(1)

Flera ändringar ska göras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 (3) för att ge resenärer ett bättre skydd och uppmuntra till ett ökat tågresande, samtidigt som artiklarna 11, 12 och 14 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) vederbörligt beaktas. Med anledning av dessa ändringar och av tydlighetsskäl bör förordning (EG) nr 1371/2007 därför omarbetas.

(2)

Inom ramen för den gemensamma transportpolitiken är det viktigt att slå vakt om rättigheterna för tågresenärerna och att förbättra kvaliteten och effektiviteten hos persontrafiken på järnväg för att bidra till att öka järnvägstransportens andel i förhållande till andra transportsätt.

(3)

Trots att betydande framsteg har gjorts när det gäller att skydda konsumenter i unionen, behöver ytterligare förbättringar av skyddet av tågresenärernas rättigheter fortfarande göras.

(4)

Särskilt som tågresenären är transportavtalets svagare part, bör man slå vakt om tågresenärens rättigheter.

(5)

Beviljandet av samma rättigheter för tågresenärer vid internationella och inrikes resor syftar till att höja nivån på konsumentskyddet i unionen, säkerställa lika villkor för järnvägsföretag och att garantera en enhetlig nivå avseende resenärers rättigheter. Resenärer bör få så precis information som möjligt om sina rättigheter. Eftersom det inte går att skriva ut information fysiskt på vissa moderna biljettformat, bör det vara möjligt att tillhandahålla den information som krävs enligt denna förordning på annat sätt.

(6)

Järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål tillgodoser vanligtvis inte normala transportbehov. Sådan trafik är isolerad från resten av unionens järnvägssystem och använder teknik som kan begränsa tillgängligheten. Med undantag av vissa bestämmelser som bör tillämpas på all persontrafik på järnväg inom hela unionen, bör medlemsstaterna kunna bevilja dispens från tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning för järnvägstrafik som uteslutande bedrivs för historiska ändamål eller turiständamål.

(7)

Stads-, förorts- och regionaltrafik som är persontrafik på järnväg skiljer sig från långväga persontrafik på järnväg. Medlemsstaterna bör därför tillåtas att bevilja dispens för sådan trafik från vissa bestämmelser i denna förordning om resenärers rättigheter. Sådana dispenser bör dock inte gälla väsentliga regler, särskilt inte de bestämmelser som avser icke-diskriminerande villkor i transportavtal, rätten att köpa tågbiljett utan otillbörlig svårighet, järnvägsföretagens skadeståndsansvar avseende resenärerna och deras resgods och kravet att järnvägsföretag måste vara tillräckligt försäkrade samt kravet att de ska vidta lämpliga åtgärder för att garantera resenärernas personliga säkerhet på tågstationer och på tåg. Regionaltrafik är i högre grad fullständigt integrerad i resten av unionens järnvägssystem och de berörda resorna är längre. För regional persontrafik på järnväg bör därför eventuella dispenser begränsas ännu mer. När det gäller regional persontrafik på järnväg bör dispenser från de bestämmelser i denna förordning som underlättar användningen av tågtrafik för personer med funktionsnedsättning eller personer med nedsatt rörlighet fasas ut helt, och dispenser bör inte vara tillämpliga på bestämmelser i denna förordning som främjar användningen av cyklar. Vidare bör möjligheten att ge dispens för regionaltrafik från vissa skyldigheter när det gäller tillhandahållandet av direktbiljetter och ombokning begränsas i tid.

(8)

Ett syfte med denna förordning är att förbättra persontrafiken på järnväg inom unionen. Medlemsstaterna bör därför kunna bevilja dispenser för transporter i regioner där en betydande del av trafiken sker utanför unionen.

(9)

För att möjliggöra en smidig övergång från den ram som upprättats enligt förordning (EG) nr 1371/2007 till den som föreskrivs i den här förordningen bör dessutom de tidigare nationella dispenserna gradvis fasas ut för att säkerställa nödvändig rättslig säkerhet och kontinuitet. Medlemsstater som för närvarande har dispenser enligt artikel 2.4 i förordning (EG) nr 1371/2007 bör endast tillåtas att bevilja dispenser från bestämmelser i denna förordning för inrikes persontrafik på järnväg som kräver betydande anpassningar och, under alla omständigheter, endast för en begränsad tidsperiod. Medlemsstaterna bör också tillåtas att under en övergångsperiod bevilja dispens från skyldigheten att distribuera trafik- och reseinformation till operatörer, men endast där det inte är tekniskt genomförbart för infrastrukturförvaltaren att tillhandahålla informationen i realtid till järnvägsföretag, biljettutfärdare, researrangörer eller stationsförvaltare. En bedömning av vad som är tekniskt genomförbart bör göras minst vartannat år.

(10)

Medlemsstaterna bör informera kommissionen när de beviljar dispens för persontrafik på järnväg från tillämpningen av vissa bestämmelser i denna förordning. Medlemsstaterna bör, när de informerar kommissionen, förklara varför de beviljar dessa dispenser och vilka åtgärder som vidtagits eller planeras för att uppfylla skyldigheterna enligt denna förordning när de berörda dispenserna löper ut.

(11)

Om det finns flera stationsförvaltare som ansvarar för en station bör medlemsstater ha möjlighet att utse det organ som har ansvaret för de ansvarsområden som avses i denna förordning.

(12)

Tillgång till reseinformation i realtid, inbegripet om tariffer, gör tågresor mer tillgängliga för nya kunder och ger dessa fler rese- och tariffalternativ att välja mellan. Järnvägsföretag bör ge andra järnvägsföretag, biljettutfärdare och researrangörer som säljer deras tjänster tillgång till sådan reseinformation och ge dem möjligheten att göra bokningar och avbokningar för att underlätta tågresor. Infrastrukturförvaltare bör distribuera realtidsinformation om tågens ankomst och avgång till järnvägsföretag, stationsförvaltare, biljettutfärdare och researrangörer för att underlätta tågresor.

(13)

Mer detaljerade krav på tillhandahållandet av reseinformation anges i de tekniska specifikationer för driftskompatibilitet som avses i kommissionens förordning (EU) nr 454/2011 (4).

(14)

En förstärkning av rättigheterna för tågresenärer bör bygga på befintlig internationell rätt enligt bihang A – enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport av resande på järnväg (CIV) – till fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) av den 9 maj 1980, ändrat genom protokollet om ändring av fördraget om internationell järnvägstrafik av den 3 juni 1999 (Vilniusprotokollet). Det är emellertid önskvärt att utvidga tillämpningsområdet för denna förordning till att skydda inte endast resenärer i internationell, utan också i inrikes, persontrafik på järnväg. Den 23 februari 2013 anslöt sig unionen till Cotif.

(15)

Medlemsstaterna bör förbjuda diskriminering på grundval av resenärers nationalitet eller järnvägsföretagets, biljettutfärdarens eller researrangörens etableringsort inom unionen. Sociala tariffer och att uppmuntra ökad användning av kollektivtrafik bör dock inte förbjudas, förutsatt att sådana åtgärder är proportionella och oberoende av de berörda resenärernas nationalitet. Järnvägsföretag, biljettutfärdare och researrangörer kan fritt fastställa sina affärsmetoder, inbegripet användandet av särskilda erbjudanden och marknadsföring av vissa försäljningskanaler. Mot bakgrund av utvecklingen av onlineplattformar för försäljning av biljetter för persontrafik bör medlemsstaterna ägna särskild uppmärksamhet åt att säkerställa att det inte förekommer diskriminering i samband med användning av onlinegränssnitt eller inköp av biljetter. Dessutom bör nivån på skyddet av resenären vara detsamma oavsett hur köpet av en viss typ av biljett sker.

(16)

Cyklingens ökande popularitet i hela unionen påverkar rörlighet och turism generellt. Ökad användning av både järnvägar och cykling i färdmedelsfördelningen minskar miljöpåverkan från transporter. Järnvägsföretag bör därför göra det lättare att kombinera cykel- och tågresor i så hög grad som möjligt. Vid förvärv av ny rullande materiel eller en större uppgradering av befintlig rullande materiel bör de framför allt tillhandahålla tillräckligt antal cykelplatser om inte förvärvet eller uppgraderingen avser restaurangvagnar, sovvagnar eller liggvagnar. För att undvika en negativ påverkan på den befintliga rullande materielens säkerhet bör den skyldigheten endast vara tillämplig vid en större uppgradering som kräver ett nytt godkännande av fordon för utsläppande på marknaden.

(17)

Ett tillräckligt antal cykelplatser för en tågsammansättning bör fastställas med beaktande av tågsammansättningens storlek, vilken typ av trafik som bedrivs och efterfrågan på transport av cyklar. Järnvägsföretagen bör ha möjlighet att upprätta planer med konkreta antal cykelplatser för sina tåg efter samråd med allmänheten Om järnvägsföretagen väljer att inte upprätta planer bör dock det föreskrivna antalet vara tillämpligt. Det föreskrivna antalet bör också tjäna som vägledande för järnvägsföretag när de upprättar sina planer. Ett antal som ligger under det föreskrivna bör anses vara tillräckligt endast om det är motiverat av särskilda omständigheter såsom bedrivande av järnvägstrafik under vintertid då efterfrågan på transport av cyklar uppenbarligen är låg eller obefintlig. Dessutom är efterfrågan på transport av cyklar i vissa medlemsstater särskilt hög när det gäller vissa typer av trafik. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att fastställa ett lämpligt lägsta antal cykelplatser för vissa typer av trafik. Dessa antal bör ha företräde framför de konkreta antal som anges i järnvägsföretagens planer. Detta bör inte hindra den fria rörligheten för rullande järnvägsmateriel inom unionen. Resenärerna bör informeras om antalet tillgängliga cykelplatser.

(18)

Rättigheter och skyldigheter i samband med transport av cyklar på tåg bör gälla för cyklar som enkelt kan användas före och efter tågresan. Transport av cyklar i förpackningar och väskor, beroende på vad som är fallet, omfattas av bestämmelserna om resgods i denna förordning.

(19)

Tågresenärernas rättigheter omfattar rätt till information om tjänsten före och under resan. Järnvägsföretag, biljettutfärdare och researrangörer bör lämna allmän information om järnvägstrafiken innan resan påbörjas. Informationen bör lämnas i format som är lättillgängliga för personer med funktionsnedsättning eller personer med nedsatt rörlighet. Järnvägsföretag och, där så är möjligt, biljettutfärdare och researrangörer, bör under resan lämna resenären ytterligare information som krävs enligt denna förordning. Om en stationsförvaltare har sådan information bör denne också lämna informationen till resenärerna.

(20)

Biljettutfärdarnas storlek varierar avsevärt från mikroföretag till stora företag och vissa biljettutfärdare erbjuder sina tjänster endast offline eller endast online. Skyldigheten att tillhandahålla reseinformation till resenärerna bör därför stå i proportion till biljettutfärdarnas olika storlek och därigenom olika kapacitet.

(21)

Denna förordning bör inte hindra järnvägsföretag, researrangörer eller biljettutfärdare från att erbjuda resenärer förmånligare villkor än de som anges i denna förordning. Denna förordning bör dock inte leda till att ett järnvägsföretag blir bundet av förmånligare avtalsvillkor som erbjuds av en researrangör eller biljettutfärdare, såvida inte något annat fastställs i en överenskommelse mellan järnvägsföretaget och researrangören eller biljettutfärdaren.

(22)

Direktbiljetter möjliggör smidiga resor för resenärer och alla rimliga åtgärder bör därför vidtas för att erbjuda sådana biljetter för stads-, förorts- och regionaltrafik som är antingen nationell eller inrikes persontrafik på järnväg, inbegripet persontrafik på järnväg som är undantagen enligt denna förordning. Det bör, i syfte att fastställa den totala försening för vilken ersättning är tillgänglig, vara möjligt att undanta förseningstider som inträffat under delar av resan som avser järnvägstrafik som inte omfattas av denna förordning.

(23)

När det gäller tjänster som tillhandahålls av samma järnvägsföretag bör tågresenärers övergång från en tjänst till en annan underlättas genom att en skyldighet att tillhandahålla direktbiljetter införs, eftersom det inte behövs kommersiella avtal mellan järnvägsföretag. Skyldigheten att tillhandahålla direktbiljetter bör också gälla för trafik som bedrivs av järnvägsföretag som tillhör samma ägare eller som är helägda dotterbolag till ett av de järnvägsföretag som bedriver järnvägstrafik som ingår i resan. Järnvägsföretaget bör ha möjlighet att på direktbiljetten ange avgångstiden för varje enskild järnvägsförbindelse, inbegripet regionaltrafik, som direktbiljetten är giltig för.

(24)

Resenärer bör klart och tydligt informeras om huruvida biljetter som säljs av ett järnvägsföretag i en enda affärstransaktion utgör en direktbiljett. Om resenärerna inte får korrekt information bör järnvägsföretaget vara ansvarigt på samma sätt som om dessa biljetter var en direktbiljett.

