1.

Följer en medlemsstat artikel 16 i återvändandedirektivet (2) om den som standard använder en och samma förvarsanläggning för både asylsökande i den mening som avses i mottagandedirektivet och personer som frihetsberövats på grund av brott eller brottsmisstanke, men dessa personer vistas på olika avdelningar och avskilda från varandra, och avdelningarna rent byggnads- och inredningsmässigt är identiska och vid behov i praktiken även utbytbara?

2.

Påverkas svaret på föregående fråga av att gemensamma faciliteter används vid både frihetsberövande på grund av brott eller brottsmisstanke och frihetsberövande på grund av en asylansökan och det därmed kan förekomma kontakter mellan frihetsberövade brottslingar eller brottsmisstänkta och frihetsberövade asylsökande? Vad menas med ”hållas avskilda”? Innebär detta att ingen form av kontakt är tillåten? Om så inte är fallet, vilka former av kontakt är i så fall tillåtna?

3.

Vad menas med ”begränsat till vad som är absolut nödvändigt” i förhållande till det syfte som EU-domstolen har angett i domen Landkreis (3)? Innebär detta att en begränsning per definition inte är tillåten om det inte finns ett direkt samband mellan begränsningen och syftet med frihetsberövandet, nämligen att motverka olaglig inresa?

4.

Om en medlemsstat får införa ytterligare begränsningar som inte har ett direkt samband med syftet med frihetsberövandet, vilka villkor måste dessa i så fall uppfylla, även med beaktande av behovet av att säkerställa full respekt för utlänningens grundläggande rättigheter, särskilt rätten till mänsklig värdighet, frihet, privatliv och familjeliv och information enligt artiklarna 1, 6, 7 och 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna?

5.

Om en medlemsstat får införa ytterligare begränsningar som inte har ett direkt samband med syftet med frihetsberövandet, på vilket sätt ska den nationella domstolen i så fall pröva huruvida frihetsberövandet är lagenligt? Ska detta ske genom en fullständig prövning eller genom en avgränsad prövning?

6.

Vilka omständigheter ska en nationell domstol beakta vid bedömningen av huruvida de förvarsförhållandena som råder i en sådan anläggning är sådana att de långt som möjligt undviker att förvaret liknar en internering i en fängelsemiljö, som är typiskt för ett frihetsberövande i bestraffningssyfte?

7.

Kan en nationell domstol, för att avgöra huruvida det rör sig om en särskild anläggning, nöja sig med en jämförelse mellan hur ett frihetsberövande på grund av en asylansökan och ett frihetsberövande på grund av brott eller brottsmisstanke skiljer sig åt?