Glad Påsk!

Små cyklar som far omkring....

En till cykel har hittat vägen till vårt hus. Den här är inte lika rostig som den förra, men är minst lika fascinerande.
Lilleman har fått en "sparkcykel", en cykel utan trampor.
Nu får han träna att hålla balansen och att styra innan trampandet kommer med i bilden. Han springer liksom fram med den i en väldans fart och det bästa av allt, den går nästan överallt, över stenar och rötter, på leriga vägar och över vattenpölar. Vi som nästan bor i skogen och har mycket lera under skorna tycker det här är det bästa som hänt på länge. Och vilken glädje för en liten kille som gillar fart och fläkt! :)
För den som är intresserad så säljs den här.

Velociped anno dazumal

Jag har under åren sett att den stått där bakom hönshuset,
en gammal uttjänad cykel, i en hög av gammal taggtråd.
År ut och år in, men nu först såg jag skönheten i den mossbeklädda sitsen, det rostiga, det söndriga och det slitna. 
Mitt i det trasiga finns det detaljer; kjolskyddet, dynamon och kattögat som var utan desto mera spår av tidens gång.
Tankarna går igen bakåt i tiden. Vilka vägar har den färdats på,  vem har suttit på den och i vilka ärenden?
Vem var det som slutligen tog beslutet att den var uttjänad?
Nu skall den få liv igen och placeras på ett inte ännu bestämt ställe. En gammal korg skall sökas fram och en vacker vårblomma skall få pryda den.  

Pling!   

Välkommen våren!

Med småttingar tränas tålamodet

"Med tid och tålamod blir mullbärsträdet en sidenrock"

- Kinesiskt ordspråk

Småttingarna tittar upp ur jorden. Fröna blev nerpickade för 
en tid sedan och det är varje gång lika roligt då man ser de 
första skira bladen på det som skall bli en robust tomatplanta. 
Det mest fascinerande med att odla är att få följa med processen från att en vinterdag sätta fröna i jorden till att en sensommardag få plocka en solmogen tomat och äta direkt.  

Jag hade en gång...

Jag hade en gång en oas bara ett stenkast från vårt hus...
Oasen var en slingrig vacker stig genom en gammal orörd granskog.
Stigen gick ner till en porlande, på vårarna forsande, bäck.
Man kunde känna tidens gång i luften och man kunde andas in ett 
lugn och få ny energi i själen. Hit gick vi på pick-nick och sjöng in våren med valborgsfest med mjöd och munkar. Här har det tidigare, för länge sedan, stått en gammal kvarn, sägs det.
Vi hade en gammal kyrkbänk att sitta på och barnen älskade att springa och leka här. Det fanns syror att äta och kottar att 
kasta i bäcken och följa då de for iväg i vattenvirvlarna.
För en tid sedan kalhöggs skogen ner på bortre sidan om bäcken och sedan kalhöggs den andra sidan, stigen försvann och kvar lämnades ett bråte av det som en gång var en skog. De största och äldsta träden lämnades vid bäcken, men nu stod de oskyddade för stormen 
och i dag då vi gick ner såg vi till vår fasa att den största 
granen vinkat och dragit med sig ett rotverk som så fascinerande växte ner i bäcken. Min oas är borta. Sorgligt med så stora ingrepp i naturen.

Alla goda ting är tre

Att få fira tre fina kalasbarn på samma gång och alla fyller på samma dag, det känns lite speciellt faktiskt. Då vi fick sjätte barnet föddes han på storasysters födelsedag, till hennes stora glädje och nu tre år senare får vi fira ett extra "barn", som äldsta systern hittat, till vår stora glädje.
Det känns som om Gud har humor och omtanke om oss, vi är många och man kan tänka att vartefter åren går så kan det vara behändigt att få fira så där lite buntvis.  :)

Nya kängor

Att reda upp är behövligt emellanåt och det här gäller på alla plan, helt konkret i hemmet, i närmiljön och inombords. 
Nu och då får man stanna upp och fundera vart man är på väg. 
Hur vill jag ha det? Vilken väg skall jag vandra? Följer jag mitt hjärta eller trampar jag på av gammal och ohejdad vana. Det är tryggt och bekvämt att gå i de gamla nötta kängorna, 
men en dag håller de inte, då är det dags att fundera vilka nya skor man skall gå i och vilken stig man skall trampa upp. 
Där står jag nu...förväntansfull och tacksam till min man och mina barn som är min inspiration i livet.

Mias lilla röda

Va, är det snart mars? 
Hur går tiden så snabbt att jag inte hinner med att skriva på bloggen? Det skrivs väl jobb, det som tar en stor del av ens tid både fysiskt och mentalt så här i början då man börjat jobba lite mera. Nu är det tre hela dagar som det är aktivitet på företaget ergo.mia. Det är mycket planerande, ringande och funderande innan logistiken är i skick. I mitt jobb kör jag runt i min lilla röda bil och får samtidigt njuta av den vackra landsbygden mellan
jobbuppdragen. Tycker solen lyser varje gång och samma radioprogram går på radion. Nu är jag beredd med penna och papper då Jacke leder efterlysningen på radion. Förra veckan missade jag en gratis vävstol p.g.a. mitt bristande nummerminne och ingen penna till hands. En liten nätt vävstol som gavs bort precis där jag körde förbi...
När jag nu skall hinna väva? Men att drömma om vackra trasmattor ger också glädje.