(25)

Erbjudandet av direktbiljetter bör främjas. Korrekt information om tågtrafiken är dock nödvändig även när resenärer köper biljetter från en biljettutfärdare eller researrangör. Om biljettutfärdare eller researrangörer säljer separata biljetter i ett paket bör de klart och tydligt informera resenären om att dessa biljetter inte erbjuder samma skyddsnivå som direktbiljetter och att dessa biljetter inte har utfärdats som direktbiljetter av det eller de järnvägsföretag som tillhandahåller trafiken. Om biljettutfärdaren eller researrangören inte uppfyller detta krav bör deras ansvar sträcka sig längre än ersättning av biljetterna.

(26)

Det är viktigt att järnvägsföretag, när de erbjuder direktbiljetter, tar hänsyn till realistiska och tillämpliga minimitider för anslutning vid den ursprungliga bokningen samt alla relevanta faktorer såsom storleken på respektive stationer och plattformar och deras läge.

(27)

Mot bakgrund av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och för att ge personer med funktionsnedsättning och personer med nedsatt rörlighet möjligheter att resa med tåg som kan jämföras med andra medborgares, bör det fastställas regler om icke-diskriminering och assistans under resan. Personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet har samma rätt som alla andra medborgare till fri rörlighet och icke-diskriminering. Särskild uppmärksamhet bör ägnas bland annat åt att informera personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet om deras möjligheter att utnyttja järnvägsförbindelserna, förutsättningarna för att kunna ta sig in och ut ur vagnarna och om vilka hjälpmedel som finns ombord på tågen. För att ge resenärer med sensorisk funktionsnedsättning bästa möjliga information om förseningar bör visuella och hörbara system användas. Personer med funktionsnedsättning bör ges möjlighet att utan extra kostnad köpa biljett ombord på tåget om det inte finns något tillgängligt sätt att köpa en biljett före ombordstigningen på tåget. Det bör dock finnas en möjlighet att begränsa denna rättighet under omständigheter som rör säkerhet eller obligatorisk platsbokning. Personalen bör ha lämplig utbildning för att kunna möta behoven hos personer med funktionsnedsättning och personer med nedsatt rörlighet, särskilt när personalen tillhandahåller assistans. För att säkerställa lika resevillkor bör assistans tillhandahållas sådana personer på stationer och ombord, eller så bör, om utbildad personal som kan fungera som ledsagare ombord på tågen och på stationerna saknas, alla rimliga åtgärder vidtas för att ge dem möjlighet att resa med tåg.

(28)

Järnvägsföretag och stationsförvaltare bör aktivt samarbeta med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning i syfte att förbättra transporttjänsternas tillgänglighet.

(29)

För att underlätta tillgången till persontrafik på järnväg för personer med funktionsnedsättning och personer med nedsatt rörlighet bör medlemsstaterna kunna kräva att järnvägsföretag och stationsförvaltare inrättar nationella gemensamma kontaktpunkter för att samordna information och assistans.

(30)

För att säkerställa att assistans tillhandahålls till personer med funktionsnedsättning och personer med nedsatt rörlighet är det av praktiska skäl nödvändigt att i förväg underrätta järnvägsföretaget, stationsförvaltaren, biljettutfärdaren eller researrangören om behovet av assistans. I denna förordning fastställs en gemensam maximiperiod för sådana förhandsmeddelanden, men frivilliga arrangemang som tillhandahålls för kortare perioder är värdefulla för att förbättra rörligheten för personer med funktionsnedsättning och personer med nedsatt rörlighet. För att garantera bredast möjliga spridning av information om sådana reducerade perioder är det viktigt att kommissionen i sin rapport om genomförandet och resultaten av denna förordning tar med information om utvecklingen när det gäller arrangemang med kortare tidsfrist för förhandsmeddelanden och spridning av information i samband därmed.

(31)

Järnvägsföretag och stationsförvaltare bör ta hänsyn till personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet genom att följa Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 (5) och kommissionens förordning (EU) nr 1300/2014 (6). När det i denna förordning hänvisas till bestämmelserna i direktiv (EU) 2019/882 bör de bestämmelserna tillämpas av medlemsstaterna från och med den 28 juni 2025 och i enlighet med övergångsbestämmelserna som fastställs i artikel 32 i det direktivet. När det gäller persontrafik på järnväg fastställs tillämpningsområdet för de bestämmelserna i artikel 2.2 c i det direktivet.

(32)

Vissa djur är utbildade för att ge stöd till personer med funktionsnedsättning och göra det möjligt för dem att röra sig självständigt. För att de ska kunna åtnjuta sådan rörlighet är det är avgörande att dessa djur kan tas ombord på tågen. I denna förordning fastställs gemensamma rättigheter och skyldigheter vad gäller assistanshundar. Medlemsstaterna bör dock ha möjlighet att genomföra försök med andra assistansdjur för ökad rörlighet och att tillåta dem ombord på tåg i inrikes järnvägstrafik. Det är viktigt att kommissionen följer utvecklingen i denna fråga med tanke på det framtida arbetet med assistansdjur för ökad rörlighet.

(33)

Det är önskvärt att denna förordning upprättar ett system för ersättning till resenärer vid förseningar, inbegripet när förseningen har orsakats av en inställd förbindelse eller missad anslutning. Vid förseningar i persontrafik på järnväg bör järnvägsföretag ge resenärer ersättning baserad på en procentandel av biljettpriset.

(34)

Järnvägsföretag bör ha skyldighet att vara försäkrade eller ha tillräckliga garantier så att de vid en olyckshändelse kan infria sitt skadeståndsansvar gentemot tågresenärer.

(35)

Förstärkt rätt till ersättning och assistans vid försening, missad anslutning eller inställd förbindelse torde medföra incitament för persontrafikmarknaden till gagn för resenärerna.

(36)

Vid förseningar bör resenärer erbjudas möjligheter till fortsatt resa eller ombokning på likvärdiga transportvillkor. Behoven hos personer med funktionsnedsättning och personer med nedsatt rörlighet bör beaktas i sådana fall.

(37)

Ett järnvägsföretag bör emellertid inte vara skyldigt att betala ersättning om det kan bevisa att förseningen har orsakats av extraordinära omständigheter, såsom extrema väderförhållanden eller större naturkatastrofer som äventyrar säker drift av tjänsten. Sådana händelser bör ha karaktär av en exceptionell naturkatastrof, till skillnad från normala årstidsbetingade väderförhållanden, t.ex. höststormar eller regelbundet förekommande översvämningar i tätortsområden som orsakas av tidvatten eller snösmältning. Därutöver bör ett järnvägsföretag inte vara skyldigt att betala ersättning om det kan visa att förseningen har orsakats av en större folkhälsokris, såsom en pandemi. Om förseningen har orsakats av resenären eller vissa handlingar av tredje part bör järnvägsföretaget inte vara skyldigt att tillhandahålla kompensation för förseningen. Järnvägsföretag bör styrka att de varken kunde förutse eller undvika sådana händelser, eller inte heller kunde förhindra förseningen även om alla rimliga åtgärder skulle ha vidtagits, inbegripet lämpligt förebyggande underhåll av deras rullande materiel. Strejker som genomförs av personal vid järnvägsföretaget och åtgärder eller underlåtenhet från andra järnvägsoperatörer som använder samma infrastruktur, infrastrukturförvaltare eller stationsförvaltare bör inte påverka ansvaret för förseningar. De omständigheter under vilka järnvägsföretag inte är skyldiga att betala ersättning bör vara objektivt motiverade. Om järnvägsföretagen har tillgång till ett meddelande eller en handling från järnvägsinfrastrukturförvaltaren, en offentlig myndighet eller ett annat organ som är självständigt i förhållande till järnvägsföretagen, som anger de omständigheter som järnvägsföretagen åberopar till stöd för att de ska befrias från ersättningsskyldigheten, bör de upplysa resenärerna och, i förekommande fall, de berörda myndigheterna, om dessa meddelanden eller handlingar.

(38)

Järnvägsföretag bör uppmuntras att förenkla det förfarande som resenärer ska använda för att ansöka om ersättning eller återbetalning. Medlemsstaterna bör särskilt ha möjlighet att kräva att järnvägsföretag godtar ansökningar genom vissa kommunikationsmedel, t.ex. via webbplatser eller mobila applikationer, förutsatt att dessa krav inte är diskriminerande.

(39)

För att underlätta för resenärerna att begära återbetalning eller ersättning i enlighet med denna förordning bör formulär som är giltiga i hela unionen fastställas för sådana begäranden. Resenärerna bör ha möjlighet att lämna in sina begäranden med hjälp av ett sådant formulär.

(40)

I samarbete med infrastrukturförvaltare och stationsförvaltare bör järnvägsföretag utarbeta beredskapsplaner för att minimera effekten av allvarliga avbrott genom att ge strandsatta resenärer lämplig information och service.

(41)

Det är också önskvärt att befria olycksoffer och deras anhöriga från omedelbara ekonomiska problem under perioden direkt efter en olycka.

(42)

Det är av intresse för tågresenärer att lämpliga åtgärder vidtas med de offentliga myndigheternas samtycke för att garantera resenärernas personliga säkerhet på järnvägsstationerna och ombord på tågen.

(43)

Tågresenärer bör kunna framföra klagomål mot ett järnvägsföretag som berörs, till vissa stationers stationsförvaltare eller, i förekommande fall, till biljettutfärdare och researrangörer när det gäller deras respektive ansvarsområden med avseende på rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning. Tågresenärer bör ha rätt att få svar inom rimlig tid.

(44)

För en effektiv hantering av klagomål bör järnvägsföretag och stationsförvaltare ha rätt att inrätta gemensamma kundtjänster och system för klagomålshantering. Information om klagomålshanteringen bör vara allmänt och lätt tillgänglig för alla resenärer.

(45)

Denna förordning bör inte påverka resenärernas rätt att lämna in ett klagomål till ett nationellt organ eller att begära rättslig prövning genom nationella förfaranden.

(46)

Järnvägsföretag och stationsförvaltare bör fastställa, förvalta och övervaka tjänstekvalitetsnormer för persontrafik på järnväg. Järnvägsföretag bör också offentliggöra information om kvaliteten på sina tjänster.

(47)

För att upprätthålla en hög konsumentskyddsnivå avseende järnvägstransporter bör medlemsstaterna åläggas att utse nationella tillsynsorgan för att noggrant övervaka tillämpningen av denna förordning samt kontrollera efterlevnaden på nationell nivå. Dessa organ bör kunna vidta en rad olika tillsynsåtgärder. Resenärer bör ha möjlighet att inge klagomål till dessa organ om påstådda överträdelser av förordningen. För att säkerställa en tillfredsställande hantering av sådana klagomål bör organen också samarbeta med andra medlemsstaters nationella tillsynsorgan.

(48)

De medlemsstater som inte har något järnvägssystem, och ingen omedelbar möjlighet att ha ett sådant, skulle bära en oproportionell och meningslös börda om de omfattades av de tillsynsskyldigheter avseende stationsförvaltare och infrastrukturförvaltare som föreskrivs i denna förordning. Detsamma gäller för tillsynsskyldigheter avseende järnvägsföretag så länge en medlemsstat inte har beviljat något järnvägsföretag tillstånd. Sådana medlemsstater bör därför undantas från dessa skyldigheter.

(49)

Behandling av personuppgifter bör genomföras i enlighet med unionsrätten om skydd av personuppgifter, i synnerhet Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (7).

(50)

Medlemsstaterna bör fastställa sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna i denna förordning samt se till att sanktionerna tillämpas. Sanktionerna, som bland annat kan innefatta ersättning till den berörda personen, bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(51)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att utveckla unionens järnvägar och stärka rättigheter för tågresenärer, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(52)

För att säkerställa en hög skyddsnivå för resenärer bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen för att ändra bilaga I avseende de enhetliga rättsreglerna (CIV) och för att anpassa lägsta beloppet för förskottsutbetalningen i händelse av en resenärs död för att ta hänsyn till förändringar i det EU-omspännande harmoniserade indexet för konsumentpriser. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (8). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(53)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (9).

(54)

Denna förordning är förenlig med grundläggande rättigheter och med de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 21, 26, 38 och 47 rörande förbud mot alla former av diskriminering, integrering av personer med funktionsnedsättning, tryggande av en hög nivå i fråga om konsumentskydd samt rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol. Medlemsstaternas domstolar ska tillämpa denna förordning med respekt för dessa rättigheter och principer.

(1)

Unionens lagstiftning och politik för miljö, klimat och i relevanta delar för energi har lett till avsevärda förbättringar av miljösituationen. Stora miljö- och klimatutmaningar kvarstår emellertid, och om inget görs kommer de att få betydande negativa konsekvenser för unionen och för unionsmedborgarnas välbefinnande.

