30.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/45

1.

Rent vatten i tillräckliga mängder är som källan till liv oumbärligt för vår hälsa och vår välfärd. Vatten erbjuder många möjligheter till utveckling men utgör också ett hot. Översvämningar, torka och låg vattenkvalitet utgör ett hot mot våra liv, vår hälsa och vårt välstånd.

2.

Kommittén lovordar Europeiska kommissionen för att den år 2000 införde ramdirektivet för vatten som – kompletterat med mer specifik EU-lagstiftning (1) – har rationaliserat en stor del av de äldre bestämmelserna, har fastställt en strategi för vattenförvaltning som bygger på avrinningsområden och har infört ambitiösa mål på lång sikt för vattenförvaltningen.

3.

För närvarande arbetar kommissionen med följande delar av den europeiska vattenpolitiken:

4.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att i de flesta medlemsstater har de lokala och regionala myndigheterna institutionella och politiska uppgifter och befogenheter inom vattenförvaltning och att de därmed sörjer för det konkreta genomförandet av de flesta EU-direktiv om vatten. Lokala och regionala myndigheter har dessutom för det mesta ansvar för politikområden som är viktiga för en hållbar vattenförvaltning, t.ex. fysisk planering, infrastruktur, rörlighetspolitik, beviljande av tillstånd, jordbruk och naturvård, vattenförsörjning, yt- och grundvattenskydd, klimatanpassning och skydd mot översvämningar.

5.

Kommittén noterar rådets slutsatser om hållbar vattenförvaltning av den 17 oktober 2016. Kommittén stöder rådets slutsatser att vatten är en topprioritering och instämmer i konstaterandet att vattenfrågorna varierar inom EU och att det därför finns ett behov av flexibilitet i valet av lösningar, däribland behovet av att ta itu med infrastruktur för reglering av vattenresurserna i syfte att uppnå en hög nivå avseende ekologisk status och vattenförekomst samt tillgodose efterfrågan.

6.

Kommittén framhåller därför vikten av att respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Den nationella, regionala och lokala bakgrunden är avgörande, t.ex. vid åtgärder i samband med återanvändning av vatten eller effektivitetsförbättringar på efterfrågesidan (vattenbesparingar), eftersom graden av tillgång till vatten varierar. Det är därför viktigt att man ur ett europeiskt perspektiv skapar det utrymme som krävs för att man på nationell, regional och lokal nivå ska kunna se närmare på problematiken och vidta de åtgärder som krävs.

7.

Kommittén uppmärksammar den mycket ambitiösa, frivilliga agendan om vattenförvaltning i städer fram till 2030, som upprättades vid konferensen om städer och vatten i Leeuwarden i februari 2016, och uppmuntrar Europas städer att ansluta sig till denna.

8.

Kommittén stöder kommissionens avsikt att under 2017 inom ramen för genomförandet av handlingsplanen för den cirkulära ekonomin lägga fram ett förslag till minimikrav för återanvändning av vatten och en (Refit-)översyn av dricksvattendirektivet (2). I samband med detta måste man dock se till att eventuella negativa effekter inte får oproportionerliga följder för andra sektorer, t.ex. för jordbruket.

9.

Kommittén betonar att man bör ta hänsyn till regionala skillnader när det gäller vattentillgången. Återanvändning av vatten bör inte göras till ett omotiverat krav, men kan erbjuda lösningar i de regioner där vattentillgången är ett problem.

10.

Kommittén uppmanar i detta sammanhang kommissionen att mot bakgrund av en balanserad och sammanhängande strategi se till att återanvändningen av vatten enbart sker som ett ytterligare vattenförsörjningsalternativ och åtföljs av parallella effektivitetsförbättringar på efterfrågesidan samt att de eventuella effekterna av en minskad tillgång på vatten undersöks och beaktas.

11.

Kommittén anser att det är mycket viktigt att de lokala och regionala myndigheterna genom detta yttrande på eget initiativ lägger fram rekommendationer om ett bättre genomförande av EU:s vattenlagstiftning och att de förblir nära involverade i den framtida europeiska vattenpolitiken.

