Denna språkversion av konvergensrapporten innehåller inte alla kapitel. Den fullständiga rapporten finns på engelska på ECB:s webbplats.

1 Inledning

Euron har redan införts i 21 av EU:s 27 medlemsstater. I rapporten granskas fem av de sex medlemsstater som ännu inte har infört den gemensamma valutan, nämligen Tjeckien, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige. Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat ”fördraget”) har dessa länder åtagit sig att införa euron, vilket innebär att de måste sträva efter att uppfylla samtliga konvergenskriterier.^[1] Den sjätte medlemsstaten, Danmark, har en särställning och ingår därför inte i denna rapport.^[2]

Med denna rapport uppfyller ECB kravet i fördragets artikel 140. Enligt artikel 140 ska ECB och Europeiska kommissionen, minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, rapportera till rådet ”om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen”. De fem länder som behandlas i denna rapport har granskats som en del av denna regelbundna granskning som görs vartannat år. Även Europeiska kommissionen har utarbetat en rapport. Båda rapporterna överlämnas parallellt till rådet.

I denna rapport använder ECB samma analysram som i sina tidigare konvergensrapporter. I rapporten undersöks om vart och ett av de fem aktuella länderna har uppnått en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens, om den nationella lagstiftningen är förenlig med fördragen och protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (nedan kallad ”ESCB-stadgan”), samt om de lagstadgade kraven uppfylls av den berörda nationella centralbanken så att den kan bli en integrerad del av Eurosystemet.

Granskningen av utvecklingen vad gäller den ekonomiska konvergensen är starkt beroende av att det statistiska underlaget är tillförlitligt och av god kvalitet. Sammanställningen och redovisningen av statistiken får inte påverkas av politiska överväganden eller politisk inblandning. EU:s medlemsstater har uppmanats att högprioritera kvaliteten och objektiviteten i sin statistik för att säkerställa att det finns ett ordentligt kontrollsystem när statistiken sammanställs, samt att tillämpa minimistandarder på statistikområdet. Sådana standarder är mycket viktiga för att de nationella statistikmyndigheternas oberoende och objektivitet, liksom möjligheten att ställa dem till svars, ska stärkas. Standarderna är även viktiga för förtroendet för kvaliteten på statistiken över de offentliga finanserna (se kapitel 6).

Sedan den 4 november 2014 finns det ett krav på att de länder vars undantag upphävs måste ansluta sig till den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) senast den dag landet antar euron.^[3] Från och med denna tidpunkt gäller alla SSM-relaterade rättigheter och skyldigheter för det landet. Det är således mycket viktigt att landet vidtar de förberedelser som behövs. Framför allt blir banksystemet i den medlemsstat som går med i euroområdet, och följaktligen i SSM, föremål för en samlad bedömning.^[4]

Denna rapport är uppbyggd på följande sätt: I kapitel 2 beskrivs den ram som används för att undersöka ekonomisk och rättslig konvergens. I kapitel 3 ges en allmän översikt över de viktigaste aspekterna vad gäller ekonomisk konvergens. Kapitel 4 innehåller landsammanfattningar med huvudresultaten från granskningen av den ekonomiska och rättsliga konvergensen. I kapitel 5 beskrivs mer ingående graden av ekonomisk konvergens i de fem granskade EU-medlemsstaterna. I kapitel 6 ges en översikt över konvergensindikatorerna och den statistiska metod som använts för att sammanställa dem. I kapitel 7 undersöks slutligen hur väl den nationella lagstiftningen i de granskade medlemsstaterna, inklusive deras nationella centralbankers stadgar, överstämmer med artiklarna 130 och 131 i fördraget.

2 Analysram

2.1 Ekonomisk konvergens

ECB använder en gemensam analysram för att undersöka graden av ekonomiska konvergensen i EU-medlemsstater som har för avsikt att införa euron . Denna analysram, som har använts på ett konsekvent sätt i alla Europeiska monetära institutets (EMI) och ECB:s konvergensrapporter, utgår för det första från fördragets bestämmelser om utvecklingen av priser, budgetsaldon, skuldkvoter, växelkurser, långa räntorna samt andra faktorer som är relevanta för ekonomisk integration och konvergens samt från hur dessa bestämmelser tillämpas av ECB. Som utgångspunkt används för det andra även en rad andra tillbaka- och framåtblickande ekonomiska indikatorer som anses viktiga för en detaljerad granskning av konvergensens varaktighet. Vissa delar i denna ram har förbättrats med tiden. Granskningen av en medlemsstat utifrån alla dessa faktorer ger även viktig information som bidrar till att säkerställa att medlemsstatens integration i euroområdet kan åstadkommas utan större svårigheter. I rutorna 1–5 nedan beskrivs de rättsliga bestämmelserna, och där finns också metodinformation som visar hur ECB tillämpar dessa bestämmelser.

För att säkerställa kontinuitet och likabehandling utgår denna rapport från de principer som har fastställts i ECB:s tidigare rapporter. ECB (och dessförinnan EMI) följer ett antal vägledande principer i sin tillämpning av konvergenskriterierna. Den första principen är att varje kriterium tolkas och tillämpas strikt. Detta motiveras genom att kriteriernas huvudsyfte är att bara de medlemsstater med ekonomiska förutsättningar för att upprätthålla prisstabilitet och euroområdets sammanhållning kan delta. Den andra principen är att konvergenskriterierna utgör en sammanhängande helhet, där alla kriterier måste uppfyllas. I fördraget ges kriterierna samma tyngd och det finns ingen inbördes rangordning. Den tredje principen är att konvergenskriterierna måste uppfyllas baserat på aktuella uppgifter, inte prognoser. Den fjärde principen är att tillämpningen av konvergenskriterierna ska vara konsekvent, öppen och enkel. Vid bedömningen av om konvergenskriterierna uppfylls är dessutom varaktighet en viktig faktor eftersom konvergenskriterierna ska uppfyllas fortlöpande och inte bara vid en viss tidpunkt. Därför görs en noggrann undersökning av konvergensens varaktighet när de enskilda länderna granskas.

Utifrån ovanstående kriterier granskas den ekonomiska utvecklingen i det berörda landet i ett tillbakablickande perspektiv som i princip omfattar de senaste tio åren. Detta gör det lättare att bedöma i vilken mån dagens förhållanden är resultatet av verkliga strukturanpassningar, vilket i sin tur bör leda till en bättre bedömning av den ekonomiska konvergensens varaktighet.

Vidare betraktas utvecklingen i den utsträckning det är lämpligt, i ett framåtblickande perspektiv. I detta sammanhang läggs särskild vikt vid att den gynnsamma ekonomiska utvecklingens varaktighet i hög grad baseras på en välavvägd och långsiktig politik för att hantera befintliga och framtida utmaningar. En stark förvaltning, sunda institutioner och hållbara offentliga finanser är också viktiga för prisstabilitet och varaktig produktionstillväxt på medellång till lång sikt. Överlag betonas att hållbar ekonomisk konvergens är beroende av både ett starkt utgångsläge, sunda institutioner, motståndskraft mot störningar och en väl avvägd politik när euron väl har antagits.

Brytdatum för den statistik som ingår i denna konvergensrapport var den 17 juni 2026. Den statistik som används i bedömningen av konvergenskriterierna tillhandahålls av Europeiska kommissionen (se kapitel 6 samt statistiska tabeller och diagram), i samarbete med ECB beträffande växelkurser och långa räntor. I överenskommelse med kommissionen är referensperioden för prisstabilitetskriteriet och kriteriet om långa räntor från juni 2025 till maj 2026. För växelkurserna är referensperioden från den 18 juni 2024 till den 17 juni 2026. Historiska uppgifter om de offentliga finansernas ställning omfattar perioden fram till och med 2025. Hänsyn tas även till prognoser från olika källor och annan information som är relevant för den framåtblickande bedömningen av konvergensens varaktighet. I rapporten beaktas även kommissionens [ekonomiska vårprognos 2026] och rapporten om förvarningsmekanismen 2026, som publicerades den 21 maj 2026 respektive den 25 november 2025. Denna rapport antogs av ECB-rådet den 19 juni 2026.

I denna konvergensrapport beaktas även de effekter som kriget i Mellanöstern har på konvergensbedömningen. De senaste geopolitiska spänningarna har bidragit till ökad osäkerhet, bland annat genom möjliga effekter på energimarknaderna, handelsvägarna och de globala finansiella förhållandena. Även om de första effekterna redan syns i inflationsutvecklingen och förtroendeindikatorerna, kommer krigets ekonomiska konsekvenser att bero på hur kraftig och långvarig energiprischocken blir samt på omfattningen av dess indirekta effekter och andrahandseffekter. Länder med större energiberoende och starkare handelsförbindelser med Mellanöstern kan drabbas hårdare än andra. Effekterna kommer också att bero på det makroekonomiska läget och de politiska åtgärderna i de enskilda länderna. Den framåtblickande delen av konvergensbedömningen är därför osäkrare än den brukar vara.

Bestämmelserna om prisutveckling och ECB:s tillämpning av dem beskrivs i ruta 1.