(2)

Programmet för miljö och klimatpolitik (Life), inrättat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1293/2013 (4), för perioden 2014–2020, är det senaste i en rad unionsprogram sedan 1992 som stöder genomförandet av miljö- och klimatlagstiftningen och politiska prioriteringar för miljö och klimat. I en nyligen gjord halvtidsutvärdering var bedömningen av Life positiv och det ansågs vara ändamålsenligt, effektivt och relevant. Life-programmet 2014–2020 bör därför förlängas, med vissa ändringar som identifierats i halvtidsutvärderingen och i efterföljande bedömningar. Följaktligen bör programmet för miljö och klimatpolitik (Life) (Life-programmet) inrättas för en sjuårsperiod så att dess löptid anpassas till den fleråriga budgetramens löptid, som fastställs i rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2093 (5).

(3)

I strävan efter att uppnå de mål som fastställs i unionens lagstiftning, politik och planer, särskilt de mål som anges i kommissionens meddelande av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given (den europeiska gröna given), och internationella åtaganden för miljö, klimat och i relevanta delar för energi, bör Life-programmet bidra till en rättvis övergång till en hållbar, cirkulär, energieffektiv, klimatneutral och klimattålig ekonomi baserad på förnybar energi, till skydd, återställande och förbättring av kvaliteten på miljön, inklusive luften, vattnet och marken, och av hälsan, och till att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald, inbegripet genom att stödja genomförandet och förvaltningen av Natura 2000-nätverket och motverka förstöringen av ekosystem, antingen genom direkta insatser eller genom att stödja integreringen av dessa mål i andra politikområden. Life-programmet bör också stödja genomförandet av de allmänna handlingsprogram som antagits i enlighet med artikel 192.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), såsom det sjunde miljöhandlingsprogrammet (6) och eventuellt efterföljande miljöhandlingsprogram för unionen.

(4)

Unionen har åtagit sig att utveckla ett övergripande svar på målen för hållbar utveckling i Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling, som lyfter fram det inneboende sambandet mellan förvaltning av naturresurser för att säkerställa deras tillgänglighet på lång sikt och ekosystemtjänster, och kopplingen till både människors hälsa och en hållbar och socialt inkluderande ekonomisk tillväxt. I denna anda bör Life-programmet återspegla principerna om solidaritet, och samtidigt ge ett substantiellt bidrag till både ekonomisk utveckling och social sammanhållning.

(5)

För att främja hållbar utveckling bör miljö- och klimatskyddskraven integreras i definitionen och genomförandet av all unionspolitik och unionsverksamhet. Synergier och komplementaritet med unionens övriga finansieringsprogram bör därför främjas, inbegripet genom att underlätta finansiering av verksamhet som kompletterar strategiska integrerade projekt och strategiska naturprojekt och stöder utnyttjande och reproduktion av lösningar som tas fram inom ramen för Life-programmet. Samordning krävs för att förebygga dubbelfinansiering. Kommissionen och medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att förhindra administrativ överlappning och en administrativ börda för stödmottagande projekt som följer av rapporteringsskyldigheter enligt olika finansieringsinstrument.

(6)

Life-programmet bör bidra till hållbar utveckling och till uppnående av målen i unionens lagstiftning, strategier, planer och internationella åtaganden för miljö, klimat och i relevanta delar för energi, i synnerhet avseende Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling, konventionen om biologisk mångfald (7) och Parisavtalet som antagits inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (8) (Parisavtalet om klimatförändringar), och, bland annat, konventionen från FN:s ekonomiska kommission för Europa (Unece) om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (9) (Århuskonventionen), Uneces konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar, FN:s Baselkonvention om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av farligt avfall, FN:s Rotterdamkonvention om förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel, och FN:s Stockholmskonvention om långlivade organiska föroreningar.

(7)

Unionen fäster stor vikt vid den långsiktiga hållbarheten för resultaten av de projekt som finansieras genom Life-programmet, och vid kapaciteten att säkerställa och upprätthålla dessa resultat efter det att projekten har genomförts, bland annat genom att projekten fortsätter eller genom att resultaten reproduceras eller överförs.

(8)

För att uppfylla unionens åtaganden enligt Parisavtalet om klimatförändringar krävs att unionen omvandlas till ett hållbart, cirkulärt, energieffektivt, klimatneutralt och klimattåligt samhälle baserat på förnybar energi. En sådan omvandling kräver i sin tur åtgärder som är särskilt inriktade på de sektorer som bidrar mest till de nuvarande nivåerna av växthusgasutsläpp och föroreningar, och åtgärder som främjar energieffektivitet och förnybar energi samt bidrar till genomförandet av ramen för energi- och klimatpolitiken fram till 2030 och medlemsstaternas integrerade nationella energi- och klimatplaner och till genomförandet av unionens långsiktiga klimat- och energistrategi, i linje med de långsiktiga målen i Parisavtalet om klimatförändringar. Life-programmet bör också omfatta åtgärder som bidrar till genomförandet av unionens politik för klimatanpassning för att minska sårbarheten för klimatförändringarnas negativa effekter.

(9)

Projekt inom ramen för Life-programmets nya delprogram Övergång till ren energi bör inriktas på kapacitetsuppbyggnad och spridning av kunskap, färdigheter, innovativa tekniker, metoder och lösningar för att uppnå målen i unionens lagstiftning och politik för övergången till förnybar energi och ökad energieffektivitet. Sådan kapacitetsuppbyggnad och spridning är i regel samordnings- och stödåtgärder med högt mervärde på unionsnivå, som syftar till att undanröja marknadshinder som hämmar den socioekonomiska övergången till hållbar energi, och huvudsakligen avser små och medelstora enheter liksom flera aktörer, inbegripet lokala och regionala myndigheter och ideella organisationer. Sådana åtgärder medför många sidovinster, såsom bekämpning av energifattigdom, förbättrad inomhusluftkvalitet, minskade lokala föroreningar tack vare förbättrad energieffektivitet och ökad spridning av förnybar energi, samt bidrar till positiva lokala ekonomiska effekter och en mer socialt inkluderande tillväxt.

(10)

För att bidra till begränsningen av klimatförändringarna och till unionens internationella åtaganden vad gäller utfasning av fossila bränslen måste omvandlingen av energisektorn påskyndas. Åtgärder för kapacitetsuppbyggnad som stöder energieffektivitet och förnybar energi, som fram till 2020 finansieras inom ramen för Horisont 2020 (10), bör integreras i Life-programmets nya delprogram Övergång till ren energi, eftersom deras syfte inte är att finansiera spetskompetens och skapa innovation, utan att underlätta utnyttjandet av redan tillgänglig teknik för förnybar energi och energieffektivitet, vilket kommer att bidra till en begränsning av klimatförändringarna. Life-programmet bör involvera alla berörda parter och sektorer som spelar en roll för övergången till ren energi. Införandet av sådana kapacitetsuppbyggande åtgärder i Life-programmet har potential att skapa synergier mellan delprogrammen och ökar den övergripande samstämmigheten i unionsfinansieringen. Därför bör uppgifter om utnyttjandet av befintliga forskningsresultat och innovativa lösningar i projekten inom Life-programmet samlas in och spridas, inbegripet från Horisont Europa-programmet inrättat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/695 (11) (Horisont Europa) och dess föregångare.

(11)

Enligt den konsekvensbedömning som åtföljer kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2002 (12), som ändrade Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (13), kommer det att krävas ytterligare investeringar på uppskattningsvis 177 miljarder EUR per år under perioden 2021–2030 för att uppnå unionens energimål för 2030. De största bristerna rör investeringar för minskning av koldioxidutsläppen från byggnader för att öka energieffektivitet och användningen av småskaliga förnybara energikällor, där kapital måste inriktas på projekt av mycket decentraliserad karaktär. Ett av målen med delprogrammet Övergång till ren energi, som omfattar energieffektivitet och ett snabbt införande av förnybar energi, är att bygga upp kapacitet för utvecklingen och aggregeringen av sådana projekt, för att därigenom också bidra till att absorbera medel från de europeiska struktur- och investeringsfonderna och fungera som en katalysator för investeringar i förnybar energi och energieffektivitet, även med hjälp av finansieringsinstrumenten enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/523 (14).

(12)

Life-programmet är det enda program som är särskilt inriktat på miljö och klimatpolitiken och spelar därför en avgörande roll som stöd i genomförandet av unionens lagstiftning och politik på dessa områden.

(13)

Synergier med Horisont Europa bör underlätta identifiering och fastställande av behoven av forskning och innovation vad gäller hantering av miljö-, klimat- och energiutmaningar inom unionen under planeringsprocessen för strategisk forskning och innovation inom Horisont Europa. Life-programmet bör fortsätta att fungera som en katalysator för genomförandet av unionens lagstiftning och politik för miljö, klimat och i relevanta delar för energi, inbegripet genom att integrera och tillämpa forsknings- och innovationsresultat från Horisont Europa och bidra till att de används i större skala om detta kan bidra till att ta itu med miljö-, klimat- eller energiomställningsfrågor. Europeiska innovationsrådet inom Horisont Europa kan ge stöd för att utöka och kommersialisera nya banbrytande idéer som kan uppkomma vid genomförandet av Life-projekt. På samma sätt bör även synergier med innovationsfonden inom ramen för utsläppshandelssystemet, som inrättats enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (15), beaktas.

(14)

En åtgärd som har fått bidrag från Life-programmet bör också kunna erhålla bidrag från andra unionsprogram, förutsatt att sådana bidrag inte täcker samma kostnader. Åtgärder som får kumulativ finansiering från olika unionsprogram bör endast granskas en gång, med beaktande av alla berörda unionsprogram och deras respektive tillämpliga regler.

(15)

Kommissionens meddelande av den 3 februari 2017 om granskningen av genomförandet av EU:s miljöpolitik: Gemensamma utmaningar och hur vi kan samarbeta för att nå bättre resultat visar att betydande framsteg krävs för att påskynda genomförandet av unionens miljöregelverk och öka integreringen av miljö- och klimatmål i andra politikområden. Life-programmet bör därför fungera som en katalysator för hanteringen av övergripande systemiska utmaningar liksom de bakomliggande orsakerna till de genomförandebrister som fastställts i granskningen av genomförandet av miljöpolitiken och för att åstadkomma de nödvändiga framstegen genom att utveckla, prova och reproducera nya tillvägagångssätt; stödja utarbetande, övervakning och översyn av politiken; förbättra styrningen i frågor som rör miljö, klimatförändringar och den därmed sammanhängande övergången till ren energi, inbegripet genom ökad delaktighet för berörda parter på alla nivåer, kapacitetsuppbyggnad, kommunikation och medvetenhet; mobilisering av investeringar från unionens investeringsprogram eller andra finansieringskällor och genom stödåtgärder för att övervinna de olika hindren för ett ändamålsenligt genomförande av viktiga planer som krävs enligt miljölagstiftningen.

(16)

För att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald och förstöringen av ekosystemen, inbegripet i marina ekosystem, krävs stöd till utarbetande, genomförande, upprätthållande och bedömning av unionens relevanta lagstiftning och politik, inbegripet kommissionens meddelande av den 20 maj 2020 om EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 – Ge naturen större plats i våra liv, rådets direktiv 92/43/EEG (16), Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (17) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 (18), särskilt genom utveckling av kunskapsbasen för utarbetande och genomförande av politik och genom utveckling, provning, demonstration och tillämpning av bästa praxis och lösningar, såsom ändamålsenlig förvaltning, i liten skala eller skräddarsydda för särskilda lokala, regionala eller nationella förhållanden, inbegripet integrerade tillvägagångssätt för genomförandet av de prioriterade planer för åtgärder som antagits enligt direktiv 92/43/EEG. Den här förordningen bör bidra till integreringen av åtgärder för biologisk mångfald i unionens politik och till uppnåendet av det övergripande målet att anslå 7,5 % av de årliga utgifterna inom ramen för den fleråriga budgetramen till målen för biologisk mångfald 2024 och 10 % av de årliga utgifterna inom ramen för den fleråriga budgetramen till målen för biologisk mångfald 2026 och 2027, samtidigt som de befintliga överlappningarna mellan klimatmålen och målen för biologisk mångfald beaktas.

Unionen och medlemsstater bör spåra sina utgifter kopplade till biologisk mångfald för att fullgöra sina rapporteringsskyldigheter enligt konventionen om biologisk mångfald. Kraven på spårning som föreskrivs i annan relevant unionslagstiftning bör också uppfyllas. Unionsutgifter kopplade till biologisk mångfald bör spåras i enlighet med en ändamålsenlig, transparent och övergripande metod som ska fastställas av kommissionen i samarbete med Europaparlamentet och rådet, i enlighet med det interinstitutionella avtalet av den 16 december 2020 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning samt om nya egna medel, inbegripet en färdplan för införandet av nya egna medel (19).

(17)

Den senaste tidens utvärderingar och bedömningar, inbegripet halvtidsöversynen av EU:s strategi för biologisk mångfald fram till 2020 och kontrollen av naturskyddslagstiftningens ändamålsenlighet, visar att en av de främsta underliggande orsakerna till bristande genomförande av unionens naturskyddslagstiftning och strategin för biologisk mångfald är avsaknaden av tillräcklig finansiering.

