Andas in, andas ut… på med kläderna, på med jackan, mössa, halsduk och trainers. Har jag glömt något? Verkar inte som det, ok då drar jag.
Jag rör mig ner på stan för att träffa K som har min el-sladd och halvvägs dit går jag redan för snabbt utan att jag ens märker det – inandningen känns annorlunda och lite tyngre än utandningen. Stress. Jag försöker att stå still i rulltrappan på väg ner i tuben, men det går inte för jag tar några stora kliv ner för att det ska gå lite snabbare. Jag kan ju inte låta bli. Någon borde gå med mig och slå mig hårt på axeln varje gång jag går för snabbt, först då kanske jag skulle skärpa till mig. Det är inte mycket folk i rörelse just nu men det är ju inte rusningstid än heller, kanske kan jag softa lite på väg till rätt station där jag ska träffa K tänker jag.
Dörrarna öppnas och jag kliver ut på perrongen, här är det fler människor i rörelse, mer ljud och rörigt. I nio av tio fall gillar jag det här: människor i rörelse, ansikten, kläder, vackra tjejer, killar med sjysst klädsmak och unika personligheter som är på väg någonstans, till något eller till någon. men just nu bråkar jag med min kropp som inte alls vill uppföra sig som jag vill att den ska göra. I vanliga fall är jag och min kropp en bra kombination av samarbete, rörelse, uthållighet och stresstålighet, men nu vill den inte riktigt samarbeta, utan den har helt enkelt sagt ifrån och dess malande klagan gör sig påmind på lite olika sätt. Ni som själva stressar kanske känner igen hur magen bråkar, andningen är lite ansträngd, att man vaknar upp outvilad på morgonen och att huvudet inte hänger med lika bra. Nåväl.
Väljer att ta trappan upp istället för rulltrappan och tar vägen till höger eftersom den sidan är lugnare. Går ut genom spärrarna och kollar så att inte K har kommit än och ställer mig lutande mot en pelare och försöker hämta andan. Efter ett tag kommer K och jag får en stor kram.
När vi börjar snacka märker man hur stressen påverkar en: kroppen gör att man inte slappnar av fastän det är hur lugnt som helst. K och jag är vänner, det borde inte vara några som helst konstigheter. Hon ber mig att ta det lite lugnt och ler. Andas in… andas ut. Jag försöker bara att ta det lugnt men känner det nästan lite pinsamt att jag tycker jag säger helt ointressanta saker och vill inte vara ivägen. Jag tror det beror på platsen vi valde att plocka upp sladden och jag tror även att hon förstår. Det är ok och jag behöver inte grubbla över det. Men jag inser hur bra det är för mig att försöka ta det lugnare. Det är just människor som K som gör att jag verkligen inser att hälsan är viktig.
Säger ”hejdå” till K, går ned mot tunnelbanan igen och lyckas ta fel trappa ned i tuben. Fan! Men ok… jag kan ta det här tåget ut och sen byta vid en annan station. Check. Bläddrar igenom namnen i min mobiltelefon och tänker: ”det vore kul att träffa A och M och hänga lite”. Skickar iväg ett par sms och kollar om jag är välkommen över och våldgästa lite.*Telefonen ringer*. Jag svarar och snackar lite med A, som säger att det är ok att jag kommer över. Ja!
***
När jag går igenom de prasslande löven uppåt för en lång backe med solen fallande snett uppifrån, inser jag att soliga höstdagar är riktigt vackra. Lövprasslet har en lugnande effekt på mig och jag vill bara gå långsammare. Det är nu jag vill sitta på en bänk, kanske hålla någon i handen, kanske sitta med ett anteckningsblock och skriva ”stora ord” om alla vanliga människor som går förbi mig där jag sitter på parkbänken. Himlens blåa bågnande står som en extra vacker båge över himlavalvets oändlighet då jag drar fötterna efter mig lite extra för att känna och framförallt höra lövens prasslande kring mina trainers. Den friska luften och solskenet ska inte underskattas en dag som denna.
