Mål C‑9/16
Brottmål
mot
A
(begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Kehl)
”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Förordning (EG) nr 562/2006 – Gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) – Artiklarna 20 och 21 – Passage av inre gränser – Kontroller inom territoriet – Nationell lagstiftning som tillåter identitetskontroller inom ett område som sträcker sig 30 kilometer från medlemsstatens landgräns till andra stater som är parter i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet – Kontroll möjlig oberoende av den kontrollerade personens beteende och oberoende av huruvida det föreligger särskilda omständigheter – Nationell lagstiftning som tillåter vissa kontrollåtgärder vid järnvägsstationer”
Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 21 juni 2017
Gränskontroller, asyl och invandring–Gemenskapskodex om gränspassage–Avskaffande av gränskontroll vid de inre gränserna–Kontroller inom territoriet–Nationell lagstiftning som tillåter identitetskontroller inom ett område som sträcker sig 30 kilometer från medlemsstatens landgräns till andra stater som är parter i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet–Otillåtlighet–Villkor
(Artikel 67.2 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 562/2006, artiklarna 20 och 21)
Gränskontroller, asyl och invandring–Gemenskapskodex om gränspassage–Avskaffande av gränskontroll vid de inre gränserna–Kontroller inom territoriet–Nationell lagstiftning som tillåter vissa kontrollåtgärder ombord på tåg och vid järnvägsanläggningar–Tillåtet–Villkor
(Artikel 67.2 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 562/2006, artiklarna 20 och 21)
Artikel 67.2 FEUF samt artiklarna 20 och 21 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 610/2013 av den 26 juni 2013 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, som den som är aktuell i det nationella målet, som ger den berörda medlemsstatens polismyndigheter befogenhet att, i ett område som är begränsat till medlemsstatens landgräns till andra stater som är parter i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990, och en linje som går 30 kilometer innanför denna gräns, i syfte att förebygga olaglig inresa till eller olaglig vistelse på denna medlemsstats territorium, eller få sådan inresa eller vistelse att upphöra, eller för att förebygga viss brottslighet som äventyrar säkerheten vid gränsen, genomföra identitetskontroller oberoende av den kontrollerade personens beteende och oberoende av huruvida det föreligger särskilda omständigheter, såvida inte denna lagstiftning innebär att denna befogenhet kringgärdas av ett sådant regelverk som krävs för att säkerställa att det faktiska utövandet av befogenheterna inte får samma verkan som in- och utresekontroller, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
Om den nationella lagstiftningen inte innehåller ett sådant kringgärdande regelverk kan det inte anses att kontrollerna sker selektivt – vilket innebär att de inte har in- och utresekontrollernas systematiska karaktär, inte heller att det rör sig om polisiära åtgärder som utförs som stickprovskontroller, i enlighet med kravet i artikel 21 a iii och iv i förordning nr 562/2006. Således ska de föreskrifter som kringgärdar utövandet av befogenheterna slutligen vara så precisa och utförliga att de möjliggör granskning av såväl behovet av att utföra kontrollerna som av de konkreta kontrollåtgärder som godkänts (dom av den 19 juli 2012, Adil,C‑278/12 PPU, EU:C:2012:508, punkt 76).
(se punkterna 41, 62 och 63 samt punkt 1 i domslutet)
Artikel 67.2 FEUF samt artiklarna 20 och 21 i förordning nr 562/2006, i dess lydelse enligt förordning nr 610/2013 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, som den som är aktuell i det nationella målet, som ger den berörda medlemsstatens polismyndigheter befogenhet att, på tåg och järnvägsanläggningar i denna medlemsstat genomföra identitetskontroller eller kontroller av handlingar för gränspassage samt för detta ändamål kortvarigt kvarhålla och förhöra personer, när kontrollerna bygger på kännedom om läget eller gränspolisens erfarenheter, under förutsättning att genomförandet av kontrollerna enligt nationell rätt kringgärdas av preciseringar och begränsningar som fastställer kontrollernas omfattning, frekvens och selektivitet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
Det är således endast om det skulle visa sig att det i tysk rätt finns ett sådant kringgärdande regelverk som det kan anses att dessa kontroller dels sker selektivt, vilket innebär att de inte har in- och utresekontrollernas systematiska karaktär, dels att det rör sig om polisiära åtgärder som utförs som stickprovskontroller i enlighet med kravet i artikel 21 a iii och iv i förordning nr 562/2006.
(se punkterna 74 och 75 samt punkt 2 i domslutet)