Det är tidig morgon när Marie Bester börjar arbetsdagen i kommunhuset i Orania i Sydafrika.
Hon rullar in sin städvagn, nickar kort mot en kollega och börjar dagen som hon alltid gör: golv, kontor, toaletter.
Hon har ett helt yrkesliv bakom sig som administratör inom polisen. I dag arbetar hon som städare i en av landets mest omdiskuterade småstäder.
Hon säger att hon för första gången på länge känner sig trygg.
– Jag har alltid bott i stora städer, men brottsligheten blev allt värre. Som vit kände jag mig hotad och jag var vittne till många kapningar och mord. Till slut sa jag till min man: Nu räcker det!
Hon hade aldrig hört talas om Orania när sonen nämnde namnet.
Men när hon fick höra om gator utan murar och barn som leker ute på kvällarna tog hon beslutet.
– Jag ville ha lugn och ro. Och här får man det.
”Den vita staden”
Orania är en afrikaanerstad i den torra Karoo-regionen i centrala Sydafrika, grundad i början av 1990-talet av teologen Carel Boshoff.
Han är svärson till Hendrik Verwoerd, som är mest känd som arkitekten bakom apartheidsystemet.
Här bygger man på idén om ett självstyrande afrikaanersamhälle med egna institutioner och bevarande av språk och kultur.
Staden är i omvärlden ofta känd som ”den vita staden”, en etikett som många invånare är trötta på, men som envist hänger kvar oavsett hur man beskriver platsen.
När Orania etablerades formellt 1991 befann sig Sydafrika i slutskedet av apartheid.
Nelson Mandela hade just släppts, förhandlingarna om en demokratisk övergång pågick, den gamla ordningen höll på att monteras ned.
Att staden växte fram just då har gjort Orania till en omdebatterad plats.
– Idén bakom Orania är mycket gammal och sträcker sig många år tillbaka innan själva etableringen, säger Carel Boshoff IV, son till stadens grundare.
Vi möter honom på kontoret i Orania. Han rör sig mellan bokhyllorna, plockar ner historiska verk och bläddrar i dem som fotnoter medan han engagerat förklarar den idévärld som Orania bygger på.
– Man kan inte förstå Orania utan att förstå historien vi kommer ur, säger Boshoff.
Hot om folkmord
På väggen bakom Boshoff hänger ett svartvitt porträtt av hans morfar, Hendrik Verwoerd, landets tidigare premiärminister och en av 1900-talets mest omstridda gestalter.
Han är djupt förknippad med apartheidens arkitektur.
Boshoff låter blicken svepa mot fotografiet innan han fortsätter, som om han ville markera både avstånd och arv.
För honom är Orania ett svar på en växande utsatthet – ett försök att skapa en plats där afrikaaners kan känna sig trygga i en tid då många upplever både våldshot och politisk marginalisering.
Han beskriver Sydafrika som ett land där samhällsfunktioner eroderar: Kriminaliteten ökar, myndigheter försvagas, infrastrukturen fallerar och lokalsamhällen tvingas ta över sådant som tidigare var statens ansvar.
Samtidigt, menar han, krymper afrikaaners utrymme i det offentliga, både språkligt och kulturellt.
– Vi behöver en plats, så enkelt är det. Utan ett ”heimat” är det svårt att bevara kultur, språk och identitet.
När USA:s president Donald Trump hävdade att vita i Sydafrika utsätts för ett pågående folkmord väckte det internationell debatt.
Boshoff avfärdar inte resonemanget.
– Trump har rätt i att vi är en utsatt grupp. Jag använder inte ordet folkmord just nu, men vi är på väg dit. Det handlar inte bara om dödande, utan om kulturell eliminering och om att sakna en plats.
Rädslan delas av många vi möter i Orania.
På ett kafé i centrum träffar vi Philip, en man från Pretoria, som beskriver utvecklingen i termer hämtade ur Europas mörkare historia. Som till exempel folkmord.
– Sådant här börjar alltid långsamt. I Tyskland fanns först små ”seed events” innan allt vände. Jag ser liknande tecken här. Det bubblar under ytan, säger han.
Trots att han själv inte har planer på att bo i Orania, funderar han på att flytta sin mor hit.
– Sydafrika är inte längre tryggt. Det är ökande spänningar i samhället och hotet mot oss afrikaans blir allt tydligare. Just nu är det bara Orania som är tryggt.
Stort motstånd
En av de skarpaste kritikerna är Economic Freedom Fighters (EFF) – ett radikalt vänsterpopulistiskt parti som förespråkar expropriering av mark utan kompensation och har gjort kampen mot ”vitt privilegium” till en central politisk fråga.
För EFF är Orania en symbol för det man menar är kvarlevor av apartheid.
– Orania utgör en fara för vår demokrati. Vi kan inte acceptera en vit enklav som opererar som ”ett land inom landet”, sa partiets representant i parlamentet efter en inspektion av staden.
EFF kräver dessutom att staten prövar ortens juridiska status och i förlängningen avvecklar projektet, något invånarna avfärdar som politisk retorik, men som visar hur laddad frågan är i dagens Sydafrika.
