Varannan fredag har vi Bomchika i Kuni.
Det är en en föräldra-barn-grupp, som samlas på Betesdavinden.
Under två timmar så fikar vi, funderar över livet, skrattar, leker
och samlas till en sång- och ramsstund.
I höst blir det 15 år sedan vi startade med en mamma-barn-grupp,
som förflyttade sig från hem till hem.
Ganska fort stationerade vi oss i Betesda och blev Bomchika.
Många är de barn som flugit i luften till "Bomchikaramsan" och
snurrat på ögonen i grodsången.
Vi har endel favoritsånger som har hängt med under alla år.
Själv har jag haft förmånen att få vara med från starten
och får fortfarande vara med.
Varannan fredag packar jag fikakorgen och åker i god tid
för att göra i ordning fikat.
Ett måste på varje fika är Bomchikabröd och marmelad.
Finns det inte på bordet är det ofta nån som frågar efter det.
Även varje torsdag (före Bomchika)ringer telefonen och senaste
vecka svarade 7-åringen.
Hörde henne ropa "Mamma, mamma, det är Saftellen som ringer!".
Det var ett nytt namn på Ellen.
Ellen skrattade i andra ändan av telefontråden och tyckte om namnet.
Saftellen är en kvinna med ett hjärta av guld och
hon har ett leende som smittar.
Hon kokar saft till varenda Bomchikafredag,
trots att hon är på äldre sidan och har svårt att röra sig.
"Nu är saften färdig, du får komma och hämta den!"
säger hon alltid lika glatt och ivrigt då hon ringer.
För mig är det en fin stund då jag får åka och hämta saften
och byta några ord med en kvinna som jag verkligen ser upp till.
"Livet består inte av stora offer eller plikter, utan av detaljer - leenden och vänliga ord och små gester som görs med självklarhet
är det som vinner och håller kvar värmen och glädjen."
Humphrey Davy
