ANTHOLZ
Suvi Minkkinen var ett av de största finländska medaljhoppen inför OS. I fjol blev det ett stort genombrott i världscupen och VM-brons i sprint.
I vinter har världscupframgångarna fortsatt. Men det blev ingen medalj i lördagens sprint, som pekats ut som hennes stora chans.
Ändå är gårdagens sjätteplats något som Suvi Minkkinen lyfter fram i flera repriser – med bronsmedaljen från söndagens jaktstart runt halsen.
– För mig har det varit viktigt att göra tävlingar som jag själv är nöjd med. Gårdagen var bra. Den kändes befriande, ett bevis på att jag kan lyckas här på samma sätt som jag gjort i världscupen, säger Minkkinen till Yle Sporten.
Alla har kallat dig medaljhopp. Har det påverkat?
– I distansloppet (slutade 20:e, reds.anm.) kände jag nervositeten. I dag hade jag snarare positiva fjärilar i magen. Det kändes som att allt lättade efter sprinten.
Bronstaktiken: Lämna luckor framför sig
En stund tidigare har hon stått på OS-pallen som första finländska skidskyttedam någonsin. Den senaste herrmedaljen är Ville Räikkönens brons i Nagano 1998.
Inte ens Kaisa Mäkäräinen lyckades bryta den finländska förbannelsen på damsidan.
– Det är häftigt att kunna få till det just här, myser Suvi Minkkinen.
Det var bara att hoppas och be att Suvi skulle orka på sista varvet.
Erik Torneus-Kulstad
Dagens drama kulminerade i de stående skyttena. Minkkinen gjorde det som hon behövde, sköt fullt, och hade stark medaljkänning efter att Frankrikes Lou Jeanmonnot hamnat på straffrunda.
– Jag kände mig inte alls säker då jag åkte ut på sista slingan. Jag hade under varvet innan sett hur hårt Lou klättrar upp för backarna.
Tränaren Erik Torneus-Kulstad instämmer.
– Det var bara att hoppas och be att Suvi skulle orka på sista varvet.
Förutom mindre tyngd på axlarna hade gårdagssprinten också en annan effekt på Minkkinen. Efter att hon i går kroknat på slutvarvet slog hon tillsammans med tränarna fast att samma sak inte ska upprepas i dag.
– Det såg ut som att hon släppte lite luckor framför sig under varje varv, för att ha krafter kvar på slutet, säger Torneus-Kulstad.
Stora satsningen gav resultat
Suvi Minkkinen själv bekräftar stridsplanen.
– Så var det. Men då loppet var ungefär halvvägs började jag fråga mig vad det skulle bli till. Jag trodde att jag hade pressat mig för hårt, avslöjar hon.
– Om man ska kunna kämpa om medaljer så måste man kunna slå till på sista varvet. Det klarade hon av och då räckte det till medalj, konstaterar förbundskapten Erik Torneus-Kulstad.
Minkkinen har varit världscupåkare ända sedan 2017. Men det var inför förra säsongen som det avgörande steget mot världseliten togs.
Satsningen med sommarträning på hög höjd utomlands har hon berättat om i Sportliv.
Hur känns det att blicka tillbaka på resan nu?
– Det har varit hektiskt efter att jag kom i mål, men nu börjar jag känna hur alla känslor bryter ut.
– Att jag för två somrar sedan bestämde mig för att satsa på höghöjdsträning var för just detta mästerskap.
Antholz har varit en förbannelse
På tal om hög höjd. Att lyckas i just Antholz är något som Suvi Minkkinen har fog att lyfta fram. Snacket om att hon inte håller måttet på hög höjd har varit återkommande.
Endast en gång har hon fått åka jaktstart i Antholz världscuplopp, som de 60 bästa från föregående lopp kvalificerar sig för.
– Det är otroligt att se att valen jag gjort faktiskt resulterar i att min kropp fungerar i Antholz.
Nästa vecka väntar stafett och masstart. Men nu ska den historiska medaljen firas.
Mellandag i morgon – hurdan blir festen?
Minkkinen passar på att rätta undertecknad.
– Det är faktiskt två mellandagar! Så nog ska det bli fest.
Erik Torneus-Kulstad har till och med tänkt ut en taktik för festen. Den låter bekant.
– Här är det jobb varje dag. Visst ska vi fira, men vi härmar Suvis taktik:
– Vi håller igen lite i början – och så slår vi på stort då det gäller.