Innan vi tar oss en titt på kapitel två från Nicklas Lindblads bok Teknotopier (2000) vill jag bara uppmärksamma er om en sak.
Då jag inte har läst på tillräckligt om Medie- och immaterialrätt, upphovsrättens avtal samt grundläggande yttrandefrihetsrätt, använder jag mig mycket av Wikipediaartklar. Jag inser att det är problematiskt men att det också blir lättare att själv försöka sätta sig in i begreppsligheten. Om ni ser något felaktigt som har och göra med juridiska termer eller praxis så vill jag gärna att ni poängterar det för mig.
I kapitlet ”Är upphovsrätten död?” går Nicklas Lundblad vidare och frågar vad det skulle innebära om upphovsrätten dödsförklarades. Kommer det ens att ske? Hur ser framtiden ut för upphovsrätten?
Upphovsrättens uppkomst, motiv och natur
Idén med upphovsrätten är att den som skapar ett ”verk” är den enda och endast denna, som har rättigheten (ensamrätt) över kopiering och distribution gällande ”verket”. Begreppet inbegriper också ”verkshöjd”, vilket är den modalitet som har och göra med verkets ”konstnärlighet”. Måttbarheten rör verkets orginalitet, självständighet och individualitet. Det är denna modell och koncept som är relevant i rättsprocesser där parter tvistar om en ”produkt” är imiterad eller kopierad. I svensk lagstiftning så skyddar upphovsrätten mot Plagiat (lat: plagium, människorov) som har och göra med ”form” och ”gestaltning”. ”Idén” bakom vissa gestaltningar och former är ännu inte en del av upphovsrätten, men som Johan Söderberg nämner i Allt mitt är ditt så finns det tendenser som tyder på att lagstiftningen successivt håller på att anpassas till skydda kreativa ”idéer”.
På grund av att det finns en möjlighet att ”idén” kan komma att lagstiftas in i upphovsrätten, kommer minst två frågor upp på dagordningen. Vad exakt har skaparen rätt till rörande ”verkets” form, gestaltning, kopiering, distribution etc? och Har skaparen rätt till det som skapats? Vem vet vad som kommer att hända med kulturen om rättigheter till innehåll och idéer börjar att hamna i händerna på ett fåtal konglomerat.
Upphovsrätten är en del av immaterialrätten. Vad skyddar immaterialrätten? Vad för slags grund utgör den? Förenklat beskriver Lundblad det som att dessa rättigheter ska fungera som morot för fortsatt skapande och inte minst som en garanti för att skaparens inkomster från immateriella värden ska tillfalla denne och ingen annan.
Lundblad nämner andra skäl för upphovsrätten. Skaparen sägs ha moralisk rätt till att själv kontrollera verkets spridning och vidare historia. Nu förstår de flesta av oss att denna rätt befinner sig i skarp kontrast till verkligheten. Deltagarkulturer inte bara omformar spridning av kultur och distributionskanaler, utan de omskriver också verkets vidare historia. Det finns en rad exempel på hur det i deltagarkulturer går att remixa verk genom att parodisera, förlöjliga konstnären och artister etc. Vilken typ av spridning är kränkande? Är det all typ av spridning som skaparen motsätter sig eller all spridning som lagstiftningen ser som olämplig?
Som politiskt skäl nämner Lundblad äganderätten. Först måste man definiera verket och dess rättsliga status. Marknadskrafterna inom olika branscher vill att fler fenomen och ”produkter” ska omfattas av äganderätten för att det innebär att marknaden blir mer effektiv för dom. Häri ligger bland annat tanken om att andra personer än skaparen inte ska kunna tjäna pengar på ett kopierat verk. Äganderätten som materiellt rättighetsanspråk kommer i framtiden juridiskt att påverka immaterialrätten i den mån branschen kräver det.
Lundblad går igenom upphovsrättens uppkomst och refererar till Bernkonventionen 1886. Upphovsrätten går ju längre tillbaka än så (vilket står i wikin), men Lundblads poäng har att göra med att gå tillbaka i tiden för att jämföra hur samhället har förändrats sedan 1800-talet. Dessa samhällsförändringar kräver inte bara att vi omförhandlar om dessa rättigheter, utan också att vi inser vad det är med dessa rättigheter som inte har stått pall för tidens påfrestningar på dess praxis.