12.

Kommittén har redan flera gånger tagit ställning till frågor som rör vattenförvaltning. Detta yttrande på eget initiativ utgör en uppföljning av tidigare ReK-yttranden såsom

13.

När det gäller klimatförändringarnas inverkan på vattenförvaltningen betonar kommittén att de politiska åtgärderna på lokal, regional, nationell och europeisk nivå måste knyta nära an till åtgärderna i EU:s strategi för anpassning till klimatförändringarna och hänvisar i detta sammanhang till yttrandet ”Mot en ny EU-strategi för anpassning till klimatförändringarna – ett integrerat tillvägagångssätt”, CdR 2430/2016.

14.

Kommittén erkänner att vatten är ett mycket brett politikområde och anser att detta yttrande på eget initiativ bör inriktas på inhemsk vattenförvaltning, dvs. vattenkvaliteten, bristen på sötvatten samt skyddet mot översvämningar. Detta yttrande omfattar således inte förvaltningen av vattnet i hav och världshav och därmed inte heller ramdirektivet om en marin strategi och direktivet om fysisk planering i kust- och havsområden, vilka behandlas i tidigare yttranden från ReK.

15.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på de stora utmaningar beträffande vattenförvaltningen som väntar till följd av klimatförändringarna och en allt intensivare markanvändning:

16.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på vattensektorns stora ekonomiska värde och det ekonomiska intresset av god vattenförvaltning. Ett par exempel:

17.

Med tanke på att det ännu råder stor osäkerhet om omfattningen på och inverkan av de framtida vattenproblemen och även regelverket skiljer sig åt anser kommittén att en politik som bygger på en ”mall” kan betraktas som en bra utgångspunkt för att förbättra förbindelserna mellan olika institutioner och utforska nya innovativa metoder för politikutformning, som möjliggör samarbete mellan olika sektorer i strävan efter att uppnå synergieffekter och undgå konflikter. Det krävs att vi genomför vad som kan kallas en ”anpassningsbar politik”. I nedanstående diagram anges de olika möjligheterna.

18.

Kommittén uppmanar kommissionen att inom ramen för den kommande översynen av dricksvattendirektivet, åtgärderna beträffande återanvändning av vatten, den eventuella översynen av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och på sikt översynen av ramdirektivet för vatten undersöka möjligheterna till anpassningsbar politik inom vattenpolitiken. Denna undersökning bör inriktas på de viktigaste villkoren för anpassningsbar politik, dvs. helhetssyn, informationsutbyte, flexibilitet och differentiering beträffande mål och insatser samt innovation. När kommissionen undersöker möjligheterna för en ny politik bör den samråda med lokala och regionala myndigheter för att se till att eventuella framtida förslag ligger i de lokala och regionala myndigheternas intresse och stöder snarare än begränsar deras befogenheter.

19.

Kommittén uppmanar kommissionen att omforma sin till stor del sektorsspecifika vattenpolitik till en heltäckande politik och att i detta sammanhang se till att vattenförvaltning införs som ett övergripande inslag på andra politikområden med nära koppling till denna resurs, t.ex. människors konsumtion, energi, jordbruk, fiske, turism och miljö.

20.

Kommittén anser att försiktighetsprincipen och principen om att förorenaren betalar bör fortsätta att användas som utgångspunkt på vattenpolitikens område. I en differentierad strategi bör dock alla möjligheter stå öppna så att man når fram till de mest verksamma och effektiva lösningarna, så att man – i undantagsfall – kan frångå utgångspunkten. De nämnda lösningarna kommer till stånd genom användning av vetenskapliga metoder som är innovativa, specifika och miljömässigt hållbara.

21.

Kommittén vill i detta avseende fästa uppmärksamheten på att energi respektive energikostnader kan utgöra ett stort hinder för tillämpningen av innovation och okonventionella lösningar på vattenbristen, t.ex. transport av vatten till torkdrabbade områden eller avsaltningsanläggningar, och understryker att användningen av förnybar energi i detta sammanhang, liksom själva vattnets potential som energikälla, måste beaktas vid utformningen av EU:s politik.