Unionens huvudsakliga finansieringsinstrument, inbegripet Europeiska regionala utvecklingsfonden inrättad enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1301/2013 (20) (Europeiska regionala utvecklingsfonden) och Sammanhållningsfonden inrättad enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1300/2013 (21) (Sammanhållningsfonden), Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling inrättad enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 (22) (Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling), Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden inrättad enligt en Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden och om upphävande av förordning (EU) nr 508/2014 (Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden), skulle kunna ge ett viktigt kompletterande bidrag för att tillgodose dessa behov. Life-programmet skulle kunna göra integreringen ännu mer effektiv genom strategiska naturprojekt som är ägnade att fungera som en katalysator för genomförandet av unionens lagstiftning och politik för natur och biologisk mångfald, inbegripet de åtgärder som anges i de prioriterade planer för åtgärder som antagits enligt direktiv 92/43/EEG. De strategiska naturprojekten bör stödja åtgärdsprogram i medlemsstaterna som syftar till att integrera relevanta mål för natur och biologisk mångfald i övriga politikområden och finansieringsprogram, och därigenom säkerställa att tillräckliga medel mobiliseras för att genomföra politiken på dessa områden.

Medlemsstaterna bör inom sin strategiska plan för den gemensamma jordbrukspolitiken ha rätt att besluta att använda en viss andel av anslagen från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling för att stärka stödet för åtgärder som kompletterar strategiska naturprojekt enligt vad som definieras i denna förordning.

(18)

Främjande av den cirkulära ekonomin och resurseffektivitet kräver en förändring av det sätt på vilket material och produkter, inbegripet plast, utformas, produceras, konsumeras, repareras, återanvänds, materialåtervinns och bortskaffas, och ett fokus på produkternas hela livscykel. Life-programmet bör bidra till övergången till en cirkulär ekonomisk modell genom ekonomiskt stöd som inriktas på en rad olika aktörer, såsom företag, myndigheter och konsumenter, i synnerhet genom att tillämpa, utveckla och reproducera bästa teknik, praxis och lösningar som är skräddarsydda för lokala, regionala eller nationella förhållanden, inbegripet genom integrerade tillvägagångssätt för tillämpningen av avfallshierarkin och genomförandet av planer för avfallshantering och förebyggande av avfall. Genom att stödja genomförandet av kommissionens meddelande av den 16 januari 2018 om en europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi skulle åtgärder kunna vidtas i synnerhet för att ta itu med problemet med marint skräp.

(19)

En hög nivå av miljöskydd är av grundläggande betydelse för unionsmedborgarnas hälsa och välmående. Life-programmet bör stödja unionens mål vad gäller framställning och användning av kemikalier på sätt som minimerar de betydande negativa effekterna för människors hälsa och miljön, för att uppnå målet om en giftfri miljö i unionen. Life-programmet bör också stödja verksamhet som främjar genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/49/EG (23) i syfte att uppnå bullernivåer som inte medför avsevärda negativa konsekvenser och risker för människors hälsa.

(20)

Unionens långsiktiga mål vad gäller luftpolitiken är att uppnå luftkvalitetsnivåer som inte medför betydande negativa konsekvenser och risker för människors hälsa och för miljön, samtidigt som synergierna mellan förbättringar av luftkvaliteten och minskning av växthusgasutsläppen stärks. Allmänhetens medvetenhet om luftföroreningar är hög, och medborgarna förväntar sig att myndigheterna ska agera, särskilt i områden där befolkningen och ekosystemen utsätts för höga nivåer av luftföroreningar. I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2284 (24) understryks att unionsfinansiering kan ha betydelse för att uppnå målen för ren luft. Life-programmet bör därför stödja projekt, inbegripet strategiska integrerade projekt, som har potential att mobilisera offentliga och privata medel, att fungera som exempel på bästa praxis samt fungera som en katalysator för genomförandet av planer och lagstiftning för luftkvalitet på lokal, regional, multiregional, nationell och transnationell nivå.

(21)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (25) fastställdes en ram för skyddet av unionens ytvatten, kustvatten, vatten i övergångszon och grundvatten. Målen med det direktivet skulle stödjas av bättre genomförande och ökad integrering av vattenpolitikens mål i andra politikområden. Life-programmet bör därför stödja projekt som medverkar till ett ändamålsenligt genomförande av direktiv 2000/60/EG och andra relevanta delar av unionens vattenlagstiftning som bidrar till att god status uppnås i unionens vattenförekomster genom tillämpning, utveckling och reproduktion av bästa praxis samt genom mobilisering av kompletterande åtgärder inom ramen för andra unionsprogram eller finansieringskällor.

(22)

Skydd och återställande av den marina miljön är ett av de övergripande målen för unionens miljöpolitik. Life-programmet bör stödja följande: förvaltning, bevarande, återställande och övervakning av biologisk mångfald och marina ekosystem, särskilt i marina områden inom Natura 2000, och skydd av arter i enlighet med de prioriterade planer för åtgärder som antagits enligt direktiv 92/43/EEG; uppnående av god miljöstatus i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG (26); främjande av rena och friska hav; genomförande av kommissionens meddelande av den 16 januari 2018 om en europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi, i synnerhet för att försöka lösa problemet med förlorade fiskeredskap och marint skräp; och främjande av unionens deltagande i världshavsförvaltningen, som är avgörande för att uppnå målen i Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling och garantera friska hav för framtida generationer. Life-programmets strategiska integrerade projekt och strategiska naturprojekt bör inkludera relevanta åtgärder som syftar till att skydda den marina miljön.

(23)

Förbättrad styrning i miljöfrågor, frågor om klimatförändring och dithörande frågor om energiomställning kräver medverkan från det civila samhället genom ökad medvetenhet bland allmänheten, inbegripet genom en kommunikationsstrategi som tar hänsyn till nya medier och sociala nätverk, konsumentengagemang och ett bredare deltagande från berörda parter, inbegripet icke-statliga organisationer, vid samråd om och genomförande av därmed sammanhängande politik på alla nivåer. Det är därför lämpligt att Life-programmet stöder ett brett spektrum av icke-statliga organisationer och nätverk av ideella enheter som arbetar för mål av allmänt unionsintresse, och som främst är verksamma inom området miljö eller klimatpolitik, genom att på ett konkurrensutsatt och transparent sätt bevilja driftsbidrag i syfte att hjälpa sådana icke-statliga organisationer, nätverk och enheter att på ett ändamålsenligt sätt bidra till unionens politik och bygga upp och stärka sin kapacitet att bli effektivare partner.

(24)

Medan bättre styrning på alla nivåer bör vara ett övergripande mål för Life-programmets alla delprogram, bör Life-programmet stödja utarbetande, genomförande, upprätthållande och efterlevnad av miljö- och klimatregelverk, i synnerhet av den övergripande lagstiftningen om miljöstyrning, inbegripet den lagstiftning som genomför Århuskonventionen.

(25)

Life-programmet bör förbereda marknadsaktörerna för och stödja dem i övergången till en hållbar, cirkulär, energieffektiv, klimatneutral och klimattålig ekonomi baserad på förnybar energi genom att prova nya affärsmöjligheter, förbättra yrkeskunskaper, underlätta konsumenternas tillgång till hållbara produkter och tjänster, engagera och stärka opinionsbildare, och prova nya metoder för att anpassa befintliga processer och företagsklimatet. För att stödja en bredare marknadsspridning av hållbara lösningar bör allmänhetens acceptans och konsumenternas engagemang främjas.

(26)

Life-programmet är utformat för att stödja demonstration av teknik, tillvägagångssätt och bästa praxis som kan reproduceras och utökas. Innovativa lösningar skulle bidra till förbättrad miljöprestanda och hållbarhet, särskilt för framtagandet av hållbara jordbruksmetoder i de områden som är aktiva inom klimat, vatten, mark, biologisk mångfald och avfall. I detta avseende bör synergier med andra program och politikområden betonas, såsom det europeiska innovationspartnerskapet för produktivitet och hållbarhet inom jordbruket och EU:s miljölednings- och miljörevisionsordning.

(27)

På unionsnivå finansieras stora investeringar i miljö- och klimatåtgärder huvudsakligen genom unionens stora finansieringsprogram. Det är därför nödvändigt att öka integreringsinsatserna för att säkerställa hållbarhet, säkring av biologisk mångfald och klimatsäkring av verksamhet inom ramen för unionens övriga finansieringsprogram samt integrering av skyddsmekanismer för hållbarhet i alla unionsinstrument. Med tanke på deras funktion som katalysator bör strategiska integrerade projekt och strategiska naturprojekt som utarbetas inom ramen för Life-programmet mobilisera finansieringsmöjligheter inom ramen för dessa finansieringsprogram och andra finansieringskällor, såsom nationell finansiering, och skapa synergier.

(28)

De strategiska naturprojektens och de strategiska integrerade projektens framgång är beroende av ett nära samarbete mellan nationella, regionala och lokala myndigheter och de icke-statliga aktörer som påverkas av Life-programmets mål. Principerna om insyn och offentliggörande bör därför tillämpas när det gäller beslut om utarbetande, genomförande, bedömning och övervakning av projekt, särskilt i fråga om integrering eller när flera finansieringskällor är inblandade.

(29)

För att ge uttryck för vikten av att bekämpa klimatförändringar på ett samordnat och ambitiöst sätt, i linje med unionens åtaganden att genomföra Parisavtalet om klimatförändringar och uppfylla Förenta nationernas mål för hållbar utveckling, kommer Life-programmet att bidra till integreringen av klimatåtgärder och uppnåendet av det övergripande målet att minst 30 % av utgifterna i EU-budgeten ska stödja klimatmål. Åtgärder inom ramen för Life-programmet väntas bidra med 61 % av Life-programmets totala finansieringsram till klimatmål. De berörda åtgärderna kommer att identifieras under Life-programmets utarbetande och genomförande och omprövas i samband med relevanta utvärderingar och översyner. I linje med den europeiska gröna given bör åtgärder inom ramen för Life-programmet respektera principen om att inte vålla skada.

(30)

Vid genomförandet av Life-programmet bör vederbörlig hänsyn tas till strategin för de yttersta randområdena, som återfinns i kommissionens meddelande av den 24 oktober 2017 om ett starkare och förnyat strategiskt partnerskap med EU:s yttersta randområden, med beaktande av artikel 349 i EUF-fördraget och dessa områdens särskilda behov och sårbarhet. Unionens politik på andra områden än miljö, klimat och i relevanta delar energi bör också beaktas.

(31)

Till stöd för genomförandet av Life-programmet bör kommissionen samarbeta med Life-programmets nätverk för nationella kontaktpunkter för att stimulera samarbete i syfte att förbättra och göra de nationella kontaktpunkternas tjänster i hela unionen mer ändamålsenliga, för att öka den övergripande kvaliteten på inlämnade förslag, anordna seminarier och workshoppar, offentliggöra förteckningar över projekt som finansierats inom ramen för Life-programmet eller genomföra annan verksamhet, såsom mediekampanjer, för att bättre sprida projektresultaten och underlätta utbyte av erfarenheter, kunskaper och bästa praxis och reproduktion av projektresultat i hela unionen, och därmed främja samarbete och kommunikation. Sådan verksamhet bör särskilt inriktas på medlemsstater med lågt utnyttjande av medel och bör underlätta kommunikation och samarbete mellan bidragsmottagare, sökande och berörda parter för avslutade eller pågående projekt inom samma område. Det är avgörande att sådan kommunikations- och samarbetsverksamhet riktar sig till regionala och lokala myndigheter och till berörda parter.

(32)

Kvalitet bör vara det kriterium som styr projektutvärderings- och tilldelningsförfarandet inom Life-programmet. I syfte att underlätta genomförandet av Life-programmets mål i hela unionen och främja projektförslag av hög kvalitet bör finansiering göras tillgänglig för projekt för tekniskt bistånd som syftar till ett verkligt deltagande i Life-programmet. Kommissionen bör eftersträva en verklig, kvalitetsbaserad geografisk täckning i hela unionen, inbegripet genom att bistå medlemsstaterna för att höja projektens kvalitet genom kapacitetsuppbyggnad. Lågt verkligt deltagande, stödberättigande verksamhet samt tilldelningskriterierna för Life-programmet bör specificeras i det fleråriga arbetsprogrammet och bygga på deltagandet av och framgångsgraden för sökande från berörda medlemsstater, med beaktande av bland annat befolkning och befolkningstäthet, den totala arealen Natura 2000-områden i varje medlemsstat uttryckt som andelen av den totala arealen Natura 2000-områden, och andelen av en medlemsstats territorium som täcks av Natura 2000-områden. Stödberättigande verksamhet bör vara av sådant slag att den syftar till att höja projektansökningarnas kvalitet.