Väl hemma hos A och M öppnar M nästan direkt och hälsar på mig med ett stort leende. ”Ursäkta men vi var tvungna att städa undan lite för du skulle komma” säger M och jag säger att det är lugnt. Jag går in, tar av mig jackan och börjar ta av mig skorna. M frågar hur det är med mig och jag försöker att svara ärligt att det har varit mycket den senaste tiden med studierna och annat. Väl inne får jag en stor kram av A som tycker det är kul att se mig. Vi sätter oss ned i soffan och börjar snacka om allt möjligt, det är som att det inte alls var länge sedan som vi sågs. Känslan av att kroppen börjar att lugna ned sig är riktigt skön.
Hjälper till att fixa te, ”har ni grönt te” frågar jag A, ”ja, vi har grönt te men det luktar och smakar ¤%&#” får jag till svar. ”Jaha, men jag provar det ändå” säger jag och fortsätter att kolla i skåpen efter koppar och A välsignar kakkorgen med den enda överlevande bondekakan. Väl inne i vardagsrummet snackar vi vidare. M är som vanligt pratglad och rolig, samtidigt som A är som vanligt och visar ett sådant lugn som jag gärna hade velat känna just nu. Jag reflekterar inte ens över att M sitter och använder datorn när A säger till M att jag är på besök. A ber M att hämta hembakta bullar och jag börjar med att lägga beslag på den ensamma bondekakan i botten av korgen. Håller bullen över min tekopp för att inte smula ned mattan som soffbordet står på, ser samtidigt hur min hand skakar och påpekar det för A.
Ändå infaller ett sorts lugn – ett lugn som är kopplat till att känna sig hemma i världen och att man känner fina människor som tycker om en. Tillvaron antar en annan karaktär och kroppen tycker det är helt ok att bli försedd med hembakta bullar och lite skitsnack. Vad skönt det är att man kan finna lite lugn och ro såhär på fredagseftermiddagen. *suck av lättnad*
**
”Det skulle vara så skönt att bli av med TVn utan att ställa ned den i grovsoprummet”, säger M. ”Tror du att du skulle vilja hjälpa mig att göra av med TVn?”, frågar M. ”Ja, självklart”, svarar jag och ler. Jag skojar lite med A och säger att de hade planerat det här hela tiden: att de fick mig att tro att jag kom dit på eget initiativ, men att de egentligen behövde bärhjälp och snabbt började hamra på TVn när de insåg att jag var på väg över. Lömskt! Men jag bjuder på den för en av mina färdigheter är att bära tunga saker, speciellt världens största tjock-TV. Bring it!
Baxar ut TVn nedför trapporna. Ingen hiss. Man känner hur TVn:s tyngd pressar sig ned in i händerna samtidigt som man försöker att inte bryta ryggen. Väl nere lägger jag och M försiktigt in TVn i bilen och bakluckan går precis igen. Varför tar man det lugnt med en redan trasig TV? Ingen vet. A föreslog att vi i sann rockeranda skulle hiva ned TVn från balkongen, men jag tror inte grannarna skulle ha uppskattat detta brutala tilltag. Det är en sådan typisk kommentar från A. Jag gillar’t!
Återföreningar. Känslan av att bli skjutsad in till stan och säga ”hejdå” till M och A präglar resten av min dag. Andningen blir lättare, promenaden hem i det kalla höstlika Stockholm blir genast en mer trivsam upplevelse och jag inser att jag inte helt har tappat sugen för att jag inte har hunnit att äta lunch. Stegen känns lättare och sinnet omfamnar världen runtomkring mig. Stadens kalla mörker knackar på eftermiddagens dörr: stadsljusen blir intensiva och klara samtidigt som kända universitetsprofessorer och stiliga kvinnor är på väg hem från jobbet. I stadens myller stannar jag plötsligt upp och betraktar livet från gatukorsningen – ifall jag inte stannar upp oftare kommer livet att passera förbi mig och jag kommer att missa det. Jag kommer att missa det…







































![[Most Recent Quotes from www.kitco.com]](https://i0.wp.com/www.kitconet.com/charts/metals/gold/t24_au_en_usoz_2.gif)
![[Most Recent Quotes from www.kitco.com]](https://i0.wp.com/www.kitconet.com/charts/metals/palladium/t24_pd_en_usoz_2.gif)


Senaste kommentarer