Sorgflor
Svårt att skriva det här, kusin J. Bilden som jag fastnar för minner om vår farmors begravning, hon som blev din mor när din egen togs av farsoten TBC. Kvinnorna bar sorgflor på sina hattar och när farmor kommit i jorden veks floren upp. Men min mors förblev kvar. ”Ni går från sorgehus till sorgehus”, sa prästen.
Det var vår mormor som vi hade åkt långt för att vaka hos när budet om vår farmors död kom, efter att ha varslats av en hund som ylade. ”Nu dog mormor”, sa min far och snart kom så budet om att han skulle söka upp en telefon och ringa. Men varför det var han och inte morbror eller moster eller… och han kom tillbaka med budet om att det var hans mor, vår farmor som hade dött, helt oväntat. Några dagar senare dog mormor och det var från begravning till begravning vi for och däremellan körde vi av vägen genom ett broräcke in i skogen. ”Nu dricker vi kaffe”, sa far min där vi satt chockade bland trädstammarna. Det var också kaffe som farmor var mån om att du skulle dricka innan du sprang och hämtade hjälp, den långa vägen till samhället men hennes liv var färdiglevt, sa hon lakoniskt.
Du var farmors fjortonde barn, kusin J. Hon blev din mor när din egen dött av dåtidens farsot. Vi var sommarkusiner och fortsatte leken varje sommar, i hästhagen med åkerbären, på höbärgningen ute på fälten med kaffet som koktes på elden. Uppflugen på spismuren eller som brandvakt på spåntaket med en hink vatten när farmor bakade minns jag dig. Många minnen. Kontakten fortsatte genom åren, möten vid födelsedagar, långa telefonsamtal, långa mejl … och nu är du borta. Ingen begravning ville du ha, du besökte aldrig någons grav själv, det var nog smärtsamt. Vila nu, sov i ro kusin J. Min blomma till dig finns i sorgfloret.
baraenbildavmig 