmare Before Christmas-dvd:n i bokhyllan en gång till och peppa på Frankenweenie istället. 

Friedkins kusliga trädsexklassiker

Handen som gungar vaggan från 1992, med en lika sexig som bindgalen Rebecca DeMornay som mordisk nanny åt trevlig medelklassfamilj, var Curtis Hansons genombrott och drog in fett med pengar. Och den har sina stunder, särskilt den efterblivne svarte hjälpredan (inte helt PK) som blir oskyldigt anklagad av den dumma nannyn, och Hanson är nu en av mina favoriter med både LA Confidential och Wonder Boys på meritlistan. 

Men om det funnits någon rättvisa i filmvärlden (vilket det ju sällan gör) hade The Guardian aka Djävulens barnvakt, William Friedkins chiller på ungefär samma tema som kom två år tidigare, blivit en succé och sluppit skämmas med 14% på Rotten Tomatoes och en placering på Roger Eberts "Most Hated Films"-lista. (Nu har den släppts på svensk dvd av NjutaFilms.)

Friedkin lär ha plockat bort sitt namn från förtexterna när filmen visats på kabelteve men där tycker jag han gjorde fel – det är verkligen inte tal om någon Exorcisten eller To Live and Die in LA, men Djävulens barnvakt är både charmigare, kusligare, har ett högre gore score och är framförallt mycket mer bizarr och övernaturlig än De Mornays städade tokerier i Handen som gungar vaggan. 

Ett trevligt clean-cut medelklasspar – han spelad av b-skådisen (och Bradley Whitford-lookaliken) Dwier Brown, kanske mest känd som Costners pappa i de drömska baseballscenerna i Field of Dreams, hon spelad av Carey Lowell som jag tyckte var skitsnygg när hon var Bondbrud i Licence to Kill – får en bäbis och letar nanny. Enter Jenny Seagrove, den undersköna brittiska aktrisen känd från tv, som har toppreferenser och liksom ett naturligt handlag med den nyfödde lille pojken. Föga anar paret att hon i själva verket är en mystisk skogsvarelse som står i förbund med ett människoätande elakt gammalt träd i den närliggande skogen, och att trädet med jämna mellanrum kräver blodsoffer i form av små oskyldiga bebisar. 


Djävulens barnvakt inleder lite skakigt, trots alltid fantastiske Miguel Ferrer (agent Rosenfield i Twin Peaks) i en biroll. Lowell och Brown gör sitt jobb bra, men deras scener är märkliga och lite tafatta, som om Friedkin inte är en 55-årig Hollywoodveteran med The French Connection, Cruising och en av världens mest hyllade skräckisar på cv:n utan en total-n00b som knappt vet hur man filmar en vanlig dialogscen.

Men en bit in i filmen är Seagrove ute på en äng och picknick-myser med det lilla gossebarnet när tre sjaviga fullisar plötsligt dyker upp och verkar vilja kniva, våldta och sen mörda Seagrove och möjligen barnet också, höga på mellanöl som de är. Seagrove lurar in trashet till trädet och sen följer en riktigt smarrig scen där en av dem får huvudet avkapat av arga grenar, en annan äts upp av trädet och blir köttfärs, och den tredje först blir pålad av en grov kvist, sen sliten i stycken av en grupp vargar som styrs av trädet, för att till slut explodera medan Seagrove lojt tittar på med barnet jollrande i famnen. En fantastisk scen.

Resten av filmen är en ren fest, särskilt om man vill veta hur ett riktigt trendig condo såg ut i Los Angeles 1990 och gillar blått ljus genom persienner och andligt trädsex. Jenny Seagrove går helt orädd all in på sin lätt absurda rollfigur, och finalen är en blodslaskig triumf med Evil Dead II-stämning. Mys!