Är det inte så att historien upprepar sig? I samtiden är det EU som kräver att medlemsländerna ska skydda upphovsrätten transnationellt, vilket intressant hänger ihop med den parallella utvecklingen av multinationella företag eller så kallade konglomerat. Är det inte så att företagen i större utsträckning har kommit att samarbeta över gränserna, inte bara för att skydda angrepp på deras rättigheter, utan för att skyddet av dessa rättigheter i sig utgör en hel industri med enorm potential? Detta formar ett motiv varför lobbygrupper och tjänstemän spenderar enorma summor för att försöka förändra lagstiftningen i ett globalt perspektiv.
Den digitala tekniken och förändrade förutsättningar för upphovsrätten
Jag tror att många håller med mig om att tekniken har förändrat förutsättningarna för upphovsrätten och även vår syn på den. Konstnärens rättigheter har väl inte förändrats markant, men däremot dennes rättigheter gentemot konsumenters spridning, användning och tillämpningar av verk.
Idag kan vi inom vissa områden göra perfekta kopior som inte kostar oss något och som görs snabbt. Vad vi egentligen ”kopierar” inom de olika områdena hänger ihop med skyddet av rättigheterna som är kopplade till dessa verk. Kanske är det mer kränkningen av distributionen som retar gallfeber på jurister, branschfolk och artister snarare än kopieringen. Det kanske är lättare för branschen att peka på distributionen som boven i dramat, för att kunna argumentera för ekonomisk skada.
Ekonomisk skada räknas ut på de mest godtyckliga sätt och har inte alls någon koppling som är rigoröst analyserad eller utvärderad. Så, är det ett fenomen som utgörs av både vissa medium och vår användning av teknik? Vill inte branschen att denna teknik ska vara exklusiv för att det ska bringa mer inkomster till dom? Branschen vill ju också kunna använda sig av gratis kopiering av verk på en industriell nivå, men den kan inte göras lukrativ om inte vanliga medborgares användning av tekniken begränsas. Skivbolagen vet exakt vad flera miljoner svenskar ägnar sig åt, men de vet inte vilka det är som gör det. Detta irriterar dom något enormt. Anonymiseringen gör det omöjligt för dom att nå ut med sin reklam eller dra konsumenter till domstol.
Den anonyma kopieringen har fullkomligt exploderat sedan 1886. Lundblad ser hur anonym kopiering knappast kunde ha förekommit i speciellt stor utsträckning på grund av tekniken och dess storlek. För att inte tala om själva användandet av den, hur många personer kunde hantera tryckutrustning med alla dess blytyper och bläckkunskaper?
”Att här föreligger en skillnad tycks mig uppenbart, och det intressanta är att skillnaden inte så mycket ligger i samhällets villkor för anonymitet som i den lätthet vilken kopiering sker” (48-49)
Den dag IPRED väl går igenom kommer det finnas ett flertal tjänster i olika tekniska kategorier som kommer att förenkla anonymiseringen på Internet. Det blir således svårare för bolagen att koppla ihop ip-nummer, användare, filer och teknik för att kräva ersättning för ekonomisk skada. Nu förstår jag mer varför organisationer vill åt rättigheter att fysiskt komma hem till medborgare för att kunna kräva ersättning.
Nu menar jag inte att det här är ett bra argument eller något, men jag kom och tänka på en liknelse. Tänk om SVT fick för sig att lobba angående hårdare lagstiftning kring fenomenet tv-licens. De personer som kommer för att kolla om du verkligen har betalat din tv-licens kanske skulle ha rätt att tränga sig in i huset eller lägenheten. Kanske skulle de kunna kräva ekonomisk kompensation för SVTs eventuella lidande när de väl har hittat en TV.
Lundblad funderar vidare om begreppet ”verk” har förändrats i samband med Internets intåg. Den definition av verk som gällde för upphovsrätten anno 1886 kanske inte längre är samma definition, samma fenomen eller samma grund för rättigheter. Vi bryter mot verkets naturliga ramar. Det är inte bara produkterna som håller på att förändras utan också konstverkets status. Som vi alla vet är det inte så att det juridiska området har ensamrätt på kulturella definitioner. Dessa är under ständig omförhandling av alla som tänker på kultur och som har en relation till kultur. Lundblad skisserar upp en skillnad mellan olika typer av fysiska verk. Men är det inte lagstiftningen som ska ses som fragmenterad snarare än ”konst” och ”verk”? Fragmenterar däremot inte dessa den fåråldrade lagstiftningen?