Den genomsnittliga HIKP-inflationen under den tolv månader långa referensperioden från juni 2025 till maj 2026 granskas mot bakgrund av landets ekonomiska resultat i termer av prisstabilitet under de senaste tio åren. Det gör att varaktigheten i prisutvecklingen i det land som granskas kan undersökas mer i detalj. Stor uppmärksamhet läggs vid penningpolitikens inriktning, särskilt huruvida de monetära myndigheterna har haft som huvudmål att uppnå och upprätthålla prisstabilitet, samt vid hur andra delar av den ekonomiska politiken har bidragit till detta mål. Därutöver beaktas hur effekterna av det makroekonomiska läget har påverkat förutsättningarna att uppnå prisstabilitet. Prisutvecklingen granskas mot bakgrund av förhållandena på utbuds- och efterfrågesidan, med fokus på faktorer som arbetskostnader per producerad enhet och importpriser. Slutligen beaktas pristrender i andra relevanta prisindex. Sett ur ett framåtblickande perspektiv ges en bild av inflationsutvecklingen under de närmaste åren. Här ingår även prognoser från viktiga internationella organisationer och marknadsaktörer. Vidare diskuteras institutionella och strukturella aspekter som är av betydelse för att upprätthålla en miljö som främjar prisstabilitet när euron väl har införts.

Vad gäller de offentliga finansernas utveckling beskrivs de rättsliga bestämmelserna och ECB:s tillämpning av dessa, samt bestämmelserna rörande förfarandefrågor, i ruta 2.

För att bedöma hållbarheten i de offentliga finanserna granskas utfallet för referensåret 2025 mot bakgrund av utvecklingen i den berörda medlemsstaten under de senaste tio åren. Först undersöks utvecklingen av underskottskvoten. Det bör erinras om att förändringen av ett lands årliga underskottskvot normalt påverkas av flera underliggande krafter. Denna påverkan kan delas in dels i ”cykliska effekter”, som handlar om hur underskott påverkas av förändringar i konjunkturcykeln, dels i ”icke-cykliska effekter”, som ofta anses spegla strukturella eller permanenta justeringar av finanspolitiken. Sådana icke-cykliska effekter som kvantifieras i denna rapport kan dock inte enbart anses avspegla strukturella förändringar av budgetställningen, eftersom de omfattar tillfälliga effekter på budgetsaldot som härrör från effekter av både politiska åtgärder och särskilda faktorer.

Vidare bedöms utvecklingen av den offentliga sektorns skuldkvot under denna period samt bakomliggande faktorer. Dessa faktorer är skillnaden mellan tillväxten i nominell BNP och räntorna, det primära saldot och underskotts- och skuldanpassningen. Ett sådant perspektiv kan ge närmare information om i vilken grad det makroekonomiska läget, särskilt kombinationen av tillväxt och räntor, har påverkat skuldutvecklingen. Hänsyn tas också till den offentliga skuldens struktur, särskilt andelen skuld med kort löptid och andelen skuld i utländsk valuta och hur dessa andelar utvecklas. En jämförelse av dessa andelar med den aktuella skuldkvoten kan belysa budgetsaldots känslighet för ränte- och växelkursförändringar.

I och med ikraftträdandet av den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten 2024 infördes nya regler för inledande av ett skuldbaserat förfarande vid alltför stora underskott (EDP). Reglerna för att inleda ett förfarande vid alltför stort underskott på grund av underskott är i princip oförändrade, medan reglerna för att inleda ett förfarande vid alltför stora underskott på grund av skuldsättning har ändrats så som beskrivs i ruta 2. Eftersom de nettoutgiftsbanor som fastställts av EU-rådet endast omfattar finanspolitiska strategier från och med 2025 inleddes dock inga skuldbaserade förfaranden vid överdrivet underskott före 2026.

Den allmänna undantagsklausulen i stabilitets- och tillväxtpakten aktiverades för perioden 2020–2023, och i april 2025 inledde EU-rådet en samordnad begäran om aktivering av den nationella undantagsklausulen. Genom att den allmänna undantagsklausulen tillämpades kunde medlemsstaterna avvika från de budgetkrav som normalt skulle ha gällt, i syfte att underlätta den nödvändiga politiska samordningen i samband med pandemin och Rysslands krig mot Ukraina inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten. Den 19 mars 2025 föreslog Europeiska kommissionen sedan en samordnad tillämpning av den nationella undantagsklausulen, vilket gör det möjligt för länderna att avvika från den godkända nettoutgiftsbanan i syfte att frigöra ytterligare budgetutrymme för högre försvarsutgifter. Kommissionen framhöll särskilt att ”Rysslands anfallskrig mot Ukraina och det hot detta utgör mot den europeiska säkerheten utgör exceptionella omständigheter som ligger utanför medlemsstaternas kontroll och som har en betydande inverkan på medlemsstaternas offentliga finanser genom de därmed sammanhängande redan gjorda och/eller planerade ökningarna av försvarsutgifterna”.^[11] Den 30 april 2025 utfärdade rådet ett uttalande om en samordnad begäran om tillämpning av den nationella undantagsklausulen.^[12] Vid rapportens brytdatum hade rådet aktiverat klausulen för 17 medlemsstater, däribland tre av de länder som är föremål för granskning (Tjeckien, Ungern och Polen). Klausulen gäller för en period på fyra år och medger en flexibilitet på högst 1,5 procent av BNP.

Vad gäller det framåtblickande perspektivet har aktuella prognoser från Europeiska kommissionen för perioden 2026–2027 och bedömningen av långsiktiga hot mot skuldsättningens hållbarhet beaktats. Här ingår särskilt utsikterna för budgetsaldon och skuldkvoter med den nu förda finanspolitiken. Vidare framhålls långsiktiga utmaningar vad gäller hållbarheten i den offentliga sektorns finanser och omfattande områden för konsolidering, särskilt sådana som rör ofonderade offentliga pensionssystem mot bakgrund av demografiska förändringar och eventuella förpliktelser som den offentliga sektorn åtagit sig. Enligt de nya reglerna redovisas ländernas medelfristiga budgetplaner i deras nationella strukturplaner för de offentliga finanserna, vilka de har offentliggjort sedan hösten 2024. Dessa planer presenterar en nettoutgifternas utveckling under minst en fyraårsperiod och beskriver regeringens finanspolitiska strategier från och med 2025.

Bestämmelserna om växelkursutvecklingen och ECB:s tillämpning av dem beskrivs i ruta 3.

Förutom deltagande i ERM2 och utvecklingen av den nominella växelkursen mot euron under referensperioden görs en kortfattad genomgång av de faktorer som är relevanta för den aktuella växelkursens hållbarhet. Detta sker utifrån utvecklingen av de reala effektiva växelkurserna, bytesbalansen, kapitalbalansen och de finansiella posterna i betalningsbalansen. En granskning görs också av utvecklingen av bruttoutlandsskulden och den finansiella nettoställningen mot utlandet under en längre period. I avsnittet om växelkursutveckling beaktas även i vilken utsträckning landet har integrerats med euroområdet. Detta bedöms både vad gäller extern handelsintegration (export och import) och finansiell integration. Slutligen redovisas i avsnittet om valutakursutvecklingen, i förekommande fall, om det granskade landet har erhållit likviditetsstöd från centralbanken eller betalningsbalansstöd under den tvååriga referensperioden. Både faktiskt stöd och stöd i förebyggande syfte tas i beaktande.

Bestämmelserna om de långa räntornas utveckling och hur de tillämpas av ECB beskrivs i ruta 4.

Som nämnts ovan hänvisar fördraget uttryckligen till ”varaktigheten i konvergensen” såsom den kommer till uttryck i den långfristiga räntenivån. Utvecklingen under granskningsperioden från juni 2024 till maj 2026 granskas därför mot bakgrund av de långa räntornas utveckling under de senaste tio åren (eller den tidsperiod för vilken uppgifter finns att tillgå) och mot bakgrund av de viktigaste faktorerna bakom skillnaderna gentemot de långa räntornas genomsnitt i euroområdet. I teorin kan höga landspecifika riskpremier i flera euroländer delvis återspeglas i den genomsnittliga långa räntan för euroområdet under granskningsperioden. Därför används även räntan på statsobligationer med AAA-rating i euroområdet (dvs. den långa räntan för euroområdets AAA-räntekurva, vilket inkluderar euroländerna med AAA-rating) i jämförelsesyfte. Som bakgrund till denna analys innehåller rapporten också information om finansmarknadens storlek och utveckling. Detta baseras på tre olika indikatorer (utestående belopp av skuldförbindelser utgivna av finansiella och icke-finansiella företag, börsvärdet och krediter från monetära finansinstitut till den inhemska icke-finansiella privata sektorn) vilka tillsammans mäter storleken på finansmarknaden.

I enlighet med artikel 140.1 i fördraget ska slutligen flera andra relevanta faktorer beaktas i denna rapport (se ruta 5). I enlighet med artikel 121.6 i fördraget trädde därför en utökad ram för ekonomisk styrning i kraft i december 2011 för att säkerställa en fastare samordning av den ekonomiska politiken och en varaktig konvergens mellan medlemsstaternas ekonomiska utfall. I ruta 5 nedan beskrivs kort dessa bestämmelser och hur de ovannämnda ytterligare faktorerna beaktas i den bedömning av konvergensen som ECB genomför.

2.2 Förenlighet mellan nationell lagstiftning och fördragen

2.2.1 Inledning

Enligt artikel 140.1 i fördraget ska ECB (och Europeiska kommissionen) minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, rapportera till rådet om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen. Dessa rapporter ska innehålla en granskning av i vilken utsträckning den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat med undantag, inklusive stadgan för dess nationella centralbank, är förenlig med artiklarna 130 och 131 i fördraget och de relevanta artiklarna i stadgan för ECBS och ECB. Denna skyldighet enligt fördraget som gäller för medlemsstater med undantag kallas även för ”rättslig konvergens”.