22.

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på den ökande användningen av läkemedel, t.ex. antibiotika, vars aktiva substanser via avloppet hamnar i ytvattnet. Detta leder inte bara till större ansträngningar för omvandling av ytvatten till dricksvatten utan kan också leda till en större risk för att bakterier blir resistenta. En möjlig lösning på detta problem är att man tillämpar en strategi som riktas in på de diffusa källorna till läkemedelsläckage: läkemedelsavfall och läkemedelsrester i urin och exkrementer.

23.

ReK uppmanar medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att i sin vattenpolitik införliva begreppen grön infrastruktur och åtgärder för naturlig vattenupptagning utöver eller som alternativ till traditionella grå strukturåtgärder (t.ex. för att minska det hydromorfologiska trycket i avrinningsområden) i sina operativa program inom ramen för utnyttjandet av ESI-fonderna (t.ex. för att återställa våtmarker och skogar) eller i stadsplaneringen (t.ex. för att lagra regnvatten [för återanvändning] eller öka vattenupptagningen för att minska konsekvenserna av översvämningar).

24.

Kommittén uppmärksammar behovet av att förbättra vattenförvaltningen genom att skydda försörjningen av rent vatten i samband med naturkatastrofer (12).

25.

Kommittén uppmanar lokala och regionala myndigheter att samarbeta med försäkringsbolag och den nationella regeringen för att se till att alla hushåll, jordbruk och företag som skulle kunna drabbas av översvämningar kan få ett försäkringsskydd till överkomligt pris. Det behövs också ytterligare arbete för att garantera att alla berörda parter inser att uppbyggnaden av motståndskraft redan från början är det mest effektiva sättet att minimera riskerna och minska de långsiktiga kostnaderna till följd av naturkatastrofer.

26.

Målen på de olika politikområdena är om de betraktas för sig godtagbara (planerad politik). Vid genomförandet av de nödvändiga åtgärderna uppstår dock ofta motsättningar. Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att man i regionerna och kommunerna, där genomförandet äger rum, ofta måste göra en avvägning mellan sådana motstridiga åtgärder.

27.

Kommittén uppmanar kommissionen att förstärka informationsutbytet mellan dem som genomför vattenpolitiken, dvs. de lokala och regionala myndigheterna, och de politiska beslutsfattarna i Bryssel samt att ta hänsyn till information om t.ex. motstridiga mål i sin nya politik eller vid anpassningar av politiken.

28.

ReK förväntar sig att den planerade översynen av dricksvattendirektivet kommer att förbättra övervakningssystemen och analysparametrarna, förbättra medborgarnas tillgång till information om dricksvattenkvaliteten, angripa problemet med läckor, utveckla regelverket för små eller enskilda dricksvattenleverantörer, föreslå lösningar på de problem som uppstår när material kommer i kontakt med dricksvatten samt uppdatera de befintliga undantagen från lagstiftningen.

29.

ReK insisterar på att man i samband med den framtida översynen av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse särskilt bör sträva efter att förbättra övervakningen, rapporteringen och den offentliga spridningen av uppgifter och beakta kopplingarna till den cirkulära ekonomin och resurseffektiviteten inom EU. Vid rapporteringen bör medlemsstaterna åtminstone avlastas i den utsträckning som de redan fullgjort sina skyldigheter.

30.

Kommittén välkomnar kommissionens nya strategi för bedömningen av ”avståndet till efterlevnad”, som fokuserar på de återstående luckorna i det korrekt insamlade, anslutna och renade avloppsvattnet och som kompletterar den officiella bedömning av efterlevnaden av rättsliga förpliktelser som följer av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (avloppsdirektivet). Kommittén noterar med tillfredsställelse att kommissionen i sin åttonde rapport om genomförandet av avloppsdirektivet för första gången har behandlat och inkluderat resultat på regional nivå, och uppmanar kommissionen att behålla både ”avståndet till efterlevnad” och de regionala strategierna och vidareutveckla dem i samarbete med lokala och regionala aktörer.