(33)

I enlighet med kommissionens meddelande av den 18 januari 2018 om EU:s åtgärder för att förbättra efterlevnaden av miljölagstiftningen och miljöstyrningen, inrättades Europeiska unionens nätverk för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftningen (Impel), det europeiska nätverket för miljöåklagare (ENPE) och Europeiska unionens miljödomarförening (EUFJE) för att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna och för att spela en unik roll i upprätthållandet av unionens miljölagstiftning. De bidrar avsevärt till ökad konsekvens i genomförandet och upprätthållandet av unionens miljölagstiftning i hela unionen, varigenom snedvridning av konkurrensen undviks och kvaliteten på miljötillsyn och brottsbekämpningsmekanismer förbättras genom nätverksbildning på både unions- och medlemsstatsnivå, och de tillhandahåller utbyte av information och erfarenheter på olika administrativa nivåer genom utbildning och djupgående diskussioner om miljöfrågor och aspekter på upprätthållande, inbegripet övervaknings- och tillståndsförfaranden. Mot bakgrund av deras bidrag till Life-programmets mål är det lämpligt att tillåta tilldelning av bidrag till Impel, ENPE och EUFJE utan ansökningsomgång i syfte att fortsätta att ge stöd till dessa organs verksamhet. Dessutom finns det andra fall där det kanske inte krävs någon ansökningsomgång enligt de allmänna kraven i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (27) (budgetförordningen), till exempel för organ som utsetts av medlemsstaterna och som verkar under deras ansvar, när dessa medlemsstater identifieras som bidragsmottagare genom en unionsrättsakt.

(34)

Det är lämpligt att fastställa en finansieringsram för Life-programmet som ska utgöra det särskilda referensbeloppet i den mening som avses i punkt 18 i det interinstitutionella avtalet av den 16 december 2020 mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om budgetdisciplin, samarbete i budgetfrågor och sund ekonomisk förvaltning samt om nya egna medel, inbegripet en färdplan för införandet av nya egna medel, för Europaparlamentet och rådet under det årliga budgetförfarandet.

(35)

De maximala medfinansieringssatserna för bidrag som finansieras genom Life-programmet bör ligga på de nivåer som krävs för att upprätthålla en ändamålsenlig stödnivå från Life-programmet. I syfte att beakta den nödvändiga anpassbarhet som krävs för att ta hänsyn till det befintliga spektrumet av åtgärder och enheter bör specifika medfinansieringssatser bidra till ökad säkerhet, samtidigt som en viss grad av flexibilitet upprätthålls som står i proportion till specifika behov eller krav. De specifika medfinansieringssatserna bör alltid följa de fastställda relevanta maximala medfinansieringssatserna.

(36)

Budgetförordningen som antagits av Europaparlamentet och rådet på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget är tillämplig på den här förordningen. I budgetförordningen fastställs regler för genomförande av unionens budget, inklusive regler om bidrag, priser, upphandling, indirekt förvaltning, finansieringsinstrument, budgetgarantier, ekonomiskt stöd och ersättning till externa experter, och det föreskrivs kontroller av ansvaret hos aktörer i budgetförvaltningen. Regler som antas på grundval av artikel 322 i EUF-fördraget innefattar även en generell villkorlighetsordning för skydd av unionens budget.

(37)

I enlighet med budgetförordningen, Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (28) samt rådets förordningar (EG, Euratom) nr 2988/95 (29), (Euratom, EG) nr 2185/96 (30) och (EU) 2017/1939 (31) ska unionens ekonomiska intressen skyddas genom proportionella åtgärder, inbegripet åtgärder avseende förebyggande, upptäckt, korrigering och utredning av oriktigheter, inklusive bedrägerier, avseende krav på återbetalning av medel som förlorats, betalats ut på felaktiga grunder eller använts felaktigt samt, när så är lämpligt, avseende påförande av administrativa sanktioner. I enlighet med förordningarna (Euratom, EG) nr 2185/96 och (EU, Euratom) nr 883/2013 har Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) befogenhet att göra administrativa utredningar, inklusive kontroller och inspektioner på platsen, i syfte att fastställa om det har förekommit bedrägerier, korruption eller annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

I enlighet med förordning (EU) 2017/1939 har Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) befogenhet att utreda och lagföra brott som skadar unionens ekonomiska intressen, i enlighet med vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 (32). I enlighet med budgetförordningen ska varje person eller enhet som mottar medel från unionen samarbeta till fullo för att skydda unionens ekonomiska intressen, bevilja kommissionen, Olaf, revisionsrätten och – när det gäller de medlemsstater som deltar i fördjupat samarbete enligt förordning (EU) 2017/1939 – Eppo de rättigheter och den tillgång som krävs och säkerställa att tredje parter som är involverade i förvaltningen av medel från unionen beviljar likvärdiga rättigheter.

(38)

Valet av finansieringstyp och genomförandemetoder för Life-programmets budget bör göras utifrån vad som är bäst för att uppnå åtgärdernas specifika mål och för att åstadkomma resultat, med beaktande särskilt av kostnaderna för kontroller, den administrativa bördan och den förväntade risken för bristande regelefterlevnad. Vad gäller bidrag bör även användning av enhetsbelopp, schablonsatser och skalor för enhetskostnader beaktas. Kommissionen bör säkerställa att genomförandet är lättförståeligt och arbeta för en verklig förenkling till förmån för projektutvecklare.

(39)

När så är lämpligt bör Life-programmets politiska mål också hanteras med hjälp av finansieringsinstrument och budgetgarantier enligt förordning (EU) 2021/523, inbegripet genom det anslagna beloppet från Life-programmet, enligt vad som anges i de fleråriga arbetsprogrammen inom det programmet.

(40)

Enligt artikel 94 i rådets beslut 2013/755/EU (33) är enheter i utomeuropeiska länder och territorier berättigade till finansiering i enlighet med Life-programmets regler och mål och eventuella ordningar som är tillämpliga för den medlemsstat till vilken det berörda utomeuropeiska landet eller territoriet är knutet. Sådana enheters deltagande i Life-programmet bör främst inriktas på projekt som faller inom ramen för delprogrammet Natur och biologisk mångfald.

(41)

Det frivilliga systemet för biologisk mångfald och ekosystemtjänster i utomeuropeiska territorier (Best) främjar bevarande av biologisk mångfald, inklusive marin biologisk mångfald, och hållbar användning av ekosystemtjänster, inbegripet ekosystembaserade tillvägagångssätt för anpassning till och begränsning av klimatförändringar i unionens yttersta randområden och utomeuropeiska länder och territorier. Genom den förberedande Best-åtgärden som antogs 2011 och de efterföljande Best 2.0-programmet och Best-projektet för de yttersta randområdena (BEST RUP) har Best bidragit till att öka medvetenheten om den ekologiska betydelsen av de yttersta randområdena och de utomeuropeiska länderna och territorierna och deras nyckelroll i bevarandet av den biologiska mångfalden på global nivå. Kommissionen uppskattar att behovet av ekonomiskt stöd för projekt på plats i dessa territorier uppgår till 8 miljoner EUR per år. I sina ministerförklaringar från 2017 och 2018 har de utomeuropeiska länderna och territorierna uttryckt sin uppskattning för detta system med små bidrag för biologisk mångfald. Det är därför lämpligt att Life-programmet finansierar små bidrag för biologisk mångfald, inbegripet kapacitetsuppbyggnad och åtgärder som har en katalytisk effekt, i både de yttersta randområdena och de utomeuropeiska länderna och territorierna.

(42)

Life-programmet bör vara öppet för tredjeländer i enlighet med de avtal mellan unionen och dessa länder som fastställer de särskilda villkoren för deras deltagande.

(43)

Tredjeländer som är medlemmar i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) får delta i unionens program inom ramen för det samarbete som inrättas genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (34), av vilket följer att programmen ska genomföras på grundval av ett beslut antaget inom ramen för det avtalet. Tredjeländer får också delta på grundval av andra rättsliga instrument. En särskild bestämmelse bör införas i denna förordning som kräver att tredjeländer beviljar de rättigheter och den tillgång som krävs för att den behöriga utanordnaren, Olaf och revisionsrätten ska kunna utöva sina respektive befogenheter på ett heltäckande sätt.

(44)

Enligt punkterna 22 och 23 i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (35) bör Life-programmet utvärderas på grundval av information som samlats in i enlighet med särskilda övervakningskrav, samtidigt som en administrativ börda, särskilt för medlemsstaterna, och överreglering undviks. Dessa krav bör när så är lämpligt innefatta mätbara indikatorer som kan användas som utgångspunkt för utvärdering av Life-programmets faktiska konsekvenser. Life-programmets fulla effekt uppstår genom indirekta, långsiktiga och svårmätbara bidrag till uppnåendet av unionens samtliga miljö- och klimatmål. För övervakningen av Life-programmet bör direkta outputindikatorer och spårningskrav som föreskrivs i denna förordning kompletteras genom aggregering av särskilda indikatorer på projektnivå som ska anges i fleråriga arbetsprogram eller i meddelanden om ansökningsomgångar, bland annat när det gäller Natura 2000 och utsläpp av vissa luftföroreningar.

(45)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning i fråga om antagandet av de fleråriga arbetsprogrammen bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (36).

(46)

I syfte att säkerställa att stöd från och genomförande av Life-programmet är förenligt med unionens politik och prioriteringar bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att ändra denna förordning genom att se över eller komplettera indikatorerna eller att komplettera denna förordning genom att definiera specifika indikatorer för varje delprogram och typ av projekt och genom att inrätta en ram för övervakning och utvärdering. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(47)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att genom god styrning och en flerpartsstrategi bidra till en hög nivå av miljöskydd och en ambitiös klimatpolitik, till hållbar utveckling och till uppnående av målen i unionens lagstiftning, strategier, planer och internationella åtaganden för miljö, biologisk mångfald, klimat, cirkulär ekonomi och i relevanta delar för förnybar energi och energieffektivitet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av denna förordnings omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(48)

Förordning (EU) nr 1293/2013 bör därför upphävas.

(49)

Det bör säkerställas en smidig, oavbruten övergång mellan det tidigare programmet för miljö och klimatpolitik (Life) och Life-programmet, och en anpassning av Life-programmets start till inledningen av den fleråriga budgetramens genomförande enligt förordning (EU, Euratom) 2020/2093. Denna förordning bör därför skyndsamt träda i kraft och bör tillämpas med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2021.

(1)

Denna förordning syftar till att säkerställa att den digitala inre marknaden fungerar smidigt i ett öppet och demokratiskt samhälle, genom att motverka att värdtjänster missbrukas för terrorismändamål samt bidra till den allmänna säkerheten i hela unionen. Den digitala inre marknadens funktion bör förbättras genom att rättssäkerheten ökas för värdtjänstleverantörer och användarnas förtroende för onlinemiljön stärks, samt genom att skyddet för yttrandefriheten förbättras, inbegripet friheten att ta emot och sprida information och idéer i ett öppet och demokratiskt samhälle och mediernas frihet och mångfald.

(2)

Regleringsåtgärder för att åtgärda spridningen av terrorisminnehåll online bör kompletteras med strategier från medlemsstaternas sida för att ta itu med terrorism, inbegripet förstärkning av mediekompetens och kritiskt tänkande, utveckling av alternativa budskap och motbudskap samt andra initiativ för att minska effekterna av och mottagligheten för terrorisminnehåll online, liksom investeringar i socialt arbete, avradikaliseringsinitiativ och fördjupade kontakter med berörda samhällsgrupper, för att på ett hållbart sätt förebygga radikalisering i samhället.

(3)

Åtgärder mot terrorisminnehåll online, som är en aspekt av ett större problem med olagligt innehåll online, kräver en kombination av lagstiftningsåtgärder, andra åtgärder än lagstiftningsåtgärder samt frivilliga åtgärder som bygger på samarbete mellan myndigheter och värdtjänstleverantörer, på ett sätt som säkerställer fullständig respekt för grundläggande rättigheter.

(4)

Värdtjänstleverantörer som är aktiva på internet spelar en viktig roll i den digitala ekonomin genom att koppla samman företag och medborgare samt genom att underlätta den offentliga debatten och spridningen och mottagandet av information, åsikter och idéer, vilket i hög grad bidrar till innovation, ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen i unionen. Värdtjänstleverantörers tjänster missbrukas dock i vissa fall av tredje parter för ändamålet att bedriva olaglig verksamhet online. Särskilt oroande är att terroristgrupper och deras anhängare missbrukar dessa tjänster för att sprida terrorisminnehåll online i syfte att få ut sitt budskap, radikalisera och rekrytera följare samt för att främja och styra terroristverksamhet.

(5)

Även om förekomsten av terrorisminnehåll online inte är den enda faktorn, har den visat sig vara en katalysator för radikalisering av enskilda personer som kan leda till terroristgärningar och får därför allvarliga negativa konsekvenser för användare, medborgare och samhället i stort samt för de leverantörer av onlinetjänster som hyser sådant innehåll, eftersom det undergräver användarnas förtroende och skadar deras affärsmodeller. Med tanke på värdtjänstleverantörernas centrala roll och de tekniska resurser och den tekniska kapacitet som förknippas med de tjänster de tillhandahåller har värdtjänstleverantörerna ett särskilt samhällsansvar att skydda sina tjänster mot missbruk av terrorister och att bidra till att ta itu med terrorisminnehåll som sprids online via deras tjänster, och samtidigt beakta yttrandefrihetens grundläggande betydelse, inbegripet friheten att ta emot och sprida information och idéer i ett öppet och demokratiskt samhälle.