När ECB bedömer den rättsliga konvergensen är den inte begränsad till en bokstavstolkning av den nationella lagstiftningen utan kan också beakta huruvida de relevanta bestämmelserna genomförts i överensstämmelse med andemeningen i fördragen och stadgan för ECBS och ECB. ECB granskar särskilt tecken som kan tyda på att press utövas på de beslutande organen i en medlemsstats nationella centralbank – detta skulle vara oförenligt med fördragets andemening avseende centralbanksoberoende.

ECB anser också att de nationella centralbankernas beslutande organ måste fungera väl och deras arbete präglas av kontinuitet. I detta avseende måste de relevanta myndigheterna i en medlemsstat framför allt vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att en efterträdare utnämns i tid om vakans uppstår inom något av den nationella centralbankens beslutande organ.^[15]

ECB granskar utvecklingen noga innan en positiv slutlig bedömning görs som slår fast att en medlemsstats nationella lagstiftning är förenlig med fördraget och stadgan för ECBS och ECB.

2.2.1.1 Medlemsstater med undantag och rättslig konvergens

Tjeckien, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige vars lagstiftning granskas i denna rapport, har en ställning som medlemsstater med undantag, d.v.s. de har ännu inte infört euron. Sverige erhöll ställning som en medlemsstat med undantag genom ett beslut av rådet i maj 1998.^[16] Vad gäller Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien föreskrivs i artiklarna 4^[17]och 5^[18] i anslutningsakterna att var och en av dessa medlemsstater ska delta i den ekonomiska och monetära unionen från och med dagen för anslutningen som medlemsstat med undantag i enlighet med artikel 139 i fördraget.

Denna rapport omfattar inte Danmark som är en medlemsstat med en särskild ställning som ännu inte har infört euron. Enligt protokoll (nr 16) om vissa bestämmelser angående Danmark, som är bifogat fördragen, har Danmark, mot bakgrund av den danska regeringens anmälan den 3 november 1993 till rådet, ett undantag och förfarandet för att upphäva undantaget kommer endast att inledas på Danmarks begäran. Eftersom artikel 130 i fördraget är tillämpligt på Danmark måste Danmarks Nationalbank uppfylla kravet på oberoende. I EMI:s konvergensrapport från 1998 konstaterades att detta krav var uppfyllt. Till följd av Danmarks särskilda ställning har det inte gjorts någon ny bedömning av den danska konvergensen sedan 1998. Fram till dess att Danmark meddelar rådet att man har för avsikt att införa euron, behöver Danmarks Nationalbank inte rättsligen integreras i Eurosystemet och dansk lagstiftning behöver inte anpassas.

Syftet med att granska den rättsliga konvergensen är att underlätta rådets beslut huruvida medlemsstater fullgör "sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen” (artikel 140.1 i fördraget). På det rättsliga området gäller sådana villkor särskilt centralbankernas oberoende och de nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet.

2.2.1.2 Den rättsliga bedömningen

Den rättsliga bedömningen följer i stort sett strukturen i ECB:s och EMI:s tidigare rapporter om rättslig konvergens.^[19]

Granskningen av den nationella lagstiftningens förenlighet görs mot bakgrund av lagstiftning som antagits före den 25 mars 2026.

2.2.2 Anpassningens omfattning

2.2.2.1 Områden för anpassning

För att identifiera de områden där den nationella lagstiftningen måste anpassas, bedöms följande frågor:

• Förenlighet med bestämmelserna om oberoende för de nationella centralbankerna, medlemmarna av deras beslutande organ samt deras centralbankschefer samt enligt fördraget (artikel 130) och stadgan för ECBS och ECB (artiklarna 7 och 14.2);
• Förenlighet med bestämmelserna om sekretess (artikel 37 i stadgan för ECBS och ECB);
• Förenlighet med förbuden mot monetär finansiering (artikel 123 i fördraget) och positiv särbehandling (artikel 124 i fördraget).
• Förenlighet med den enhetliga stavning av euron som krävs enligt EU-rätten.
• De nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet (särskilt när det gäller artiklarna 12.1 och 14.3 i stadgan för ECBS och ECB).

2.2.2.2 ”Förenlighet” kontra ”harmonisering”

Enligt artikel 131 i fördraget måste den nationella lagstiftningen vara ”förenlig” med fördragen och stadgan för ECBS och ECB, en eventuell oförenlighet måste därför åtgärdas. Denna skyldighet påverkas varken av det faktum att fördragen och stadgan för ECBS och ECB har företräde framför den nationella lagstiftningen eller av arten av oförenlighet.

Kravet på att den nationella lagstiftningen ska vara ”förenlig” innebär inte att fördraget kräver att de nationella centralbankernas stadgar måste ”harmoniseras”, varken sinsemellan eller med stadgan för ECBS och ECB. Nationella särdrag får bestå, förutsatt att de inte påverkar EU:s exklusiva behörighet i monetära frågor som oåterkalleligen överförs till EU. Enligt artikel 14.4 i stadgan för ECBS och ECB får de nationella centralbankerna utföra andra uppgifter än de som anges i stadgan för ECBS och ECB, förutsatt att dessa inte står i strid med ECBS:s mål och uppgifter.^[20] Bestämmelser i en nationell centralbanks stadga som tillåter sådana ytterligare uppgifter är ett exempel där skillnader får bestå. Med ”förenlig” menas att den nationella lagstiftningen och de nationella centralbankernas stadgar måste anpassas så att de inte står i strid med fördragen och stadgan för ECBS och ECB samt för att säkerställa att de nationella centralbankerna i erforderlig utsträckning kan integreras i ECBS. I synnerhet måste alla bestämmelser som inkräktar på en nationell centralbanks oberoende, så som denna definieras i fördraget, och på dess roll som en integrerad del av ECBS anpassas. Det räcker därför inte att bara förlita sig på att unionsrätten har företräde framför den nationella lagstiftningen för att uppnå detta mål.

Skyldigheten enligt artikel 131 i fördraget gäller endast bristande förenlighet med fördragen och stadgan för ECBS och ECB. Emellertid bör även nationell lagstiftning som är oförenlig med EU:s sekundärrätt och har betydelse för de områden som granskas i denna konvergensrapport anpassas till denna sekundärrätt. EU-rättens företräde påverkar inte skyldigheten att anpassa den nationella lagstiftningen. Detta generella krav framgår inte bara av artikel 131 i fördraget utan också av rättspraxis från Europeiska unionens domstol.^[21]

Varken fördragen eller stadgan för ECBS och ECB föreskriver det sätt på vilket den nationella lagstiftningen ska anpassas. Förenlighet med fördrag och stadga kan uppnås genom att upphäva nationell lagstiftning som är oförenlig med EU-rätt eller genom att hänvisa till fördragen och stadgan för ECBS och ECB samt, i undantagsfall, genom att införliva bestämmelser från fördragen och stadgan för ECBS och ECB i den nationella lagstiftningen och hänvisa till deras ursprung, med beaktande av följande:

Normalt ska man undvika att återge unionsrättens relevanta bestämmelser som är direkt tillämpliga i en medlemsstats rättsordning genom att använda samma språk.^[22] Att reproducera lagstiftning kan skapa osäkerhet både om de tillämpliga bestämmelsernas rättsliga karaktär och ursprung samt även om när de träder i kraft. Detta skulle inte vara förenligt med principen om enhetlig tillämpning och tolkning av unionsrätten i hela unionen.^[23] Om man i en nationell bestämmelse använder en annan språklig formulering än den som används i den relevanta unionslagstiftningen, skapar man ny reglering. I enlighet med artikel 2.1 i fördraget förhindrar unionens exklusiva befogenhet i frågor som rör den monetära politiken att medlemsstaterna antar bestämmelser som, mot bakgrund av deras syfte och innehåll, skapar rättsregler för användningen av euron som gemensam valuta, såvida inte medlemsstaterna har bemyndigats att göra detta.^[24] I detta sammanhang är begreppet monetär politik inte begränsat till dess operativa genomförande som enligt artikel 127.2 första strecksatsen i fördraget är en av Eurosystemets grundläggande uppgifter. Den har också en rättslig dimension som syftar till att garantera eurons status som gemensam valuta.^[25]

I undantagsfall får man återge unionsrättens relevanta bestämmelser som är direkt tillämpliga i en medlemsstats rättsordning genom att använda samma språk för att skapa konsekvens och för att göra dem begripliga för de personer som omfattas av dem. Om det föreligger ett undantagsfall som tillåter att man återger unionsrättens relevanta bestämmelser som är direkt tillämpliga bör dessa bestämmelser återges exakt och ordalydelsen bör inte ändras.^[26] Dessutom bör bestämmelserna endast återges i den mån det är motiverat med hänsyn till omständigheterna. Något sådant undantagsfall föreligger dock inte när direkt tillämpliga bestämmelser i unionsrätten är tillräckligt sammanhängande och omfattande, vilket gör det onödigt att upprepa eller återge dem i nationell lagstiftning.^[27] När direkt tillämpliga bestämmelser i unionsrätten endast är relevanta inom de områden som omfattas av den nationella lagstiftningen behöver dessa bestämmelser inte nämnas i den nationella lagstiftningen. Om nationell rätt av ovannämnda skäl med nödvändighet återger direkt tillämpliga bestämmelser i unionsrätten, bör den göra detta på ett uttryckligt sätt och klargöra att bestämmelserna antingen är "i enlighet med" eller "i överensstämmelse med" relevanta bestämmelser i unionsrätten, när de senare endast återges för att infoga den nationella lagstiftningen i ett större sammanhang, eller "utan att det påverkar tillämpningen av" de relevanta bestämmelserna i unionsrätten, i fall då en nationell myndighet utövar resterande befogenheter som går utöver dem som utövas inom ECBS och Eurosystemet.^[28]

För att uppnå och upprätthålla den nationella lagstiftningens förenlighet med fördragen och stadgan för ECBS och ECB, ska därutöver ECB höras av EU:s institutioner och av medlemsstaterna om varje förslag till rättsregler inom ECB:s behörighetsområde, i enlighet med artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget och artikel 4 i stadgan för ECBS och ECB. I rådets beslut 98/415/EG^[29] krävs uttryckligen att medlemsstaterna vidtar de åtgärder som krävs för att säkerställa att denna skyldighet uppfylls.