31.

Kommittén uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de lokala och regionala myndigheterna att minska vattenbristen och ytterligare öka vatteneffektiviteten, särskilt genom att

32.

Kommittén konstaterar att det råder spänningar mellan målen om vattenkvalitet och den gemensamma jordbrukspolitiken, och uppmanar kommissionen att verka för en bättre avstämning av dessa båda politikområden. EU bör undvika att förstärka sådana motsättningar och de relaterade administrativa bördorna av att behöva genomföra potentiellt motstridiga bestämmelser, utan i stället eftersträva de mest effektiva, kostnadseffektiva och ömsesidigt förstärkande kompromisserna.

33.

ReK ser det som både lämpligt och nödvändigt att i ramdirektivet för vatten integrera direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket, i syfte att se till att åtgärderna blir enhetliga för att uppnå en god status hos vattenförekomsterna och en adekvat tillgång till vatten för människor.

34.

Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka möjligheterna till en mer flexibel och differentierad vattenpolitik. Flexibilitet är nödvändigt på grund av osäkerheten beträffande de framtida vattenproblemen. Det gör att målen och tillvägagångssättet i vattenpolitiken oundvikligen kommer att behöva hitta en balans mellan den nödvändiga rättssäkerheten för att möjliggöra långsiktig planering och fleråriga, kostnadskrävande investeringar å ena sidan, och behovet av att anpassa sig till nya omständigheter när så är nödvändigt, å andra sidan. Att differentiera målen beroende på tidpunkt och plats är därför nödvändigt för att förstärka åtgärdernas effektivitet och öka stödet för åtgärderna (13), utan att sänka ambitionsnivån.

35.

Kommittén uppmanar kommissionen att utarbeta ett alternativ till övervakningsnormen ”one out, all out” i ramdirektivet för vatten. Principen om ”one out, all out” ger en mindre bra bild av det verkliga ekologiska och kemiska tillståndet och de insatser som redan gjorts för att förbättra vattenkvaliteten. Bland annat för att bibehålla stödet för de nödvändiga åtgärderna måste man ta fram ett övervakningsinstrument som gör rättvisa åt de resultat som redan uppnåtts i medlemsstaterna.

36.

Utöver politisk innovation är kommittén övertygad om att ytterligare tekniska innovationer är av yttersta vikt för att hantera rådande och framtida vattenproblem (14). För att stödja denna typ av innovation betonar ReK de eventuella fördelarna med en europeisk åtgärdsagenda för vatteninnovation på EU-nivå för ett hållbart och cirkulärt vattensmart samhälle. En sådan ram skulle bidra till att få medlemsstaterna och lokala och regionala myndigheter att med stöd från kommissionen tillämpa systematiska innovativa strategier och inrätta eller underlätta partnerskap inom vatteninnovationsprojekt. Visserligen utvecklas, förstärks och utökas de nuvarande kunskapsplattformarna och finansieringsmöjligheterna för innovationer kraftigt, men kommittén ser två hinder som står i vägen för införandet av innovativa lösningar. Därför uppmanar ReK kommissionen att göra följande:

37.

Vattenförvaltningen är ett kapitalintensivt politikområde där det görs stora investeringar. Dessa investeringar kommer bara att öka i framtiden. Genom att man intar en bredare syn vid fastställandet av problemen och de möjliga lösningarna samt förbättrar integrationen av närliggande politikområden (t.ex. jordbruk, energi och hälsa), såsom redan förespråkas i den befintliga lagstiftningen, minskar risken för desinvesteringar och skapas det nya möjligheter och därigenom en grogrund för innovation. Utmaningen består i att fatta förnuftiga beslut som gör rättvisa åt det som vi nu vill behålla, men samtidigt skapar tillräckligt med utrymme för att tackla framtidens osäkra utmaningar i fråga om att förvalta livets källa, dvs. manage the source of life !