(6)

Insatser på unionsnivå för att motverka terrorisminnehåll online inleddes 2015 genom en ram för frivilligt samarbete mellan medlemsstater och värdtjänstleverantörer. Dessa insatser behöver kompletteras med en tydlig rättslig ram för att ytterligare minska tillgången till terrorisminnehåll online och på lämpligt sätt ta itu med ett snabbt växande problem. Avsikten med den rättsliga ramen är att bygga vidare på frivilliga insatser, som förstärktes genom kommissionens rekommendation (EU) 2018/334 (3), och tillmötesgå uppmaningarna från Europaparlamentet att vidta kraftigare åtgärder mot olagligt och skadligt innehåll online i överensstämmelse med den övergripande ram som inrättades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (4), liksom från Europeiska rådet för att förbättra upptäckten och avlägsnandet av innehåll online som anstiftar till terroristgärningar.

(7)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av direktiv 2000/31/EG. I synnerhet bör inga åtgärder som en värdtjänstleverantör vidtar i enlighet med denna förordning, inbegripet specifika åtgärder, i sig leda till att den värdtjänstleverantören förlorar möjligheten till det undantag från ansvar som föreskrivs i det direktivet. Denna förordning påverkar inte de nationella myndigheternas och domstolarnas befogenheter att fastställa värdtjänstleverantörernas ansvar när villkoren för undantag från ansvar i det direktivet inte är uppfyllda.

(8)

Om denna förordning står i konflikt med Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU (5) när det gäller bestämmelser om audiovisuella medietjänster enligt definitionen i artikel 1.1 a i det direktivet bör direktiv 2010/13/EU ha företräde. Detta bör inte påverka skyldigheterna enligt denna förordning, i synnerhet vad gäller leverantörer av videodelningsplattformar.

(9)

Denna förordning bör fastställa regler som ska motverka att värdtjänster missbrukas för spridning av terrorisminnehåll online i syfte att garantera att den inre marknaden fungerar smidigt. Dessa regler bör fullt ut respektera de grundläggande rättigheter som skyddas i unionen och i synnerhet de som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan).

(10)

Syftet med denna förordning är att bidra till att skydda den allmänna säkerheten, samtidigt som lämpliga och stabila skyddsåtgärder fastställs för att säkerställa skyddet av grundläggande rättigheter, inbegripet rätten till respekt för privatlivet, till skydd av personuppgifter, till yttrandefrihet, inklusive friheten att ta emot och sprida information, näringsfriheten samt rätten till ett effektivt rättsmedel. Dessutom är all diskriminering förbjuden. Behöriga myndigheter och värdtjänstleverantörer bör endast anta åtgärder som är nödvändiga, lämpliga och proportionella i ett demokratiskt samhälle, med beaktande av den särskilda vikt som tillmäts yttrande- och informationsfriheten samt mediernas frihet och mångfald, vilka är själva grunden för ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle och utgör värden som unionen bygger på. Åtgärder som påverkar yttrande- och informationsfriheten bör vara strikt riktade för att åtgärda spridning av terrorisminnehåll online, samtidigt som rätten att lagligen ta emot och sprida information respekteras, med beaktande av värdtjänstleverantörernas centrala roll i att främja offentlig debatt samt delande och mottagande av fakta, åsikter och idéer, i enlighet med lagen. Effektiva åtgärder online för bekämpning av terrorisminnehåll online och skyddet av yttrande- och informationsfriheten utgör inte motstridiga mål, utan kompletterar och ömsesidigt förstärker varandra.

(11)

För att ge klarhet om de åtgärder som både värdtjänstleverantörer och behöriga myndigheter ska vidta för att åtgärda spridningen av terrorisminnehåll online bör denna förordning innehålla en definition av terrorisminnehåll i förebyggande syfte, som överensstämmer med definitionerna av relevanta brott i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (6). Med tanke på behovet av att motverka den skadligaste terroristpropagandan online bör den definitionen omfatta material som anstiftar eller värvar någon för att begå eller bidra till att terroristbrott begås, värvar någon för att delta i en terroristgrupps verksamhet, eller förhärligar terroristverksamhet inbegripet genom spridning av material som skildrar en terroristattack. Definitionen bör även omfatta material som ger instruktioner om tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen eller andra vapen eller skadliga eller farliga ämnen samt kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära (CBRN) ämnen, eller om andra särskilda metoder eller tekniker, inbegripet val av mål i syfte att begå eller bidra till begående av terroristbrott. Sådant material inbegriper text, bilder, ljudupptagningar och videor samt direktsändning av terroristbrott, som innebär en risk för att fler sådana brott begås. Vid bedömningen av huruvida material utgör terrorisminnehåll i den mening som avses i denna förordning bör de behöriga myndigheterna och värdtjänstleverantörerna ta hänsyn till sådana faktorer som karaktären hos och formuleringen av uttalanden, i vilket sammanhang uttalandena gjordes samt deras potential att få skadliga konsekvenser för människors säkerhet. Det faktum att materialet producerats av, kan tillskrivas eller sprids på uppdrag av en person, grupp eller enhet som ingår i unionens förteckning över personer, grupper och enheter som är delaktiga i terroristgärningar och föremål för restriktiva åtgärder bör utgöra en viktig faktor i bedömningen.

(12)

Material som sprids i utbildningssyfte, journalistiskt syfte, konstnärligt syfte eller forskningssyfte eller för att öka medvetenheten om terroristverksamhet bör inte anses vara terrorisminnehåll. Vid fastställande av huruvida material som tillhandahålls av en innehållsleverantör utgör terrorisminnehåll enligt definitionen i denna förordning bör rätten till yttrande- och informationsfrihet, inbegripet mediernas frihet och mångfald samt konstens och vetenskapens frihet särskilt beaktas. I synnerhet i fall där innehållsleverantören har ett redaktionellt ansvar bör varje beslut om avlägsnande av det spridda materialet beakta de publicistiska normer som fastställts genom press- eller mediereglering i enlighet med unionsrätten, inbegripet stadgan. Dessutom bör det gå att uttrycka radikala, polemiska eller kontroversiella åsikter i den offentliga debatten om känsliga politiska frågor utan att detta ska anses vara terrorisminnehåll.

(13)

För att effektivt åtgärda spridningen av terrorisminnehåll online – samtidigt som respekten för enskilda personers privatliv säkerställs – bör denna förordning tillämpas på sådana leverantörer av informationssamhällets tjänster som på begäran lagrar och till allmänheten sprider information och material som tillhandahållits av en användare av tjänsten, oavsett om lagringen och spridningen till allmänheten av sådan information och sådant material är av rent teknisk, automatisk och passiv karaktär. Begreppet lagring bör förstås som förvaring av data i minnet hos en fysisk eller virtuell server. Leverantörer av vidarebefordranstjänster eller cachelagringstjänster samt andra tjänster som tillhandahålls på andra nivåer av internetinfrastrukturen och som inte innefattar lagring, såsom register och registratorer samt leverantörer av domännamnssystem (DNS), betalningstjänster eller skyddstjänster mot samordnad överbelastningsattack (DdoS), bör därför inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

(14)

Begreppet spridning till allmänheten bör innebära att information görs tillgänglig för ett potentiellt obegränsat antal personer, det vill säga att information görs lätt tillgänglig för användare i allmänhet utan att det krävs någon ytterligare åtgärd från innehållsleverantörens sida, oberoende av huruvida dessa personer verkligen tar del av informationen i fråga. Om tillgång till information kräver registrering eller tillträde till en grupp av användare bör den informationen därför anses spridd till allmänheten endast när användare som söker tillgång till informationen automatiskt registreras eller ges tillträde utan att en person beslutar om eller väljer ut vem som ska ges tillgång till informationen. Interpersonella kommunikationstjänster enligt definitionen i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 (7), såsom e-post eller privata meddelandetjänster, bör inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde. Information bör anses lagrad och spridd till allmänheten i den mening som avses i denna förordning endast när detta sker på direkt begäran av innehållsleverantören. Leverantörer av tjänster, såsom molninfrastruktur, vilka tillhandahålls på begäran av andra parter än innehållsleverantörerna och endast indirekt är till nytta för de sistnämnda, bör därför inte omfattas av denna förordning. Denna förordning bör exempelvis omfatta leverantörer av sociala medietjänster, video-, bild- och ljuddelningstjänster, samt fildelningstjänster och andra molntjänster, i den mån som dessa tjänster används för att göra den lagrade informationen tillgänglig för allmänheten på direkt begäran av innehållsleverantören. Om en värdtjänstleverantör tillhandahåller flera tjänster bör denna förordning endast tillämpas på de tjänster som faller inom dess tillämpningsområde.

(15)

Terrorisminnehåll sprids ofta till allmänheten via tjänster som tillhandhålls av värdtjänstleverantörer etablerade i tredjeländer. För att skydda användare i unionen och säkerställa att samtliga värdtjänstleverantörer som verkar inom den digitala inre marknaden omfattas av samma krav bör denna förordning vara tillämplig på alla leverantörer av relevanta tjänster som erbjuds i unionen, oberoende av i vilket land de har sitt huvudsakliga verksamhetsställe. En värdtjänstleverantör bör anses erbjuda tjänster i unionen om den gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater att använda dess tjänster samt har en betydande anknytning till den eller de medlemsstaterna.

(16)

En betydande anknytning till unionen bör föreligga om värdtjänstleverantören har ett verksamhetsställe i unionen, om dess tjänster används av ett betydande antal användare i en eller flera medlemsstater, eller om dess verksamhet riktas till en eller flera medlemsstater. Huruvida verksamheten är riktad till en eller flera medlemsstater bör avgöras på grundval av samtliga relevanta omständigheter, inbegripet faktorer som användning av ett språk eller en valuta som i allmänhet används i den berörda medlemsstaten, eller möjligheten att beställa varor eller tjänster från medlemsstaten. En sådan riktad karaktär skulle också kunna härröra från det faktum att en app finns tillgänglig i berörd nationell appstore, att lokal marknadsföring eller reklam görs på ett språk som vanligen används i den berörda medlemsstaten eller att kundkontakter, såsom kundtjänst, sköts på ett språk som vanligen används i den medlemsstaten. En betydande anknytning bör också antas föreligga om en värdtjänstleverantör riktar sin verksamhet till en eller flera medlemsstater i den mening som avses i artikel 17.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (8). Enbart det faktum att en värdtjänstleverantörs webbplats, en e-postadress eller andra kontaktuppgifter är tillgängliga i en eller flera medlemsstater bör inte i sig vara tillräckligt för att utgöra en betydande anknytning. Dessutom bör det inte kunna anses föreligga en betydande anknytning till unionen på grund av att en tjänst tillhandahålls i det enda syftet att efterleva det förbud mot diskriminering som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 (9).

(17)

En harmonisering bör ske av förfarandet för och de skyldigheter som följer av avlägsnandeorder som ålägger värdtjänstleverantörer att avlägsna terrorisminnehåll eller göra det oåtkomligt efter en bedömning av de behöriga myndigheterna. Med tanke på hur snabbt terrorisminnehåll sprids via onlinetjänster bör värdtjänstleverantörerna åläggas en skyldighet att säkerställa att det terrorisminnehåll som anges i avlägsnandeordern avlägsnas eller att det görs oåtkomligt i samtliga medlemsstater inom en timme från mottagandet av avlägsnandeordern. Utom i vederbörligen motiverade brådskande fall bör den behöriga myndigheten tillhandahålla värdtjänstleverantören information om förfaranden och tillämpliga tidsfrister minst tolv timmar innan en avlägsnandeorder för första gången utfärdas till den värdtjänstleverantören. Vederbörligen motiverade brådskande fall föreligger när det faktum att terrorisminnehållet avlägsnas eller görs oåtkomligt senare än en timme efter mottagandet av avlägsnandeordern skulle medföra allvarlig skada, såsom i situationer där det finns ett överhängande hot mot en persons liv eller fysiska integritet eller när sådant innehåll skildrar pågående händelseförlopp som resulterar i skada på en persons liv eller fysiska integritet. Den behöriga myndigheten bör avgöra huruvida enskilda fall utgör brådskande fall och vederbörligen motivera sitt beslut i avlägsnandeordern. Om värdtjänstleverantören på grund av force majeure eller faktisk omöjlighet inte kan följa avlägsnandeordern inom en timme från det att den mottagits, inbegripet på grund av objektivt motiverade tekniska eller operativa skäl, bör den snarast möjligt informera den utfärdande behöriga myndigheten om detta och följa avlägsnandeordern så snart situationen har lösts.

(18)

Avlägsnandeordern bör innehålla en motivering som klassificerar det material som ska avlägsnas eller göras oåtkomligt som terrorisminnehåll och ge tillräcklig information för att lokalisera innehållet genom att ange den exakta webbadressen och, när så krävs, eventuell ytterligare information, såsom en skärmdump av innehållet i fråga. Den motiveringen bör göra det möjligt för värdtjänstleverantören och, i slutändan, innehållsleverantören, att faktiskt utöva sin rätt till rättslig prövning. Motiveringen bör inte innebära utlämnande av känslig information som skulle kunna äventyra pågående utredningar.