2.2.3 De nationella centralbankernas oberoende

När det gäller centralbankernas oberoende krävdes att den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, 2007 eller 2013 anpassas för att uppfylla de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan för ECBS och ECB, och vara i kraft den 1 maj 2004, den 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013.^[30] Vad gäller Sverige skulle alla nödvändiga anpassningar ha varit i kraft vid inrättandet av ECBS den 1 juni 1998.

2.2.3.1 Centralbanksoberoende

I november 1995 upprättade EMI en förteckning över de aspekter på centralbanksoberoendet (se EMI:s konvergensrapport från 1998 för en närmare beskrivning) som kom att ligga till grund för bedömningen av medlemsstaternas nationella lagstiftning vid den tidpunkten, särskilt av de nationella centralbankernas stadgar. Konceptet centralbanksoberoende omfattar olika typer av oberoende som måste bedömas separat, nämligen funktionellt, institutionellt, personligt och finansiellt oberoende. Under de senaste åren har analysen av dessa aspekter av centralbanksoberoendet finslipats genom yttranden som ECB har antagit. Dessa aspekter ligger till grund för bedömningen av vilken konvergensnivå den nationella lagstiftningen för medlemsstater med undantag uppnått i förhållande till fördragen och stadgan för ECBS och ECB.

2.2.3.2 Funktionellt oberoende

Centralbanksoberoende är inte ett mål i sig utan bidrar snarare till att uppnå ett tydligt formulerat mål som ska ha företräde framför varje annat mål. Funktionellt oberoende kräver att varje nationell centralbanks huvudmål är fastställt på ett tydligt och rättssäkert sätt och är helt i linje med huvudmålet prisstabilitet som fastställs i fördraget. Detta mål uppnås genom att den nationella centralbanken ges nödvändiga medel och instrument för att, oberoende av andra myndigheter, uppnå detta mål. Kravet i fördraget om centralbanksoberoende speglar den allmänna uppfattningen att huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet bäst uppnås genom en helt oberoende institution med ett klart definierat mandat. Centralbanksoberoende är fullt förenligt med att de nationella centralbankerna hålls ansvariga för sina beslut – detta är en viktig aspekt för att stärka förtroendet för deras oberoende ställning. Detta omfattar öppenhet och dialog med tredje parter.

Det framgår inte klart av fördraget vid vilken tidpunkt de nationella centralbankerna i medlemsstater med undantag måste uppfylla huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet i enlighet med artiklarna 127.1 och 282.2 i fördraget samt artikel 2 i stadgan för ECBS och ECB. För de medlemsstater som anslöt sig till EU efter det datum då euron infördes i EU är det inte klart huruvida denna ska gälla från den dag då medlemsstaterna anslöt sig eller från den dag då de inför euron. Även om artikel 127.1 i fördraget inte är tillämplig på medlemsstater med undantag (se artikel 139.2 c i fördraget) gäller dock artikel 2 i stadgan för ECBS och ECB för sådana medlemsstater (se artikel 42.1 i stadgan för ECBS och ECB). ECB anser att de nationella centralbankernas skyldighet att ha prisstabilitet som sitt huvudmål gäller från den 1 juni 1998 i Sveriges fall, och från den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013 för de medlemsstater som anslöt sig till EU vid dessa tidpunkter. Denna slutsats grundas på det faktum att en av de vägledande principerna för unionen, nämligen prisstabilitet (enligt artikel 119 i fördraget), även gäller för medlemsstater med undantag. Den grundas också på fördragets mål att alla medlemsstater ska sträva efter makroekonomisk konvergens, inbegripen prisstabilitet, vilket är motivet för dessa regelbundna rapporter från ECB och kommissionen. Slutsatsen grundas även på det underliggande motivet för centralbanksoberoende, som bara är motiverat om det övergripande målet att upprätthålla prisstabilitet har företräde.

Landsbedömningarna i denna rapport baseras på slutsatserna avseende tidpunkten för skyldigheten för de nationella centralbankerna i medlemsstater med undantag att ha prisstabilitet som huvudmål.

2.2.3.3 Institutionellt oberoende

I artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan för ECBS och ECB finns hänvisningar till principen om institutionellt oberoende. Dessa två artiklar förbjuder uttryckligen att de nationella centralbankerna och medlemmar av deras beslutande organ begär eller tar emot instruktioner från EU:s institutioner eller organ, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat organ. Dessutom är det förbjudet för EU:s institutioner, organ och byråer samt medlemsstaternas regeringar att söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ vars beslut kan påverka dess fullgörande av sina ECBS-relaterade uppgifter. För att den nationella lagstiftningen ska spegla artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan för ECBS och ECB, bör den återspegla båda förbuden, och inte begränsa tillämpningsområdet.^[31] Erkännandet att centralbanker har ett sådant oberoende medför inte att de undantas från alla rättsliga bestämmelser och skyddar dem från varje form av lagstiftning.^[32]

Oavsett om den nationella centralbanken är ett statligt ägt organ, ett särskilt offentligrättsligt organ eller ett aktiebolag finns det en risk att ägaren kan påverka centralbankens beslut beträffande ECBS-relaterade uppgifter genom sitt ägande.^[33] Sådan påverkan kan, oavsett om den sker till följd av aktieägarnas rättigheter eller på annat sätt, få konsekvenser för den nationella centralbankens oberoende och bör därför inskränkas i lag.

Den rättsliga ramen för centralbankerna måste vara så utformad att den utgör en långsiktigt stabil grund för centralbankernas verksamhet. Frekventa ändringar av det institutionella ramverket för en nationell centralbank, med följder för dess organisation och styrning, kan få negativa konsekvenser för den nationella centralbankens institutionella oberoende.^[34]

Förbud mot att ge instruktioner

Utomstående parter får inte ge instruktioner till nationella centralbanker, deras beslutande organ eller dessa organs medlemmar – detta är oförenligt med fördraget och stadgan för ECBS och ECB i alla frågor som rör ECBS-relaterade uppgifter.

Om en nationell centralbank är delaktig i åtgärder som vidtas för att öka den finansiella stabiliteten måste detta vara förenligt med fördraget, d.v.s. den nationella centralbankens agerande ska vara förenligt med dess funktionella, institutionella och finansiella oberoende, så att det säkerställs att den kan utföra sina uppgifter enligt fördraget och stadgan för ECBS och ECB.^[35] Om nationell lagstiftning ger en nationell centralbank uppgifter som går utöver en rådgivande roll och ger den ytterligare uppgifter, måste man säkerställa att dessa uppgifter inte negativt påverkar den nationella centralbankens möjligheter att utföra sina ECBS-relaterade uppgifter ur ett operationellt och finansiellt perspektiv.^[36] Om representanter för de nationella centralbankerna dessutom ingår i gemensamma beslutande tillsynsorgan eller andra myndigheter, skulle man behöva överväga skyddsklausuler i fråga om det personliga oberoendet för medlemmarna av den nationella centralbankens beslutande organ.^[37]

Förbud mot att godkänna, upphäva, ogiltigförklara eller uppskjuta beslut

Rätten för utomstående parter att godkänna, upphäva, ogiltigförklara eller uppskjuta en nationell centralbanks beslut är oförenlig med fördraget och stadgan för ECBS och ECB i den mån det gäller ECBS-relaterade uppgifter.^[38]

Förbud mot att granska beslut på rättsliga grunder

En rätt för andra organ än oberoende domstolar att på rättsliga grunder granska beslut som rör utförandet av ECBS-relaterade uppgifter är oförenlig med fördraget och stadgan för ECBS och ECB, eftersom utförandet av dessa uppgifter inte får omprövas på politisk nivå. En rätt för en centralbankschef att på rättsliga grunder upphäva genomförandet av ett beslut som fattats av ECBS eller en nationell centralbanks beslutande organ, och därefter överlämna det till ett politiskt organ för slutligt beslut, motsvarar en begäran om instruktioner från utomstående parter.

Förbud mot att delta i en nationell centralbanks beslutande organ med rösträtt

Ett deltagande av företrädare för utomstående parter i en nationell centralbanks beslutande organ med rösträtt i frågor som rör utförandet av den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter är oförenligt med fördraget och stadgan, även om denna röst inte är avgörande.^[39] Sådant deltagande, även utan rösträtt, är oförenligt med fördraget och stadgan för ECBS och ECB, om ett sådant deltagande påverkar de beslutsfattande organens utförande av ECBS-relaterade uppgifter eller kan medföra att ECBS sekretessregler inte efterlevs.^[40]

Förbud mot samråd inför en nationell centralbanks beslut

En uttrycklig lagstadgad skyldighet för en nationell centralbank att konsultera utomstående parter i förväg om sina beslut ger de senare en formell mekanism att påverka det slutliga beslutet och är därför oförenlig med fördraget och stadgan för ECBS och ECB.

