Europeiska enhetsakten

VIKTIGA PUNKTER

Mål

• Den regeringskonferens som ledde fram till enhetsakten hade ett dubbelt mandat:
  • Ingående av ett fördrag om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och
  • en enhetsakt om ändring av EEG-fördraget, särskilt med avseende på
    • beslutsförfarandet i rådet,
    • Europeiska kommissionens befogenheter,
    • Europaparlamentets befogenheter,
    • utökningen av Europeiska ekonomiska gemenskapens och Europeiska Atomenergigemenskapens ansvarsområden.

Struktur

• Enhetsakten består av en ingress, fyra avdelningar och en rad förklaringar antagna av regeringskonferensen.
• I ingressen anges fördragets grundläggande mål och ges uttryck för de undertecknande parternas vilja att förvandla relationerna mellan dem till en europeisk union. Vidare fastställs det att enhetsakten samlar de gemensamma bestämmelserna för det utrikespolitiska samarbetet och för de europeiska gemenskaperna. Slutligen understryks de två målen för översynen av fördragen, dvs. att ”förbättra den ekonomiska och sociala situationen genom att fördjupa den gemensamma politiken och söka nå nya mål” samt ”att säkerställa att gemenskaperna fungerar smidigare”.
  • Avdelning I innehåller gemensamma regler om det politiska samarbetet och de europeiska gemenskaperna.
  • Avdelning II innehåller bestämmelser om ändring av fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna.
  • Avdelning III rör det europeiska utrikespolitiska samarbetet.
  • Avdelning IV innehåller allmänna bestämmelser och slutbestämmelser.

Institutionella ändringar

• För att genomförandet av den inre marknaden skulle möjliggöras fram till 1993 gav enhetsakten ökad möjlighet för rådet att fatta beslut med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet. Detta underlättade beslutsfattandet, eftersom man kunde undvika de blockeringar som oundvikligen uppstår när tolv medlemsstater måste uppnå enhällighet. Det krävdes inte längre enhällighet för lagar som rör den inre marknaden, med undantag för åtgärder rörande skatter, fri rörlighet för personer och anställdas rättigheter och intressen.
• Genom enhetsakten inrättades Europeiska rådet, vilket innebär att regeringskonferenser och toppmöten mellan stats- och regeringschefer institutionaliserades, även om befogenheterna för detta organ inte fastställdes senare i artikel 15 i fördraget om Europeiska unionen (EUF).
• Europaparlamentets befogenheter förstärktes i och med att det infördes krav på att det måste ge sitt samtycke till ingåendet av utvidgnings- och associeringsavtal. Genom enhetsakten infördes dessutom samarbetsförfarandet som förstärkte Europaparlamentets roll i dialogen mellan institutionerna i och med att det gav möjlighet till en andra behandling av lagförslag och därmed lade grunden för Europaparlamentets framtida roll som medlagstiftare med rådet.
• Enhetsakten klargjorde vissa bestämmelser gällande genomförandebefogenheter. Artikel 10 gav rådet möjlighet att som allmän regel ge kommissionen befogenhet att genomföra rättsakter antagna av rådet. Rådet kan endast i särskilda fall förbehålla sig rätten att utöva befogenheten att genomföra rättsakter. Genom enhetsakten skapades den rättsliga grunden för inrättandet av förstainstansrätten – numera tribunalen.

Politikområden

• I och med enhetsakten blev omröstning med kvalificerad majoritet standard i fyra av de befintliga områden som omfattas av fördragen:
  • Den Gemensamma tulltaxan.
  • Fri rörlighet för kapital.
  • Fri rörlighet för tjänster.
  • Sjö- och lufttransport.
• Genom enhetsakten kunde beslut fattas med kvalificerad majoritet inom en rad nya politikområden. Detta gällde följande:
  • Inre marknaden.
  • Ekonomisk och social sammanhållning – i syfte att motverka de negativa verkningarna av genomförandet av den inre marknaden för de minst utvecklade regionerna.
  • Socialpolitik – två nya aspekter av denna politik, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och social dialog mellan fackföreningar och arbetsgivare.
  • Forskning och utveckling.
  • Miljö – införande av subsidiaritetsprincipen (dvs. att endast vidta åtgärder på Europeisk nivå där de är mer effektiva än på de enskilda medlemsstaternas nivå).
  • Gemensam utrikespolitik – där rådets ordförandeskap ansvarar för att initiera åtgärder och samordna medlemsstaternas ståndpunkter.