(19)

Den behöriga myndigheten bör lämna avlägsnandeordern direkt till den kontaktpunkt som utsetts eller inrättats av värdtjänstleverantören för tillämpningen av denna förordning, på ett elektroniskt sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning och som ger förutsättningar för värdtjänstleverantören att fastställa att ordern är autentisk – även att datum och tidpunkt för sändandet och mottagandet av ordern är korrekta – såsom genom säkrad e-post eller säkrade plattformar eller andra säkra kanaler, även sådana som tillhandahålls av värdtjänstleverantören, i enlighet med unionsrätt om skydd av personuppgifter. Detta krav bör bland annat kunna uppfyllas genom användning av kvalificerade elektroniska tjänster för rekommenderad leverans i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (10). Om värdtjänstleverantören har sitt huvudsakliga verksamhetsställe, eller dess rättsliga företrädare är bosatt eller etablerad, i en annan medlemsstat än den utfärdande behöriga myndighetens medlemsstat bör en kopia av avlägsnandeordern lämnas samtidigt till den behöriga myndigheten i den medlemsstaten.

(20)

Den behöriga myndigheten i den medlemsstat där värdtjänstleverantören har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller där dess rättsliga företrädare är bosatt eller etablerad bör ha möjlighet att granska den avlägsnandeorder som utfärdats av behöriga myndigheter i en annan medlemsstat för att fastställa huruvida den på ett allvarligt eller uppenbart sätt är oförenlig med denna förordning eller de grundläggande rättigheterna i stadgan. Både innehållsleverantören och värdtjänstleverantören bör ha rätt att begära att den behöriga myndigheten i den medlemsstat där värdtjänstleverantören har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller där dess rättsliga företrädare är bosatt eller etablerad ska göra en sådan granskning. När en sådan begäran görs bör den behöriga myndigheten anta ett beslut om huruvida avlägsnandeordern innefattar en sådan oförenlighet. Om en sådan oförenlighet konstateras i det beslutet bör avlägsnandeordern inte längre ha rättsverkan. Granskningen bör utföras snabbt för att säkerställa att innehåll som avlägsnats eller gjorts oåtkomligt på felaktig grund återställs så snart som möjligt.

(21)

Värdtjänstleverantörer som är utsatta för terrorisminnehåll och som tillämpar användarvillkor bör i dessa inkludera bestämmelser om åtgärder mot missbruk av deras tjänster för spridning av terrorisminnehåll till allmänheten. De bör tillämpa dessa bestämmelser på ett omsorgsfullt, transparent, proportionellt och icke-diskriminerande sätt.

(22)

Med tanke på problemets omfattning och den snabbhet som krävs för att effektivt identifiera och avlägsna terrorisminnehåll är effektiva och proportionella specifika åtgärder en avgörande beståndsdel i kampen mot terrorisminnehåll online. I syfte att minska tillgången till terrorisminnehåll på sina tjänster bör värdtjänstleverantörer som är exponerade för terrorisminnehåll införa specifika åtgärder med beaktande av riskerna för och graden av exponering för terrorisminnehåll samt inverkan på tredje parters rättigheter och allmänhetens intresse av information. Värdtjänstleverantörer bör fastställa vilken lämplig, ändamålsenlig och proportionell specifik åtgärd som bör införas för att identifiera och avlägsna terrorisminnehåll. Specifika åtgärder skulle kunna inbegripa lämpliga tekniska eller operativa åtgärder eller lämplig teknisk eller operativ kapacitet, såsom personal eller tekniska medel för att identifiera och snabbt avlägsna terrorisminnehåll eller göra det oåtkomligt, mekanismer varmed användare kan rapportera eller flagga föregivet terrorisminnehåll, eller varje annan åtgärd som värdtjänstleverantören finner lämplig och effektiv för att åtgärda tillgängligheten av terrorisminnehåll på dess tjänster.

(23)

När specifika åtgärder införs bör värdtjänstleverantörerna säkerställa att användares rätt till yttrande- och informationsfrihet samt mediernas frihet och mångfald som skyddas i stadgan bibehålls. Utöver de krav som fastställs i lag, inbegripet lagstiftningen om skydd av personuppgifter, bör värdtjänstleverantörer agera med tillbörlig aktsamhet och vidta skyddsåtgärder, när så är lämpligt, inbegripet mänsklig tillsyn och kontroll, för att undvika oavsiktliga eller felaktiga beslut som leder till att innehåll som inte är terrorisminnehåll avlägsnas eller görs oåtkomligt.

(24)

Värdtjänstleverantören bör till den behöriga myndigheten rapportera om de specifika åtgärder som införts för att göra det möjligt för den myndigheten att avgöra huruvida åtgärderna är ändamålsenliga och proportionella och, om automatiska metoder används, huruvida värdtjänstleverantören har den nödvändiga kapaciteten för mänsklig tillsyn och kontroll. Vid bedömningen av åtgärdernas ändamålsenlighet och proportionalitet bör de behöriga myndigheterna beakta relevanta parametrar, däribland det antal avlägsnandeorder som utfärdats till värdtjänstleverantören, värdtjänstleverantörens storlek och ekonomiska kapacitet och inverkan av dess tjänster på spridningen av terrorisminnehåll, till exempel på grundval av antalet användare i unionen, samt de skyddsåtgärder som införts för att åtgärda missbruk av dess tjänster för spridning av terrorisminnehåll online.

(25)

Om den behöriga myndigheten anser att de specifika åtgärder som införts är otillräckliga för att hantera riskerna bör den kunna kräva att ytterligare lämpliga, ändamålsenliga och proportionella specifika åtgärder antas. Kravet på införande av sådana ytterligare specifika åtgärder bör inte medföra en allmän skyldighet att övervaka eller en skyldighet att aktivt efterforska fakta i den mening som avses i artikel 15.1 i direktiv 2000/31/EG och inte heller något krav på att använda automatiska verktyg. Värdtjänstleverantörer bör emellertid kunna besluta att använda automatiska verktyg om de anser det lämpligt och nödvändigt för att på ett effektivt sätt åtgärda missbruk av deras tjänster för spridning av terrorisminnehåll online.

(26)

Värdtjänstleverantörernas skyldighet att bevara avlägsnat innehåll och därtill hörande data bör fastställas för specifika ändamål och begränsas till den tidsperiod som är nödvändig. Det finns ett behov av att utvidga bevarandekravet till därtill hörande data i den mån sådana data annars skulle gå förlorade till följd av att det berörda terrorisminnehållet avlägsnas. Därtill hörande data kan omfatta data såsom abonnentdata, särskilt uppgifter om innehållsleverantörens identitet, och åtkomstdata, inbegripet uppgifter om datum och tidpunkt för innehållsleverantörens användning av och inloggning till och utloggning från tjänsten, tillsammans med den ip-adress som internetleverantören har tilldelat innehållsleverantören.

(27)

Skyldigheten att bevara innehållet för administrativa eller rättsliga prövningsförfaranden är nödvändig och motiverad med hänsyn till behovet av att säkerställa att det finns effektiva rättsmedel för innehållsleverantörer vars innehåll har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt samt för att säkerställa att innehållet kan återställas beroende på resultatet av dessa förfaranden. Skyldigheten att bevara material för utrednings- eller lagföringsändamål är motiverad och nödvändig med tanke på det värde som materialet kan tillföra för att störa eller förhindra terroristverksamhet. Därför bör bevarande av avlägsnat terrorisminnehåll för att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda och lagföra terroristbrott också anses vara motiverat. Terrorisminnehållet och därtill hörande data bör endast lagras under den tidsperiod som är nödvändig för att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna kontrollera det terrorisminnehållet och besluta om det behövs för dessa ändamål. För förebyggande, förhindrande, upptäckt, utredning och lagföring av terroristbrott bör kravet på att bevara data vara begränsat till data som sannolikt har en koppling till terroristbrott och därmed skulle kunna bidra till att lagföra terroristbrott eller förhindra allvarliga risker för den allmänna säkerheten. När värdtjänstleverantörer avlägsnar material eller gör det oåtkomligt, särskilt genom egna specifika åtgärder, bör de omgående informera de behöriga myndigheterna om innehåll som innehåller information som innefattar ett överhängande hot mot en eller flera personers liv eller ett misstänkt terroristbrott.

(28)

För att säkerställa proportionalitet bör perioden för bevarande vara begränsad till sex månader så att innehållsleverantörerna får tillräckligt med tid för att inleda administrativa eller rättsliga prövningsförfaranden och för att brottsbekämpande myndigheter ska kunna få åtkomst till relevanta data för utredning och lagföring av terroristbrott. Det bör dock, på begäran av den behöriga myndigheten eller domstolen, vara möjligt att förlänga denna period med den tid som är nödvändig i fall då dessa förfaranden inleds men inte avslutas inom den sexmånadersperioden. Perioden för bevarande bör vara tillräcklig för att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna bevara material som är nödvändigt för utredningar och lagföring, samtidigt som balansen i förhållande till de grundläggande rättigheterna säkerställs.

(29)

Denna förordning bör inte påverka de förfarandegarantier eller processuella utredningsåtgärder som rör åtkomst till innehåll och därtill hörande data som bevarats för att utreda och lagföra terroristbrott, vilka fastställs i unionsrätt eller nationell rätt.

(30)

Transparens i värdtjänstleverantörernas strategier för terrorisminnehåll är avgörande för att öka deras ansvarighet gentemot användarna och stärka medborgarnas förtroende för den digitala inre marknaden. Värdtjänstleverantörer som har vidtagit åtgärder eller ålagts att vidta åtgärder enligt denna förordning under ett visst kalenderår bör offentliggöra årliga transparensrapporter som innehåller information om åtgärder som vidtagits för att identifiera och avlägsna terrorisminnehåll.

(31)

De behöriga myndigheterna bör offentliggöra årliga transparensrapporter med information om antalet avlägsnandeorder, antalet fall där en order inte verkställdes, antalet beslut avseende specifika åtgärder, antalet fall som är föremål för administrativa eller rättsliga prövningsförfaranden och antalet beslut om att påföra sanktioner.

(32)

Rätten till ett effektivt rättsmedel stadfästs i artikel 19 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 47 i stadgan. Varje fysisk eller juridisk person har rätt till ett effektivt rättsmedel inför behörig nationell domstol mot alla åtgärder som vidtas enligt denna förordning och som kan inverka negativt på den personens rättigheter. Den rätten bör särskilt inbegripa en möjlighet för värdtjänstleverantörer och innehållsleverantörer att effektivt bestrida avlägsnandeorder eller beslut till följd av granskning av avlägsnandeorder enligt denna förordning inför domstol i den medlemsstat vars behöriga myndighet utfärdade avlägsnandeordern eller fattade beslutet, och en möjlighet för värdtjänstleverantörer att effektivt bestrida ett beslut om specifika åtgärder eller sanktioner inför domstol i den medlemsstat vars behöriga myndighet fattade det beslutet.

(33)

Klagomålsförfaranden utgör en nödvändig skyddsåtgärd mot att innehåll online felaktigt avlägsnas eller görs oåtkomligt när sådant innehåll är skyddat genom yttrande- och informationsfriheten. Värdtjänstleverantörer bör därför upprätta användarvänliga klagomålsmekanismer och säkerställa att klagomål hanteras snabbt och med full transparens gentemot innehållsleverantören. Kravet på att värdtjänstleverantören ska återställa innehåll som felaktigt har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt bör inte påverka värdtjänstleverantörens möjlighet att genomdriva sina egna användarvillkor.

(34)

Ett effektivt rättsligt skydd i enlighet med artikel 19 i EU-fördraget och artikel 47 i stadgan förutsätter att innehållsleverantörer kan utröna av vilka orsaker det innehåll de tillhandahåller har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt. För detta ändamål bör värdtjänstleverantören tillhandahålla innehållsleverantören information för bestridande av att innehållet avlägsnats eller gjorts oåtkomligt. Beroende på omständigheterna skulle värdtjänstleverantörer kunna ersätta innehåll som har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt med ett meddelande om att innehållet har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt i enlighet med denna förordning. Ytterligare information om orsakerna till att innehållet avlägsnats eller gjorts oåtkomligt samt om rättsmedel för detta bör tillhandahållas på begäran från innehållsleverantören. Om de behöriga myndigheterna beslutar att det av hänsyn till allmän säkerhet, inbegripet inom ramen för en utredning, är olämpligt eller kontraproduktivt att direkt underrätta innehållsleverantören om att innehåll har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt bör de informera värdtjänstleverantören i enlighet därmed.

