I sin nyutkomna bok Likaista hiitoa ja puhdasta pajunköyttä granskar den före detta polisen Kimmo Nokkonen den uppseendeväckande dopningshärvan utifrån sitt dåvarande yrke som utredare på Centralkriminalpolisen.
Redan innan Skidförbundets pampar fick förklara sig inför en internationell press hade det funnits indicier på att allting inte stod rätt till bland de finska skidlöparna.
STT hade år 1998 publicerat en uppmärksammad nyhet om att skidlöparen Jari Räsänen använt tillväxthormon. Ett år senare blev den dåvarande chefstränaren Kari-Pekka Kyrö ertappad med en ampull innehållande insulin, när han och skidlöparen Mika Myllylä återvände med ett privatplan från en rullskidstävling i estniska Otepää.
En djupt rotad dopningkultur
Insulinet hade lagts på listan över förbjudna dopningspreparat ett halvår tidigare, men innehavet var naturligtvis inte kriminellt, i synnerhet som det inte gick att bevisa att insulinet hade använts i samverkan med tillväxthormon.
– Polisen har inga befogenheter att undersöka vad idrottarna gör i skidspåret eftersom dopningen i sig inte är något brott.
Användningen av dopningpreparat är alltså inte olagligt i Finland. Kimmo Nokkonen påpekar att Finland förmodligen hade besparats en skandal av Lahtis omfattningen om inte härvan kring Jari Räsänen och STT hade gett upphov till misstankar om att skidlöpare, tränare och anställda på Skidförbundet ljugit i rätten tre år tidigare.
– Mened, bedrägeri och två oskyldigt dömda journalister. Enligt min polismoral var det här tungt vägande skäl att undersöka det här fallet lite närmare.
När Kimmo Nokkonen och hans kollegor på Centralkriminalpolisen börjar utreda Kari-Pekka Kyrös resor och transaktioner uppdagar man att chefstränaren flera gånger besökt länder som Holland och Spanien.
Ingendera landet är känt för sitt skidkunnande. Däremot opererar här ligor som specialiserat sig på att sälja tillväxthormon och Erytropoietin (EPO) – ett preparat som stimulerar produktionen av röda blodkroppar och därmed förbättrar syreupptagningsförmågan.
– Om man vill vara efterklok så kan man konstatera att skidlöparen Jari Räsänen och Skidförbundet begick en blunder när de bestämde sig för att väcka åtal mot STT och deras två journalister Johanna Aatsalo och Kari Väisänen.
Girighet och kohandel
De höga ersättningskrav som Jari Räsänen, tränarkåren och Skidförbundets ledning yrkade på väckte på sin tid berättigad förundran. Framgångarna i OS i Nagano och ordförande Esko Ahos synliga roll som tidigare statsminister och aktuell presidentkandidat bidrog ändå till att tingsrätten dömde till skidfolkets fördel.
– Att enskilda personer i ledningen tilldelades så höga ersättningar vände ändå folkets sympatier bort från Skidförbundet.
Efter dopningsskandalen i Lahtis framkommer det också att Finlands skidförbund år 1999 har genomdrivit ett beslut att alla anklagade garanteras en kostnadsfri rättegång, även i fall där den åtalade blir dömd.
– Om man frågar mig så skulle jag säga att beslutet genomdrevs stick i stäv mot föreningslagen. Här har personer fattat beslut som gagnar dem själva.
Det är ingen smickrande bild av Skidförbundets agerande som Kimmo Nokkonen tecknar i sin bok. Girighet, mygel, svek och en utbredd tystnadskultur verkar ha följt förbundets dagliga verksamhet.
Slarvande poliser
Inte heller polisarbetet får klara papper av Nokkonen. Det finns många skidfantaster i poliskåren, många är öppet kritiska mot källskyddet som STT:s journalister värnar om och när man år 1998 undersöker turerna kring Jari Räsänen och STT:s slarvar man enligt Kimmo Nokkonen på många avgörande punkter.
– Om ett enskilt fall har en politisk dimension och barlast, så vill polisen så fort som möjligt bli av med det. Det handlar ju i förlängningen om att det är politiker som bestämmer över utnämningar och anslag.
Mycket har förbättrats på 25 år, men fortfarande sticker händelserna i Lahtis ut som ett nationellt trauma. Användningen av prestationshöjande ämnen har inte heller kriminaliserats och fortfarande kan Kimmo Nokkonen tycka att idrottsvärlden har en väldigt skev inställning till polisen, tullen och andra övervakande instanser.
– När vi bedrev undersökningar år 2001 var det uppenbart att idrottsfolket inte ville leka med oss i samma sandlåda.