Minns du tiden när man gick till kiosken med sina små slantar och noga valde ut sitt lördagsgodis: ”kan jag få Merkkare för 20 penni, och Noitapilli (Häxvrål) för 30 penni…”?
Försäljaren suckade medan kön bakom en växte sig allt längre. När jag berättar det för mina barn är reaktionen snarast: ”Hur vågade du?”.
Att i dag välja sin egen påse ur ett närmast oändligt utbud kan tänkas lockande, men det saknar den där exklusiva känslan av att varje godisbit var ett vägt beslut.
”Jag är lite avundsjuk på dig som fick leva i förr i världen”, sa min son nyligen efter att ha smygtittat på Netflixserien Stranger Things. Nyfikenheten över vad han menade överskuggade irritationen över att barnen brutit mot reglerna och sett en serie avsedd för äldre.
Det de fascinerades av var inte monstren, utan friheten: att få hoppa på en cykel med ett gäng vänner och åka iväg på egna äventyr.
”Ingen gör sånt mer, alla bara pillar på telefonen”, konstaterade de krasst (den yngre har själv bara telefonklocka).
Till och med estetiken talar till dem. När Kate Bush Running up that Hill och Limahls Never Ending Storys syntslingor drog i gång i Youtube-klipp ur serien beskrev min son det som att musiken ”talar till honom”.
Barn som år 2026 känner sig hemma i 80-talets drömska ljudbild – det är ett betyg så gott som något på vår tids digitala utmattning. Längtan efter den icke-digitala tiden, där man spelade gemensamma spel och gjorde saker på samma plats i samma stund, tilltalar allt fler.
Det handlar om den där brytpunkten där tekniken blivit för slipad, vilket gör att vi suktar efter det som skaver, knastret och det mänskligt ofullkomliga.
När 2016 blev ”gamla goda tiden”
Men nostalgin är inte bara retro. Den är numera så snabb att den jagar sin egen svans. När jag nyligen scrollade förbi en samling 90–00-talshits sjöng min dotter med i varje stavelse.
Hon var klädd i den där typiska Y2K-estetiken som nu kommit tillbaka med full kraft: låga midjor, utsvängda jeans, crop top och klickspännen i håret som jag själv minns från millennieskiftet. När jag påpekade att det var hits från min ungdom, svarade 11-åringen med ett självklart: ”Nä, det är från när jag var ung.”
Nostalgin är numera så snabb att den jagar sin egen svans.
Hon har hört låtarna så ofta i sitt nuvarande flöde att gränserna suddats ut: musiken från förr har blivit hennes egen barndom. Det här suddar ut gränserna mellan generationerna, och är ett tecken på att nostalgin fått en ny roll.
På sociala medier har 2016 blivit stämplat som det sista året med ”ren vibe”. I januari exploderade flödena av minnen från 2016. Vi längtar plötsligt tillbaka till tiden innan pandemier, AI-oro och stora krig i västvärlden.
Boomen fick fart av Zara Larsson, som med sin Midnight Sun Tour rider på en våg av skimrande rosa flickpower och Hawaii-vibbar. När min dotter nu lärde mig dansen till en tio år gammal Lush Life, insåg jag att 2015 är barnens version av mitt 80-tal: en tid som känns okomplicerad och solblekt.
Motreaktionen mot det gränslösa
Just nu ser vi en tydlig motrörelse inom kulturen. I en värld av korta Tiktok-loopar börjar artister återigen skriva konceptalbum. De senaste åren har vi sett en våg av artister som Billie Eilish som släpper album som är avsedda att lyssnas på i ordning. Hos oss har också vinylen gjort comeback, vilket syns helt konkret i antalet Spotifylyssningar vid wrapuppen vid årsskiftet.
Att lyssna på en hel skiva är som att stå i kön till kiosken – det behövs tålamod, man kan inte bara scrolla fram till det godaste. Det finns en stolthet i att vänta.
Även filmvärlden backar in i framtiden. Vi ser bekanta storyn från förr, som Svindlande höjder, Hamnet och det finska nationaleposet Kalevala: Kullervon tarina. För att vi behöver berättelser som bottnar i det mänskliga, det jordiga och det mytiska när AI-genererade manus börjar kännas för polerade och själlösa.
I en tid där allt är tillgängligt med ett klick, har det begränsade utbudet blivit den nya lyxen.
Det är en längtan efter det taktila. I serien The Last of Us är tekniken helt utslagen och folk får helt enkelt lära sig back to basics. Det här är den vuxna versionen av min sons längtan efter att hoppa på cykeln.
Nostalgin 2026 handlar mindre om att ”allt var bättre förr” och mer om att hitta en mänsklig motvikt till det digitala bruset. Vi lever i en tid av totalt överutbud – en oändlig, digital lösgodisvägg där allt är tillgängligt hela tiden. Går man in på Netflix blir man matt av det till synes oändliga utbudet av serier och filmer rekommederade för just dig.
I en tid där allt är tillgängligt med ett klick, har det begränsade utbudet blivit den nya lyxen. Det är därför 2016 känns som en evighet sedan, och det är därför en syntslinga från 80-talet kan få en åttaåring att känna hemlängtan till en tid han aldrig upplevt.
Kanske är det som med vänskap: det är inte mängden nya ansikten som betyder mest, utan styrkan i de band vi redan knutit. I nostalgins värld blir det gamla och välbekanta en plats att vila i. Därför är det lättare att välja en gammal goding från förr.
Vi står där vid den digitala godisväggen med ett oändligt utbud av AI-genererat sött och salt, men vi längtar efter den där lilla papperspåsen med noga utvalda ”merkkare”. För i den påsen fanns inte bara socker – där fanns en mänsklig kontakt, ett val som betydde något och en väntan som gjorde smaken så mycket starkare.
Kidsen har börjat fatta det nu. Att cykla är tungt, att vänta i kön är segt – men det är just det motståndet som gör att det känns på riktigt.
Jenny Jägerhorn är kulturredaktör på Svenska Yle och gillar populärkultur från förr och i dag.