Enorm tillväxt
Längs gatorna byggs det överallt. Lastbilar med tegel, halvfärdiga villor och nya radhuslängor skjuter upp ur den snustorra jorden.
Orania har bara drygt 3 000 invånare, men befolkningen har vuxit med omkring tio procent om året de senaste åren, snabbare än de flesta andra orter i landet.
Tillväxten går så snabbt att staden knappt hinner med.
Behovet av arbetskraft växer och staden har nyligen etablerat en egen yrkesskola, där eleverna lär sig allt från el till rörläggning och konstruktion.
Här, som i alla andra skolor i staden, sker all undervisning på afrikaans.
Invånarna beskriver det stolt som ”Sydafrikas enda skola utan murar och taggtråd”.
Vit arbetskraft
Det som sticker ut mest för en utomstående är att det är vita överallt. I ett land där städning, bygg-, och trädgårdsarbete nästan alltid utförs av svarta, är det vita män och kvinnor som sköter allt här.
– För att vi ska ha en hållbar framtid i Afrika måste vi tänka om kring arbete. Ett folk kan inte använda ett annat folk bara som arbetskraft och ändå tro att relationerna ska normaliseras, säger Joost Strydom, ledare för Oraniarörelsen.
Strydom beskriver Afrikas historia som präglad av ett system där ras och arbete alltid varit sammankopplade. Och där ett folk utför arbetet medan ett annat drar nytta av det.
– Historien är full av förtryck och det vill vi ändra på. Vi vill inte styra över andra, och vi vill inte heller bli styrda av andra.
Praktiskt innebär det att den som vill ha hjälp hemma eller på bygget inte kan anlita en svart arbetare från grannområdet för en låg lön.
Antingen gör man det själv eller så anställer man någon annan afrikaan i Orania.
Staden har de senaste åren lockat många som förlorat jobb eller levt otryggt i andra delar av landet.
Samtidigt är det här också en av stadens mest kritiserade principer: Att ett samhälle i Afrika med skyhög arbetslöshet bland svarta väljer att stänga ute afrikanska arbetare.
Kritiker menar att Orania på så sätt skapar en etnisk filterbubbla, även om invånarna betonar att de försöker lösa ”sina egna problem” utan att utnyttja andra.
Resonemanget har ett pris: arbetskraften blir dyrare, levnadskostnaderna högre, och många som flyttar hit får ta enklare jobb än de haft tidigare.
Men i Orania presenteras det som en sorts moralisk skuldavskrivning, ett sätt att försöka bryta ett mönster där vita har levt på andras arbete i generationer.
Unga söker trygghet
Den nya arbetslinjen märks också i den yngre generationen. På ett kafé i centrum träffar vi 18-åriga Marike Mostert, som just tagit studenten och nu serverar kaffe medan hon planerar framtiden.
Hon kom hit som barn från en förort med murar och galler runt huset.
– Där vi bodde innan var allt inhägnat. Här finns det hus utan staket och taggtråd. Det är en enorm skillnad.
På kvällarna går Marike Mostert och vännerna ofta ut för att umgås, något som skulle vara riskabelt i många andra sydafrikanska städer.
– Vi kan gå runt mitt i natten och jag är aldrig rädd. Den tryggheten är nog det viktigaste.
När man lyssnar på Mostert, på städaren Marie Bester i kommunhuset och på Joost Strydom i rörelsens kontor återkommer samma ord: trygghet.
En rädsla för storstädernas våld och för en stat som inte längre anses kunna skydda sina medborgare.
Deras oro existerar inte i ett vakuum. Sydafrika är ett av världens mest våldsamma länder med omkring 75 mord om dagen, och flera storstäder bland de mest morddrabbade i världen.
Våldet slår brett: mot fattiga svarta i townships, mot medelklassfamiljer i förorter, mot migrantarbetare och mot kvinnor i ett land med extremt höga nivåer av kvinnomord.
I Orania filtreras denna verklighet genom ett afrikaanerskt raster. Det handlar om berättelser om gårdsmord, Donald Trumps varningar om ett pågående ”folkmord på vita” – han ska i möten med Sydafrikas president ha visat bilder på dödade vita farmare – och lokala aktivister som säger sig se historiska mönster upprepa sig.
Orania placerar sig i spänningsfältet mellan ett land där våldet faktiskt är extremt och en politisk retorik som talar om ett hotat vitt folk.
Som ett försök att skapa ett eget skyddat rum – med egna regler och en egen arbetsmoral – i ett land där tilliten till staten har blivit allt svagare.
Det är också i den spänningen som Marie Besters resonemang landar. Hon formulerar det inte teoretiskt, utan med en sorts lågmäld självklarhet som återkommer hos många här.
– När man hör politiker tala om att ”slakta vita” och ser bilderna på farmarmord … då känns det som Trump har rätt. Det liknar ett folkmord.
För henne handlar Orania inte om ideologi, utan om att kunna andas, säger hon.
– Jag har hellre ett enklare jobb och sover gott, än en fin titel och ständig oro.
Hon skrattar lite och tillägger:
– Jag saknar havet och snabbmat, men man kan inte få allt. Här har jag i alla fall trygghet!