(35)

Medlemsstaterna bör utse behöriga myndigheter för tillämpningen av denna förordning. Detta bör inte nödvändigtvis innebära att en ny myndighet måste inrättas, och det bör vara möjligt att anförtro ett befintligt organ de funktioner som föreskrivs i denna förordning. Det bör enligt denna förordning finnas krav på att det utses myndigheter som har befogenhet att utfärda avlägsnandeorder, granska avlägsnandeorder, övervaka specifika åtgärder och påföra sanktioner, medan varje medlemsstat bör kunna bestämma hur många behöriga myndigheter som ska utses och om de ska vara administrativa, brottsbekämpande eller rättsliga. Medlemsstaterna bör säkerställa att de behöriga myndigheterna utför sina uppgifter på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt och inte efterfrågar eller tar emot instruktioner från något annat organ när det gäller utförandet av uppgifter enligt denna förordning. Detta bör inte förhindra tillsyn i enlighet med nationell konstitutionell rätt. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen om de behöriga myndigheter som utsetts enligt denna förordning, och kommissionen bör offentliggöra ett register online med en förteckning över de behöriga myndigheterna. Det onlineregistret bör vara lätt tillgängligt, så att värdtjänstleverantörer snabbt kan kontrollera att en avlägsnandeorder är autentisk.

(36)

För att undvika dubbelarbete och möjlig störning av utredningar samt för att minimera bördan för berörda värdtjänstleverantörer bör de behöriga myndigheterna utbyta information, samordna sig med och samarbeta med varandra och, när så är lämpligt, med Europol, innan de utfärdar avlägsnandeorder. När den fattar beslut om huruvida en avlägsnandeorder ska utfärdas bör den behöriga myndigheten ta vederbörlig hänsyn till eventuella anmälningar om en konflikt med ett utredningsmässigt intresse (konfliktlösning). Om en behörig myndighet får information från en behörig myndighet i en annan medlemsstat om en befintlig avlägsnandeorder bör den inte utfärda en avlägsnandeorder avseende samma sak. Vid genomförandet av bestämmelserna i denna förordning kan Europol tillhandahålla stöd i enlighet med dess nuvarande mandat och befintliga rättsliga ram.

(37)

I syfte att säkerställa ett effektivt och tillräckligt enhetligt genomförande av specifika åtgärder som vidtas av värdtjänstleverantörer bör de behöriga myndigheterna samordna sig och samarbeta med varandra i fråga om de utbyten som de har med värdtjänstleverantörer avseende avlägsnandeorder samt identifiering, genomförande och bedömning av specifika åtgärder. Samordning och samarbete behövs också i samband med andra åtgärder för genomförande av denna förordning, inbegripet med avseende på antagande av regler om sanktioner och påförande av sanktioner. Kommissionen bör underlätta sådan samordning och sådant samarbete.

(38)

Det är viktigt att den behöriga myndigheten i den medlemsstat som ansvarar för att påföra sanktioner är fullständigt informerad om utfärdandet av avlägsnandeorder och efterföljande utbyten mellan värdtjänstleverantören och behöriga myndigheter i andra medlemsstater. För det ändamålet bör medlemsstaterna säkerställa lämpliga och säkra kommunikationskanaler och mekanismer som gör det möjligt att dela relevant information i rätt tid.

(39)

För att underlätta ett snabbt utbyte mellan behöriga myndigheter och med värdtjänstleverantörer, och för att undvika dubbelarbete, bör medlemsstaterna uppmuntras att använda sig av de särskilda verktyg som utvecklats av Europol, såsom den befintliga applikationen för hantering av anmälan av innehåll på internet (Internet Referral Management application) eller dess efterföljare.

(40)

Anmälningar från medlemsstaterna och Europol har visat sig utgöra ett effektivt och snabbt sätt att öka värdtjänstleverantörers medvetenhet om specifikt innehåll som är tillgängligt via deras tjänster och göra det möjligt för dem att snabbt vidta åtgärder. Sådana anmälningar, som är en mekanism för att uppmärksamma värdtjänstleverantörer på information som skulle kunna anses utgöra terrorisminnehåll, så att de frivilligt kan bedöma om det innehållet är förenligt med deras egna användarvillkor, bör förbli tillgängliga vid sidan av avlägsnandeorder. Det är alltjämt värdtjänstleverantören som fattar det slutliga beslutet om huruvida innehållet ska avlägsnas på grund av att det är oförenligt med dess användarvillkor. Denna förordning bör inte påverka Europols mandat som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (11). Ingenting i den här förordningen bör därför tolkas som att det skulle hindra medlemsstaterna och Europol från att använda anmälningar som ett verktyg för åtgärdande av terrorisminnehåll online.

(41)

Med tanke på de särskilt allvarliga konsekvenserna av visst terrorisminnehåll online bör värdtjänstleverantörer omgående informera de relevanta myndigheterna i den berörda medlemsstaten eller de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de är etablerade eller har en rättslig företrädare om terrorisminnehåll som innefattar ett överhängande hot mot en eller flera personers liv eller ett misstänkt terroristbrott. För att säkerställa proportionalitet bör den skyldigheten vara begränsad till terroristbrott enligt definitionen i artikel 3.1 i direktiv (EU) 2017/541. Den skyldigheten att informera bör inte innebära att värdtjänstleverantörer är skyldiga att aktivt söka bevis på sådana överhängande hot mot en eller flera personers liv eller ett misstänkt terroristbrott. Den berörda medlemsstaten bör förstås som den medlemsstat som har jurisdiktion över utredning och lagföring av de terroristbrotten på grundval av gärningsmannens eller det potentiella brottsoffrets nationalitet eller målplatsen för terroristgärningen. Om det råder tvivel bör värdtjänstleverantörer lämna informationen till Europol som bör tillhandahålla relevanta uppföljningsåtgärder i enlighet med sitt mandat, inbegripet genom att vidarebefordra den informationen till de relevanta nationella myndigheterna. Medlemsstaternas behöriga myndigheter bör ha rätt att använda sådan information för att vidta utredningsåtgärder som föreskrivs i unionsrätt eller nationell rätt.

(42)

Värdtjänstleverantörer bör utse eller inrätta kontaktpunkter för att underlätta snabb handläggning av avlägsnandeorder. Kontaktpunkten bör endast tjäna operativa syften. Kontaktpunkten bör bestå av någon typ av särskilda medel, interna eller externa, som möjliggör elektronisk inlämning av avlägsnandeorder och av tekniska resurser eller personalresurser som möjliggör snabb handläggning av dem. Kontaktpunkten måste inte vara belägen i unionen. Värdtjänstleverantören bör vara fri att använda en befintlig kontaktpunkt vid tillämpningen av denna förordning, under förutsättning att kontaktpunkten klarar av att fullgöra de funktioner som föreskrivs i denna förordning. I syfte att säkerställa att terrorisminnehåll avlägsnas eller görs oåtkomligt inom en timme från mottagandet av en avlägsnandeorder bör kontaktpunkten för värdtjänstleverantörer som är exponerade för terrorisminnehåll vara tillgänglig vid alla tidpunkter. Informationen om kontaktpunkten bör inbegripa information om vilket språk kontaktpunkten kan kontaktas på. För att underlätta kommunikationen mellan värdtjänstleverantörerna och de behöriga myndigheterna uppmuntras värdtjänstleverantörer att tillåta kommunikation på ett av unionsinstitutionernas officiella språk som deras användarvillkor finns tillgängliga på.

(43)

Då det inte finns något allmänt krav på att värdtjänstleverantörer måste säkerställa fysisk närvaro inom unionens territorium, finns det ett behov av att säkerställa klarhet om vilken medlemsstats jurisdiktion den värdtjänstleverantör som erbjuder tjänster inom unionen omfattas av. Som en allmän regel omfattas värdtjänstleverantören av jurisdiktionen i den medlemsstat där dess huvudsakliga verksamhetsställe är beläget eller där dess rättsliga företrädare är bosatt eller etablerad. Detta bör inte påverka de bestämmelser om behörighet som fastställs för avlägsnandeorder och beslut som följer av granskningen av avlägsnandeorder enligt denna förordning. När det gäller en värdtjänstleverantör som inte har något verksamhetsställe i unionen och som inte utser en rättslig företrädare bör varje medlemsstat ändå ha jurisdiktion och därmed kunna påföra sanktioner, under förutsättning att principen ne bis in idem respekteras.

(44)

Värdtjänstleverantörer som inte är etablerade i unionen bör skriftligen utse en rättslig företrädare för att säkerställa att skyldigheterna enligt denna förordning efterlevs och verkställs. Värdtjänstleverantörer bör för tillämpningen av denna förordning kunna utse en rättslig företrädare som redan är utsedd för andra ändamål, under förutsättning att denna rättsliga företrädare kan fullgöra de funktioner som föreskrivs i denna förordning. Den rättsliga företrädaren bör ha befogenhet att agera på värdtjänstleverantörens vägnar.

(45)

Sanktioner är nödvändiga för att säkerställa värdtjänstleverantörernas effektiva genomförande av denna förordning. Medlemsstaterna bör anta regler om sanktioner, som kan vara av administrativ eller straffrättslig art, samt riktlinjer för bötfällning när så är lämpligt. Bristande efterlevnad i enskilda fall kan bli föremål för sanktioner, med respekt för principen ne bis in idem och proportionalitetsprincipen, samt med säkerställande av att sådana sanktioner påförs med beaktande av systematisk underlåtenhet. Sanktioner kan ta sig olika former, inbegripet formella varningar vid smärre överträdelser eller böter vid allvarligare eller systematiska överträdelser. Särskilt stränga sanktioner bör fastställas om värdtjänstleverantören systematiskt eller fortgående underlåter att avlägsna terrorisminnehåll eller göra det oåtkomligt inom en timme från mottagandet av en avlägsnandeorder. För att säkerställa rättssäkerhet bör det i denna förordning anges vilka överträdelser som kan bli föremål för sanktioner och vilka omständigheter som är relevanta för att bedöma sanktionernas typ och nivå. Vid fastställande av huruvida böter ska åläggas bör vederbörlig hänsyn tas till värdtjänstleverantörens ekonomiska resurser. Den behöriga myndigheten bör vidare ta hänsyn till huruvida värdtjänstleverantören är ett nystartat företag eller ett mikroföretag, litet eller medelstort företag enligt definitionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG (12). Ytterligare omständigheter bör beaktas, exempelvis huruvida värdtjänstleverantörens handlande objektivt sett varit oförsiktigt eller klandervärt eller huruvida överträdelsen har orsakats av vårdslöshet eller varit avsiktlig. Medlemsstaterna bör säkerställa att de sanktioner som påförs för överträdelser av denna förordning inte uppmuntrar till avlägsnande av material som inte är terrorisminnehåll.

(46)

Användningen av standardiserade mallar underlättar samarbete och informationsutbyte mellan behöriga myndigheter och värdtjänstleverantörer, och gör det möjligt för dem att kommunicera snabbare och mer effektivt. Det är särskilt viktigt att säkerställa snabba åtgärder efter mottagandet av en avlägsnandeorder. Mallar minskar översättningskostnaderna och bidrar till en högre standard för processen. Mallar för återkoppling möjliggör ett standardiserat informationsutbyte och är särskilt viktiga om värdtjänstleverantörerna inte kan följa avlägsnandeorder. Autentiserade inlämningskanaler kan garantera att avlägsnandeordern är autentisk, liksom att datum och tidpunkt för sändande och mottagande av ordern är korrekta.

(47)

För att vid behov möjliggöra en snabb ändring av innehållet i de mallar som ska användas vid tillämpningen av denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av bilagorna till denna förordning. För att kunna ta hänsyn till den tekniska utvecklingen och utvecklingen av den relaterade rättsliga ramen bör kommissionen också ges befogenhet att anta delegerade akter för att komplettera denna förordning med tekniska krav på de elektroniska medel som de behöriga myndigheterna ska använda för att översända avlägsnandeorder. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inbegripet på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (13). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(48)

Medlemsstaterna bör samla in information om genomförandet av denna förordning. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att använda sig av värdtjänstleverantörernas transparensrapporter och vid behov komplettera med mer detaljerad information, såsom deras egna transparensrapporter enligt denna förordning. Ett detaljerat program för övervakning av denna förordnings utfall, resultat och effekter bör inrättas som underlag för en utvärdering av genomförandet av denna förordning.

(49)

På grundval av resultaten och slutsatserna i genomföranderapporten och resultaten av övervakningen bör kommissionen genomföra en utvärdering av denna förordning inom tre år från dagen för dess ikraftträdande. Utvärderingen bör grundas på kriterierna effektivitet, nödvändighet, ändamålsenlighet, proportionalitet, relevans, samstämmighet och mervärde för unionen. Den bör inkludera en bedömning av hur de olika operativa och tekniska åtgärder som föreskrivs i denna förordning fungerar, inbegripet ändamålsenligheten i de åtgärder som ska förbättra upptäckt, identifiering och avlägsnande av terrorisminnehåll online, skyddsmekanismernas ändamålsenlighet samt inverkan på grundläggande rättigheter som potentiellt påverkas, såsom yttrande- och informationsfriheten, inbegripet mediernas frihet och mångfald, näringsfriheten, rätten till ett privatliv och skyddet av personuppgifter. Kommissionen bör även bedöma inverkan på tredje parters potentiellt påverkade intressen.

(50)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att säkerställa att den digitala inre marknaden fungerar smidigt genom åtgärder mot spridningen av terrorisminnehåll online, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.