En dialog mellan en nationell centralbank och utomstående parter är däremot förenlig med centralbanksoberoende, även när den grundas på lagstadgade skyldigheter att tillhandahålla information och utbyta åsikter, om

• detta inte påverkar oberoendet hos medlemmarna av den nationella central-bankens beslutande organ,
• centralbankschefens särskilda ställning som medlem av ECB:s beslutsfattande organ respekteras fullt ut, och
• kraven på sekretess enligt stadgan för ECBS och ECB iakttas.^[41]

Ansvarsfrihet för medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ

Lagstadgade bestämmelser som ger utomstående parter (t.ex. regeringen) rätt att bevilja medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ ansvarsfrihet avseende deras uppgifter (t.ex. när det gäller räkenskaperna) bör innehålla lämpliga regler som säkerställer att en sådan befogenhet inte inkräktar på möjligheten för denna medlem att oberoende fatta beslut om ECBS-relaterade uppgifter (eller genomföra sådana beslut som fattats på ECBS-nivå). Det rekommenderas att en uttrycklig bestämmelse om detta tas med i den nationella centralbankens stadga.

Förhållandet mellan nationell lagstiftning och det etiska ramverk som fastställts av ECB

Nationell lagstiftning, inbegripet sådan som införlivar EU-lagstiftning, påverkar inte det etiska ramverk som ECB har fastställt för att säkerställa ECB:s och de nationella centralbankernas oberoende vid utövandet av de befogenheter samt fullgörandet av de uppgifter och skyldigheter som tilldelats dem genom fördragen och stadgan för ECBS och ECB, eftersom detta ramverk har sin egen tillämpningsområde och rättsliga grund.^[42] För att undvika oklarheter bör den nationella lagstiftaren eventuellt förtydliga detta i den relevanta nationella lagstiftningen.

2.2.3.4 Personligt oberoende

Artikel 130 i fördraget och artiklarna 7 och 14.2 i stadgan för ECBS och ECB stärker centralbanksoberoendet ytterligare vad gäller centralbankschefer och medlemmar i de nationella centralbankernas beslutande organ. Centralbankscheferna är medlemmar av ECB:s allmänna råd och blir medlemmar i ECB-rådet när deras medlemsstat inför euron. Centralbankschefer kan inte anses företräda en medlemsstat när de utför sina uppgifter som medlemmar i ECB-rådet eller i ECB:s allmänna råd.^[43] Enligt artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB ska det i de nationella centralbankernas stadgar särskilt föreskrivas att ämbetstiden för en nationell centralbankschef ska vara minst fem år. Artikeln gör det också omöjligt att godtyckligt avsätta en centralbankschef genom att föreskriva att denne bara får skiljas från sin tjänst om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han ska kunna utföra sina uppgifter eller om han har gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse. I sådana fall får, enligt artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB, ett beslut om avsättning överklagas vid Europeiska unionens domstol som har rätten att ogiltigförklara ett nationellt beslut om att avsätta en centralbankschef.^[44] Om en centralbankschef tillfälligt stängs av från sin tjänst kan detta inom ramen för artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB likställas med att centralbankschefen har avsatts.^[45] De nationella centralbankernas stadgar måste iaktta denna bestämmelse enligt vad som sägs nedan.

Enligt artikel 130 i fördraget ska varken de nationella regeringarna eller något annat organ söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ när de fullgör sina uppgifter. Framför allt får medlemsstaterna inte söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ genom att ändra den nationella lagstiftningen så att det påverkar deras ersättning, som principiellt sett endast ska gälla för framtida utnämningar.^[46] De krav på oberoende som fastställs i artikel 130 i fördraget åsidosätts dock inte av ändringar i ersättningen till ledamöterna i de nationella centralbankernas beslutande organ, om dessa ändringar beslutas av den nationella centralbankens egna beslutande organ och grundar sig på objektiva kriterier, till exempel genom jämförelser av löner i syfte att säkerställa proportionalitet mellan olika befattningar inom den nationella centralbanken.^[47]

Minsta ämbetstid för centralbankschefer

De nationella centralbankernas stadgar ska i enlighet med artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB fastställa att centralbankschefens ämbetstid ska vara minst fem år. Detta utesluter inte längre ämbetsperioder, och en tidsmässigt obestämd ämbetsperiod kräver inte att stadgan måste anpassas, förutsatt att grunderna för avsättning av en centralbankschef är i linje med artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB. Kortare perioder kan inte godtas, inte ens om de endast tillämpas under en övergångsperiod.^[48] Om nationell lagstiftning som stadgar en obligatorisk pensionsålder gäller även för centralbankschefen bör lagstiftningen säkerställa att den inte kommer i konflikt med minimireglerna avseende ämbetstid enligt artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB som har företräde före alla eventuella regler om obligatorisk pensionsålder.^[49] När en nationell centralbanks stadgar ändras, måste lagen om sådana ändringar skydda anställningstryggheten för centralbankschefen och övriga medlemmar av de beslutande organen som är involverade i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter^[50].

Grunder för att avsätta centralbankschefer

De nationella centralbankernas stadgar måste säkerställa att en centralbankschef inte kan avsättas av andra skäl än de som nämns i artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB. Syftet med kravet enligt den artikeln är att förhindra att de myndigheter som är involverade i utnämningen av en centralbankschef, särskilt regering eller parlament, avsätter denne på godtyckliga grunder. De nationella centralbankernas stadgar ska vara fria från alla oförenligheter med de grunder för avsättning som framgår av artikel 14.2 i stadgan om ECBS och ECB eller inte nämna några grunder för avsättning (eftersom artikel 14.2 är direkt tillämplig).^[51] När en centralbankschef väl valts eller utnämnts får denne inte avsättas av andra skäl än de som nämns i artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB, inte ens i fall då centralbankschefen ännu ej tillträtt tjänsten. Eftersom villkoren för att avsätta en centralbankschef är autonoma koncept i unionsrätten, beror deras tillämpning och tolkning inte på den nationella kontexten.^[52] I slutänden är det upp till Europeiska unionens domstol, inom ramen för sina befogenheter enligt artikel 14.2 andra stycket i stadgan för ECBS och ECB, att tolka dessa koncept.^[53]

Anställningstrygghet och grunder för avsättning för övriga medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter

Genom att tillämpa samma regler om anställningstrygghet och grunder för avsättning som gäller för centralbankschefer även på övriga medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter säkerställer man också det personliga oberoendet för dessa personer.^[54] Artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan för ECBS och ECB hänvisar till "medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ" och inte specifikt till centralbankschefer. Detta gäller särskilt då centralbankschefen är ”den främste bland jämställda kolleger” med lika rösträtt, eller när sådana andra medlemmar deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter.

Rätt till rättslig prövning

Centralbankschefer, samt även andra medlemmar av nationella centralbankernas beslutande organ, har rätt att överklaga beslut om att avsätta dem till en oberoende domstol så att denna kan bedöma grunderna för avsättningen.

Enligt artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB ska en centralbankschef kunna överklaga ett beslut om att avsätta honom eller henne till Europeiska unionens domstol. Europeiska unionens domstol har rätt att ogiltigförklara en nationell åtgärd om avsättande om åtgärden strider mot unionsrätt.

Enligt artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan för ECBS och ECB bör den nationella lagstiftningen garantera en rätt till att få ett beslut om avsättning av andra medlemmar av en nationell centralbanks beslutande organ (andra än centralbankschefen) som deltar i ECBS-relaterade uppgifter rättsligt prövat av en nationell domstol.^[55] Denna rätt kan vara antingen en allmänrättslig bestämmelse eller genom en specifik bestämmelse. Även om det kan sägas att denna rätt finns tillgänglig enligt allmänrättsliga regler, är det för rättssäkerhetens skull tillrådligt att särskilt föreskriva om sådan rätt till prövning.

Skydd mot intressekonflikter

Det personliga oberoendet förutsätter också att man säkerställer att inga intressekonflikter uppstår mellan de skyldigheter som medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ har gentemot sin nationella centralbank (och när det gäller centralbankschefen även dennes skyldigheter gentemot ECB) och andra uppgifter som sådana medlemmar som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter kan ha och som skulle kunna äventyra deras personliga oberoende.^[56] Att vara medlem av ett beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter är av principiella skäl oförenligt med utförandet av andra uppgifter som kan ge upphov till en intressekonflikt. Medlemmar av sådana beslutande organ får inte inneha en befattning eller ha ett intresse som kan påverka deras handlande, vare sig de innehar en befattning i statens verkställande eller lagstiftande gren, eller i en regional eller lokal förvaltning eller genom deltagande i en företagsorganisation. Man bör särskilt förebygga potentiella intressekonflikter avseende sådana medlemmar av de beslutande organen som inte ingår i den verkställande ledningen.