 

Ett "ta till vara gammalt och gör något nytt projekt"

 

Nu har vi fått nåt som jag för en kort tid sedan inte ens visste 

att jag saknade och som jag nu inte skulle klara mig utan. 

Vi har fått vår ö i köket. 

Ett samlingsställe för fika, frukost, bakning, läxläsning, pusslande, pysslande, spel, kaffestunder och diskussion.

Allt började med att vi till lillstugan köpte ett kök på find-it

och några skåp blev över. I storstugan har vi alltid haft trångt i skåpen och behovet av mera utrymme födde idén på en köksö.

Köksbordet bars ut och tre köksskåpsmoduler bars in. De sammanfogades, bekläddes med pärlspånt och dörrar och väggar målades med Ottossons linoljefärg. Vi hade som tur var gul färg kvar sedan köket målades om för några år sedan.

Byns snickare sammanfogade arbetsskivan av två limträskivor och vi skruvade fast den och behandlade den med Osmovax. 

Fyra stolar och två lampor inköptes, monterades och ön var klar att tas i bruk! Tack Tomas! :)

Tiden går...

...och min mamma har fyllt 80 år. 
Hon gav mig livet, ger mycket kärlek och ställer alltid upp.
Tack mamma för allt du gjort och gör för hela vår familj! 

 

Vi har också firat en 17-åring...som växt förbi både mor och far och t.o.m morfar...

Och snart fyller vår lilla julgumma 25 år...
oj, oj vad tiden går....

För övrigt är tiden just nu full av julaktiviteter och bloggen 
har fått vila en stund, men jag återkommer!

Rosa

 

Vill dela med mig av en liten iakttagelse från vardagen. Lilleman 

hade sin efterlägtade dagisdag idag och vi var i god tid på dagis. Kommer man till kl.9 så får man stå och vänta på trappan tills alla tanter och barn är påklädda och klara att komma ut och leka. 

Första flickan som kom ut var en rosaklädd tjej, och så kom en till och en till... Hela situationen blev en lek och vi räknade alla som kom ut, då vi kommit till 12 rosaklädda flickor och Lilleman så tittade första dagis-tanten ut och gissa vilken färg hon hade på sin jacka?

Där stod Lilleman med 13 tjejer, alla i rosa. Själv hade han en helsvart halare och jag undrar vilken halare han skulle välja om han fick välja mellan sin svarta och en rosa med vackra blommor på? ;)

Novembersol

Dimman som låg som ett täcke över byn lättade och novembersolen

kikade på mig strax över trätopparna. Ljuset var ett ljus 

som inte går att återge på bild. Hittade några tappra blommor som trotsade kylan och reste sig mot solen. 

Rimfrosten förvandlades till vattendroppar som reflekterade solens strålar och detta bara för en kort stund innan molnen dolde solen igen. Kändes som en hälsning från en annan värld...

I morgon skall ljusen tändas på gravarna och vi får minnas de som gått före oss. Önskar er alla en fin Allhelgonahelg!

I pappas kläder

Våra "stora flickor" har varit hemma på besök. 

Ett besök som uppskattades så mycket av alla i familjen. Stugan fylls med mycket liv då alla samlas. En del sitter tillsammans ihopkrupna i soffan för att se på Vänner, nån spelar piano, en 

annan sjunger en aria på högsta volym, nya kortspel lärs ut och 

i köket sparkas mattor undan och köksgolvet förvandlas till ett dansgolv. 

Slår mig ner i gungstolen och bara förundras över alla härliga 

barn vi fått till låns!

En av flickorna passade på att dra på sig pappas arbetskläder och fylla på i vedaförrådet. Tack!

 

I höjd med fåglarna

Under höstlovet begav vi oss iväg till Österhankmo, ja längre än 
så behöver man inte bege sig för att komma över trätoppshöjd, närmare bestämt 44 m över havet, vilket är ganska högt här i platta Österbotten. Vi parkerade bilen vid simstranden och tog stigen mot Karikatornet.  Vi gick ca. 1,5 km genom vacker tallskog och kände hur lutningen och vinden tilltog. Väl framme åt vi Natties goda smörgåsar vid det stora fikabordet under tornet. Hur mysigt som helst! Den här dagen var det bra sikt och väl uppe i tornet fick vi känna på friska vindar och såg ända ut till havet och mot Vasa.
 
Själva tornet är 13 m högt och nybyggt. Det invigdes i september 
i fjol och hade då byggts på talko. 870 talkotimmar beräknades det ha tagit. Härligt att talkoandan fortfarande existerar!

Den enda björn vi såg i skogen var en björnunge som lade sig ner mitt på stigen....men då hade han lufsat långt och hans pappa fick bära honom sista biten hemåt... ;)

Att ge vidare

"Äpplet faller inte långt från trädet"

Min farfar tyckte om att plantera liksom min pappa och jag. 
Framtiden är säkrad för nu är det Lilleman som tar över intresset för att "plantatera". Där skottkärran, vattenkannan och spaden är hittar man Lilleman. Han fick häromdagen vara med och plantera lönnplantor som tagits vid min farfars gård i Petalax. 
Moffa Lalf grävde gropen, Lilleman vattnade och placerade plantan 
i gropen. Sedan stampade de tillsammans runt plantan för att den skulle stå stadigt. 
Kan se min farfar och pappa framför mig då de stampade på samma sätt runt de träd som idag är stora och ståtliga.

"Den som planterar ett träd har inte levt förgäves"