Upphovsrättsindustrin förstår inte det kollektiva skapandet. De undrar vem som äger rättigheterna till detta skapande och har en helt annan syn på saken än de som ägnar sig åt kollektivt skapande. Rättigheterna tillfaller olika personer som kanske inte alls vill ge upp sina rättigheter till ett bolag.
När är en upphovsrätt möjlig?
Upphovsrätten är inte död. Bolagens inkomster är beroende av den. Artisterna är också beroende av den på grund av inkomster, men hur mycket de tjänar beror ju också på hur bolagen väljer att kompensera dom. Det kostar också en hel del för att upprätthålla rättigheterna. Finns det något sätt som medför att upprätthållandet av rättigheterna sköts mer effektivt?
Branschen tror ju att förändrad lagstiftning endast är till deras fördel. De kan ju själva stå för undersökningen och registrering och sedan gå till domstol med dessa uppgifter för att gå vidare med processer mot vanliga medborgare. Så visst förstärker dom en affärsidé, den att kräva människor på ekonomisk ersättning för eventuell ekonomisk skada, men de försvagar den traditionella affärsidén som utgörs av att sälja produkter. Spelar det någon roll om de har några artister överhuvudtaget? Räcker det inte bara med att äga rättigheterna till någons verk och sedan göra allt i sin makt för att hitta personer som kränker dessa rättigheter? Vad skönt det vore för dom om de slapp att kompensera artister.
Lundblad går vidare till en fallstudie av Napster som går igenom dess bakgrund, effekter och arkitektur. Kortfattat förstår jag det som att musikindustrins ansträngningar att krossa Napsters tjänst, gav upphov till en rad tekniska innovationer på området. Det skedde en utveckling från ett centraliserat Internet till decentraliserade rhizomatiska kluster av Internets. Förekomsten av mellanhänder elimineras successivt, kanske är detta något som kommer att omforma enheten konsument-skivbolag-artist. Om denna teknik även är Open-source så kommer det vara än svårare att bevisa vilka som ansvarar för viss teknik och dess underhåll.
Lundblads andra fallstudie handlar om länkning. Många av oss vet att det är lika enkelt att hitta länkar till upphovsskyddat material via sökmotorer som det är att använda sig av trackers. Ska det också lagstiftas om länkning? Hur långt är de villiga att gå för att begränsa användningen av Internet? Det har skrivits så otroligt mycket om det här redan av personer som är mycket mycket skarpare i sin argumentation än jag, om ni har några länkar till givande artiklar kan ni posta dom nedan.
Lundblad ansåg att upphovsrätten var i behov av reformer. I takt med att verkets status har förändrats så har branschen ej anpassat sina tjänster därefter. I just den här delen av boken inser jag hur mycket som har hänt sedan 2000 angående definiering av begreppen. Ta bara ett begrepp och fenomen som streaming. Det har hänt oerhört mycket med dess definition och användning sedan 2000. Jag frågar mig själv direkt hur många andra begrepp som är hopplöst föråldrade i boken. Bokens värde handlar således om att vi kan återkoppla och jämföra snarare än att uppdatera oss.
Om Lundblad trodde att upphovsrätten skulle bli förbisprungen så hade han lite rätt. Men idag försöker bolagen tillgodose sig nya lukrativa metoder för att lättare använda sig av upphovsrätten som affärsidé. Upphovsrätten har ännu inte dött. Generellt sätt så vill insatta människor inte ta bort upphovsrätten, utan omforma den. Branschen däremot behöver den nu för att få inkomster, och artisterna kämpar för den med näbbar och klor för att de inte har hittat marknader med andra former för ersättning som inte inbegriper mellanhänder. Lundblad skriver mot slutet av essän om ett problem han inte berör men som har hög relevans för dagens debatt.
”… upphovsrätten och den personliga integriteten är ett särskilt problemområde i den digitala ekonomin: samtidigt som vi vill värna om individens integritet vill vi genom olika typer av spårningsmekanismer slå vakt om upphovsrätten.” (76)
Tidigare inlägg i serien:
Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet
Kommande inlägg i serien:
Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?
Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?







































![[Most Recent Quotes from www.kitco.com]](https://i0.wp.com/www.kitconet.com/charts/metals/gold/t24_au_en_usoz_2.gif)
![[Most Recent Quotes from www.kitco.com]](https://i0.wp.com/www.kitconet.com/charts/metals/palladium/t24_pd_en_usoz_2.gif)


Senaste kommentarer