2.2.3.5 Finansiellt oberoende

En nationell centralbanks oberoende ställning skulle äventyras om den inte självständigt kan förfoga över tillräckliga finansiella resurser för att fullgöra sitt uppdrag, d.v.s. att utföra de ECBS-relaterade uppgifter som krävs enligt fördraget och stadgan för ECBS och ECB.^[57]

Medlemsstaterna får inte försätta sina nationella centralbanker i en situation där dessa inte har tillräckliga finansiella resurser och otillräckligt eget kapital^[58] för att utföra sina uppgifter inom ECBS eller Eurosystemet. Detta skulle t.ex. vara fallet om en nationell centralbank inte kan bygga upp tillräckliga finansiella resurser i form av reserver eller buffertar för att kompensera förluster, särskilt sådana som uppstår till följd av penningpolitiska transaktioner, och den berörda medlemsstaten inte i förväg säkerställer att den nationella centralbanken har nödvändiga medel för att bära den finansiella bördan som är konsekvensen av att utöva en funktion som går utöver ECBS-uppgifterna (t.ex. medel som krävs för att kunna betala ersättning som kan bli resultatet av att man utövar en sådan funktion), samtidigt som den bibehåller sin förmåga att på ett oberoende sätt effektivt utföra sina ECBS-uppgifter.^[59] Det bör noteras att artiklarna 28.1 och 30.4 i stadgan för ECBS och ECB innebär att de nationella centralbankerna kan anmodas att göra ytterligare inbetalningar till ECB:s kapital och att göra ytterligare överföringar från sina valutareserver.^[60] Vidare föreskriver artikel 33.2 i stadgan för ECBS och ECB^[61] att om ECB ådrar sig en förlust som inte helt kan avräknas mot den allmänna reservfonden, kan ECB-rådet besluta om att avräkna återstoden av förlusten mot de monetära inkomsterna för det ifrågavarande räkenskapsåret i förhållande till och upp till de belopp som fördelas på de nationella centralbankerna. Principen om finansiellt oberoende kräver att uppfyllande av dessa bestämmelser inte försämrar den nationella centralbankens förmåga att fullgöra sina uppgifter.

Av ovan nämnda skäl implicerar ett finansiellt oberoende även att en nationell centralbank måste vara tillräckligt kapitaliserad. Man bör särskilt undvika situationer där en nationell centralbanks nettotillgångar understiger dess lagstadgade kapital eller där nettotillgångarna t.o.m. är negativa, inklusive situationer där förlusterna överstiger kapital och reserver och denna situation blir bestående under en längre tid.^[62] Sådana situationer kan få negativa följder för den nationella centralbankens förmåga att utföra sina ECBS-relaterade uppgifter. Förtroendet för Eurosystemets penningpolitik kan också påverkas negativt av en sådan situation. Om en situation skulle uppstå där en nationell centralbanks nettotillgångar understiger det lagstadgade kapitalkravet eller där nettotillgångarna t.o.m. är negativa, måste den berörda medlemsstaten ställa tillräckliga medel till sin nationella centralbanks förfogande, åtminstone så att det lagstadgade kapitalkravet kan uppfyllas inom en rimlig tidsperiod så att principen om finansiellt oberoende säkerställs. Vad gäller ECB har denna frågas betydelse redan uppmärksammats av rådet som antagit rådets förordning (EG) nr 1009/2000 av den 8 maj 2000 om ökning av Europeiska centralbankens kapital.^[63] Genom förordningen får ECB-rådet möjlighet att beslutas om en faktisk ökning av ECB:s kapital för att upprätthålla en lämplig kapitalbas till stöd för ECB:s verksamhet,^[64] och de nationella centralbankerna behöver ha ekonomisk beredskap att följa ett sådant ECB-beslut.

Begreppet finansiellt oberoende bör därför bedömas utifrån perspektivet huruvida någon utomstående direkt eller indirekt kan utöva inflytande inte bara över den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter, utan även huruvida den har tillräckliga ekonomiska resurser för att fullgöra sina uppgifter. De aspekter på det finansiella oberoendet som beskrivs nedan är särskilt viktiga i detta hänseende.^[65] Det är inom dessa områden av finansiellt oberoende som de nationella centralbankerna är mest känsliga för påverkan utifrån.

Fastställande av budgeten

Om en utomstående part har befogenhet att fastställa eller påverka den nationella centralbankens budget är detta oförenligt med finansiellt oberoende, såvida inte lagen innehåller en skyddsbestämmelse om att denna befogenhet inte påverkar de finansiella resurser som är nödvändiga för att den nationella centralbanken ska kunna fullgöra sina ECBS-relaterade uppgifter.^[66]

Redovisningsregler

Räkenskaperna bör upprättas antingen i enlighet med allmänna redovisningsregler eller i enlighet med regler som fastställts av den nationella centralbankens beslutande organ. Om sådana regler fastställts av utomstående parter, måste de beakta vad de nationella centralbankernas beslutande organ har föreslagit.

Årsredovisningen bör antas av den nationella centralbankens beslutande organ, biträdda av oavhängiga revisorer, och får i efterhand godkännas av utomstående parter (t.ex. regering eller parlament). Vad gäller vinsten ska den nationella centralbankens beslutande organ ha möjlighet att på ett självständigt och professionellt sätt besluta hur den ska beräknas.

Om den nationella centralbankens verksamhet kontrolleras av en statlig revisionsmyndighet eller ett liknande organ som har i uppdrag att kontrollera användningen av offentliga medel, bör kontrollens räckvidd vara tydligt definierad i regelverket^[67] och inte påverka det arbete som utförs av den nationella centralbankens oavhängiga externa revisorer,^[68] och i enlighet med principen om institutionellt oberoende ska förbudet mot att ge instruktioner till en nationell centralbank och dess beslutande organ efterlevas och ingen inblandning ske i den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter.^[69] Den statliga revisionen bör genomföras på icke-politisk, oberoende och strikt yrkesmässig grund^[70].

Vinstdisposition, de nationella centralbankernas kapital och finansiella avsättningar

När det gäller vinstdispositionen får de nationella centralbankernas stadgar föreskriva hur vinsten ska fördelas. Om sådana föreskrifter saknas ska beslutet om vinstdisposition fattas av den nationella centralbankens beslutande organ på yrkesmässiga grunder och inte vara föremål för bestämmanderätt för utomstående parter, såvida det inte finns någon uttrycklig skyddsbestämmelse om att detta inte ska påverka storleken av de finansiella resurser som krävs för att den nationella centralbanken ska kunna fullgöra sina ECBS-relaterade uppgifter.^[71]

Vinst får endast delas ut till statsbudgeten efter det att tidigare års eventuella förluster har täckts och tillräckliga finansiella avsättningar gjorts för att värdeskydda den nationella centralbankens kapital och tillgångar.^[72] Tillfälliga lagstiftningsåtgärder eller ad-hoc lagstiftning som innebär att den nationella centralbanken ges instruktioner avseende sin vinstdisposition är ej tillåtna.^[73]

Alla intäkter som tillfaller den nationella centralbanken till följd av förvaltningen av de officiella valutareserverna får endast fördelas till staten genom det förfarande för vinstfördelning som anges i tillämpliga lagar och förordningar.^[74] På samma sätt är en skatt på en nationell centralbanks orealiserade vinster ett brott mot principen om finansiellt oberoende.^[75]

Medlemsstaterna får inte föreskriva minskningar av den nationella centralbankens kapital utan föregående samtycke från den nationella centralbankens beslutande organ, vilket syftar till att säkerställa att den nationella centralbanken som medlem av ECBS har tillräckliga finansiella resurser för att kunna fullgöra sitt uppdrag enligt artikel 127.2 i fördraget och stadgan för ECBS och ECB. Av samma skäl bör ändringar av reglerna om en nationell centralbanks vinstdisposition endast initieras och beslutas i nära samråd med den berörda nationella centralbanken som bäst kan avgöra hur stora reserver den behöver.^[76] När det gäller finansiella avsättningar eller buffertar måste de nationella centralbankerna ha frihet att självständigt göra avsättningar för att skydda realvärdet av kapital och tillgångar. Medlemsstaterna får heller inte hindra de nationella centralbankerna från att bygga upp sådana reserver som krävs för att en medlem av ECBS ska kunna fullgöra sina uppgifter.^[77]

Finansiella åtaganden för tillsynsmyndigheter

De flesta medlemsstater har placerat sina tillsynsmyndigheter för den finansiella sektorn inom den nationella centralbanken. Detta är oproblematiskt så länge som tillsynsmyndigheterna underordnas den nationella centralbankens oberoende beslutsfattande. Om lagen däremot föreskriver ett separat beslutsfattande för sådana tillsynsmyndigheter är det emellertid viktigt att se till att de beslut som fattas av dem inte hotar den nationella centralbankens finansiella ställning som helhet. I sådana fall bör den nationella lagstiftningen ge den nationella centralbanken möjlighet till slutlig kontroll över alla beslut av tillsynsmyndigheterna som kan få konsekvenser för den nationella centralbankens oberoende och i synnerhet dess finansiella oberoende.^[78]

Oberoende avseende personalärenden

Medlemsstater får inte begränsa en nationell centralbanks möjligheter att anställa och behålla kvalificerad personal som behövs för att den nationella centralbanken ska kunna utföra sina uppgifter enligt fördraget och stadgan för ECBS och ECB på ett oberoende sätt.^[79] Därutöver får en nationell centralbank inte försättas i en situation där den endast har begränsad eller ingen kontroll alls över sina anställda, eller där regeringen i en medlemsstat har möjlighet att påverka centralbankens personalpolitik.^[80] Varje ändring av rättsreglerna om ersättning till medlemmarna av en nationell centralbanks beslutande organ och dess anställda bör beslutas i ett nära och effektivt samarbete med den nationella centralbanken,^[81] med vederbörlig hänsyn till dess synpunkter, för att säkerställa att den nationella centralbanken alltjämt kan fullgöra sina uppgifter på ett oberoende sätt.^[82] Oberoende avseende personalärenden omfattar även personalens pensioner. Ändringar som medför att de anställdas ersättning minskar får inte negativt påverka den nationella centralbankens behörighet att förvalta sina egna ekonomiska resurser, inklusive sådana medel som är resultatet av sänkta löner.^[83]

Äganderätt

Det är oförenligt med principen om finansiellt oberoende att utomstående parter får ge instruktioner till en nationell centralbank avseende egendom som banken innehar.

2.2.4 Sekretess

Den tystnadsplikt för tjänstemän vid ECB och de nationella centralbankerna samt för medlemmarna i de beslutande organen hos ECB och de nationella centralbankerna som fastställs i artikel 37 i stadgan för ECBS och ECB kan ge upphov till liknande bestämmelser i de nationella centralbankernas stadgar eller i medlemsstaternas lagstiftning. Eftersom EU-lagstiftningen och de bestämmelser som antas med stöd av denna har företräde, får inte heller nationella bestämmelser om handlingars offentlighet, som bör överensstämma med unionsrätten, inklusive artikel 37 i stadgan för ECBS och ECB, leda till att ECBS sekretessregler överträds.^[84] En statlig revisionsmyndighets eller liknande myndighets tillgång till en nationell centralbanks sekretessbelagda information och dokument måste vara begränsad till vad som är nödvändigt för att den enheten som erhåller informationen ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter och får inte påverka ECBS oavhängighet och ECBS sekretessregler som gäller för medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ och de anställda.^[85] De nationella centralbankerna bör säkerställa att sådana enheter sekretessbelägger information och dokument som de får del av i samma utsträckning som den nationella centralbanken.

2.2.5 Förbud mot monetär finansiering och positiv särbehandling

När det gäller förbuden mot monetär finansiering och positiv särbehandling skulle den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, 2007 eller 2013 anpassas för att uppfylla de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan för ECBS och ECB och vara i kraft den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013. Vad gäller Sverige skulle alla nödvändiga anpassningar ha varit i kraft den 1 januari 1995.

2.2.5.1 Förbudet mot monetär finansiering

Enligt artikel 123.1 i fördraget är det förbjudet för ECB och medlemsstaternas nationella centralbanker att ge unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna rätt att övertrassera sina konton eller att ge dem andra former av krediter.

Detsamma gäller för ECB:s och medlemsstaternas nationella centralbankers förvärv av skuldförbindelser direkt från dessa enheter. Fördraget innehåller ett undantag från detta förbud mot monetär finansiering – det tillämpas inte på offentligt ägda kreditinstitut som, vad gäller tillförseln av centralbanksreserver, ska behandlas på samma sätt som privata kreditinstitut (artikel 123.2 i fördraget). Det exakta tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering klargörs vidare i rådets förordning (EG) nr 3603/93,^[86] som förtydligar att förbudet omfattar all finansiering av den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter.

Förbudet mot monetär finansiering avser att uppmuntra medlemsstaterna att föra en sund budgetpolitik, som inte tillåter monetär finansiering av budgetunderskott eller ger offentliga myndigheter positiv särbehandling på finansmarknaderna vilket kan leda till ohållbart höga skuldnivåer eller ohållbara underskott i medlemsstaterna.^[87] Därför måste förbudet tolkas extensivt för att säkerställa en strikt tillämpning, med förbehåll endast för vissa begränsade undantag i artikel 123.2 i fördraget och förordning (EG) nr 3603/93. Även om artikel 123.1 i fördraget uttryckligen nämner ”krediter”, som innebär en skyldighet att återbetala medel, gäller förbudet även andra former av överföringar, t.ex. om någon skyldighet att återbetala erhållna medel inte föreligger.

ECB:s allmänna inställning till nationell lagstiftnings förenlighet med förbudet har huvudsakligen utvecklats inom ramen för medlemsstaternas samråd med ECB om förslag till nationella rättsregler enligt artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget.^[88]

Nationell lagstiftning avseende tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering

Nationella lagstiftning får de inte begränsa tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering eller utöka de undantag som finns enligt EU-rätten. Exempelvis är nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank ska finansiera en medlemsstats finansiella åtaganden till internationella finansiella institutioner eller till tredje länder i princip oförenlig med förbudet mot monetär finansiering. Undantagsvis tillåter förordning (EG) nr 3603/93 att nationella centralbanker finansierar den offentliga sektorns åtaganden gentemot Internationella valutafonden förutsatt att detta resulterar i fordringar på utlandet som har karaktär av reserver eller liknande tillgångar.^[89] För att en tillgång ska kunna klassas som valutareserv måste den vara tillgänglig på begäran för betalningsbalansens finansieringsbehov och andra liknande ändamål, vilket implicerar att tillgången måste uppfylla krav på kreditkvalitet och likviditet.^[90]

Nationell lagstiftning som tilldelar de nationella centralbankerna uppgifter

Nationell lagstiftning får inte tilldela en nationell centralbank uppgifter som medför en finansiering av den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter. Enligt artikel 14.4 i stadgan för ECBS och ECB får de nationella centralbankerna utföra andra uppgifter än de som anges i stadgan för ECBS och ECB såvida inte ECB‑rådet finner att dessa uppgifter strider mot ECBS mål och funktioner. Om en medlemsstat tilldelar sin nationella centralbank en sådan uppgift ska den utföras på den nationella centralbankernas eget ansvar och egen risk. När medlemsstaterna fastställer en nationell centralbanks ansvar och skyldigheter i samband med denna funktion, är de emellertid skyldiga att fullgöra sina skyldigheter enligt unionsrätten, särskilt enligt artikel 123.1 i fördraget.^[91]

I artikel 1.1 b i rådets förordning (EG) nr 3603/93 definieras termen "andra former av krediter" vid tillämpning av artikel 123 i fördraget som bl.a. all finansiering av den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje man. Följaktligen får den berörda nationella centralbanken inte åta sig förpliktelser gentemot tredje man som kan omfattas av den offentliga sektorns ansvar. Därför får den berörda nationella centralbanken inte finansiera befintliga åtaganden gentemot tredje man för andra offentliga myndigheter eller organ och den berörda nationella centralbankens faktiska finansiering av förpliktelser gentemot tredje man får inte vara en direkt följd av de åtgärder som vidtagits eller av andra offentliga myndigheters eller organs policyval.^[92]

Förtida utdelning av en centralbanks vinst

Nationell lagstiftning får inte innehålla några bestämmelser om utdelning av en centralbanks vinst som ännu ej realiserats, bokförts och varit föremål för revision. Om förbudet mot monetär finansiering ska efterlevas, får det belopp som delas ut till statsbudgeten enligt tillämpliga regler om vinstdisposition inte ens till viss del utbetalas från den nationella centralbankens reserver. Reglerna om vinstdisposition bör därför inte påverka den nationella centralbankens reserver. När den nationella centralbankens tillgångar överförs till staten ska det också göras en betalning motsvarande marknadsvärdet och överföringen bör ske samtidigt som betalningen.^[93]

På samma sätt är det otillåtet med annan inblandning i Eurosystemets uppgifter, t.ex. förvaltningen av valutareserven, genom att beskatta teoretiska eller orealiserade vinster, eftersom detta skulle innebära en form av centralbankskredit till den offentliga sektorn genom en förskottsbetalning av framtida och osäkra vinster.^[94] På samma sätt skulle en överföring av valutareserven (inklusive guldreserven) från centralbankens balansräkning till staten innebära ett kringgående av förbudet mot monetär finansiering, som förbjuder centralbanken att finansiera den offentliga sektorn.^[95] Alla intäkter som tillfaller den nationella centralbanken till följd av förvaltningen av de officiella valutareserverna får endast fördelas till staten genom det förfarande för vinstfördelning som anges i tillämpliga lagar och förordningar.^[96]

Övertagande av den offentliga sektorns åtaganden

Nationell lagstiftning som kräver att en nationell centralbank tar över ett tidigare oberoende offentligt organs åtaganden till följd av en omorganisation på det nationella planet av vissa uppgifter och skyldigheter (t.ex. vid ett överförande till den nationella centralbanken av vissa tillsynsuppgifter som tidigare utförts av staten eller oberoende offentliga myndigheter eller organ), utan att den nationella centralbanken fullt ut isoleras från alla finansiella åtaganden från sådana tidigare oberoende offentliga organs tidigare verksamhet är oförenlig med förbudet mot monetär finansiering.^[97]

Nationell lagstiftning som gör en nationell centralbank ansvarig för utförandet av en uppgift som den tilldelats enligt nationell lag skulle förutsätta att det finns en befintlig förpliktelse gentemot tredje part och vara oförenlig med förbudet mot monetär finansiering, om den tredje man som lidit skada inte kompenseras till följd av den nationella centralbankens agerande, dvs. den nationella centralbankens åsidosättande av de regler som den antagit i detta sammanhang.^[98] När det gäller uppgifter som kräver mycket komplexa och brådskande åtgärder, t.ex. i samband med resolution av banker eller centrala motparter, skulle nationell lagstiftning som håller en nationell centralbank ansvarig för sådana uppgifter dessutom innebära en faktisk finansiering av skyldigheterna gentemot tredje man om den nationella centralbankens ansvar inte begränsas till situationer där den överträder regelverket på ett allvarlig sätt.^[99]

Domstolen har ännu inte närmare redogjort för vad begränsningarna av allvarliga överträdelser av de regler som åläggs en nationell centralbank exakt innebär. Med hänsyn till de olika traditionerna när det gäller de nationella centralbankernas ansvar i medlemsstaternas nationella rättsordningar kan sådana begränsningar ta sig olika uttryck, förutsatt att de utesluter en faktisk finansiering av den offentliga sektorns förpliktelser gentemot tredje man. Detta gäller om den nationella lagstiftningen, som reglerar ansvarsvillkoren vid vållande, begränsar den berörda nationella centralbankens ansvar till grov vårdslöshet med hänsyn till ärendets brådskande karaktär och komplexitet.^[100] En effektiv finansiering av den offentliga sektorns förpliktelser gentemot tredje man utesluts även om nationell lagstiftning, som reglerar ansvarskriterierna för olagligt handlande i stället för vållande, begränsar rättslig prövning av relevanta åtgärder genom att ge den berörda nationella centralbanken ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till ärendets brådskande karaktär och komplexitet.^[101]

Finansiellt stöd till kredit- och/eller finansinstitut

Nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank, även enligt eget gottfinnande, får finansiera insolventa kreditinstitut och/eller andra finansinstitut, är inte förenlig med förbudet mot monetär finansiering.

Samma sak gäller om Eurosystemet finansierar ett kreditinstitut som rekapitaliserats för att åter göra det solvent genom en direktplacering av statligt emitterade skuldinstrument om alternativ marknadsbaserad finansiering saknas (nedan kallade rekapitaliseringsobligationer) och där dessa obligationer ska användas som säkerhet. Om en stat rekapitaliserar ett kreditinstitut genom en direktplacering av rekapitaliseringsobligationer och rekapitaliseringsobligationerna sedan används som säkerhet vid en centralbanks likviditetsoperationer aktualiseras också förbudet mot monetär finansiering.^[102] Likviditetsstöd i nödlägen som en nationell centralbank oberoende och enligt egen bestämmanderätt beviljar ett solvent kreditinstitut mot säkerhet i form av en statlig garanti ska uppfylla följande kriterier: i) den kredit som den nationella centralbanken beviljar ska vara så kort som möjligt, ii) situationen måste röra en systemviktig aspekt, iii) det får inte finnas några tvivel huruvida den statliga garantin är giltig och kan genomdrivas enligt tillämplig nationell rätt och iv) det får inte finnas några tvivel huruvida den statliga garantin är ekonomiskt adekvat, som bör omfatta både kapitalbelopp och ränta.^[103]

Finansiellt stöd för system för insättningsgaranti och ersättning till investerare

Det är inte förenligt med förbudet mot monetär finansiering om en nationell centralbank finansierar en avvecklingsfond eller ett insättningsgarantisystem som utgör ett "offentligrättsligt organ" i den mening som avses i artikel 123.1 i fördraget. En enhet är ett "offentligrättsligt organ" om den uppfyller alla följande kriterier: a) den har uttryckligen bildats för att tillgodose behov av allmänt intresse som inte har någon industriell eller kommersiell karaktär, b) är juridisk person, samt c) är nära beroende av sådana enheter inom den offentliga sektorn som avses i artikel 123.1 i fördraget. Ett nära beroende av sådana enheter anses föreligga om en enhet till största delen finansieras av dem, står under administrativ tillsyn av dem eller har ett förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan där mer än hälften av ledamöterna utses av dem.^[104]

Även om finansieringen inte tillhandahålls av ett ”offentligrättsligt organ” är finansieringen av avvecklingsfonder eller finansiella arrangemang inte förenligt med förbudet mot monetär finansiering.^[105] Om en nationell centralbank agerar som rekonstruktionsmyndighet bör den inte under några omständigheter åta sig eller finansiera några skyldigheter som broinstitut eller tillgångsförvaltningsenhet.^[106] Den nationella lagstiftningen bör därför förtydliga att den nationella centralbanken inte kommer att åta sig eller finansiera några av dessa enheters skyldigheter.^[107]

Direktivet om system för garanti av insättningar^[108] och direktivet om system för ersättning till investerare^[109] föreskriver att kostnaderna för att finansiera system för garanti av insättningar och system för ersättning till investerare måste bäras av kreditinstituten respektive värdepappersföretagen själva. Med undantag för finansiering av ett "offentligrättsligt organ" är nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank ska finansiera ett nationellt system för insättningsgaranti för kreditinstitut eller ett nationellt system för ersättning till investerare för värdepappersföretag förenlig med förbudet mot monetär finansiering om finansieringen är kortfristig, avser brådskande situationer, systemrisker består och besluten fattas av den nationella centralbanken.^[110] Centralbankers stöd till insättningsgarantisystem bör framför allt inte utgöra någon systematisk förfinansieringsverksamhet.^[111]

Funktion som fiskalt ombud

Enligt artikel 21.2 i stadgan för ECBS och ECB får ”ECB och de nationella centralbankerna [...] fungera som fiskala ombud” för ”unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna”. Tanken med artikel 21.2 i stadgan för ECBS och ECB är att förtydliga att nationella centralbanker, efter det att behörigheten på det penningpolitiska området överförts till Eurosystemet, får fortsätta tillhandahålla den funktion som fiskalt ombud som centralbanker traditionellt har tillhandahållit staten och andra offentligrättsliga enheter utan att bryta mot förbudet mot monetär finansiering. I förordning EG nr 3603/93 uppställs dessutom ett antal explicita och begränsade undantag från förbudet mot monetär finansiering i samband med funktionen som fiskalt ombud: (a) krediter med en dags löptid gentemot den offentliga sektorn är tillåtna, förutsatt att de förblir begränsade till den aktuella dagen och att någon förlängning inte är möjlig;^[112] (b) inlösen av checkar som är utställda av tredje man och krediterar den offentliga sektorns konto innan trassatbanken har debiterats är tillåtet om en viss tid motsvarande den tid som den berörda medlemsstatens centralbank normalt behöver för inlösen av checkar har förflutit sedan mottagandet av checken, förutsatt att all float som kan uppstå är att betrakta som undantag, är av obetydlig storlek och jämnar ut sig över en kort tid;^[113] och (c) innehav av mynt som har getts ut av den offentliga sektorn och som har krediterats den offentliga sektorn är tillåtet om summan av dessa tillgångar understiger 10 procent av de mynt som är i omlopp.^[114]

Nationell lagstiftning rörande funktionen som fiskalt ombud bör vara förenlig med EU-rätten, särskilt förbudet mot monetär finansiering.^[115] Med beaktande av att det i artikel 21.2 i stadgan för ECBS och ECB uttryckligen erkänns att funktionen som fiskalt ombud är en legitim funktion som av tradition har utförts av de nationella centralbankerna, är centralbankernas funktion som fiskala ombud förenlig med förbudet mot monetär finansiering, förutsatt att dessa tjänster ligger inom ramen för funktionen som fiskalt ombud och inte utgör centralbankens finansiering av den offentliga sektorns skyldigheter gentemot tredje part eller centralbankens kreditering av den offentliga sektorn utöver de snävt definierade undantag som anges i förordning (EG) nr 3603/93.^[116] Nationell lagstiftning som gör det möjligt för en nationell centralbank att inneha inlåning från staten och föra statens konton strider inte mot förbudet mot monetär finansiering förutsatt att dessa funktioner inte innebär någon kreditgivning, inklusive utlåning över natten. Bristande överensstämmelse med förbudet mot monetär finansiering kan t.ex. föreligga om den nationella lagstiftningen gör det möjligt att förränta inlåningen eller behållningen på löpande räkning på en nivå som överstiger gällande marknadsräntor. En ränta som överstiger gällande marknadsränta utgör de facto kreditgivning, något som står i strid med målet att förhindra monetär finansiering, och kan därför underminera målsättningen. När det gäller räntan för ett konto är det avgörande att den avspeglar marknadsparametrarna och det är särskilt viktigt att inlåningsräntan ställs i relation till löptiden.^[117] Om en nationell centralbank fungerar som fiskalt ombud utan någon ränta väcker detta inga betänkligheter om monetär finansiering, förutsatt att det rör sig om en kärnfunktion som fiskalt ombud.^[118]

2.2.5.2 Förbudet mot positiv särbehandling

Av artikel 124 i fördraget framgår att ”varje åtgärd som ger unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna en positiv särbehandling hos finansinstitut är förbjuden i den mån åtgärden inte är baserad på tillsynsmässiga hänsyn”. Precis som förbudet mot monetär finansiering, avser förbudet mot positiv särbehandling att uppmuntra medlemsstaterna att föra en sund budgetpolitik, som inte tillåter monetär finansiering av budgetunderskott eller ger offentliga myndigheter positiv särbehandling på finansmarknaderna vilket kan leda till ohållbart höga skuldnivåer eller ohållbara underskott i medlemsstaterna.^[119]

Enligt artikel 1.1 i rådets förordning (EC) nr 3604/93,^[120] avses med positiv särbehandling varje lag, förordning eller annat rättsligen bindande instrument som antagits av en myndighet som a) förpliktigar finansinstitut att förvärva eller inneha skulder från EU-institutioner eller -organ, staten, regional, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna, eller b) medför skattefördelar som endast finansinstitut får del av, eller medför ekonomiska fördelar som inte överensstämmer med marknadsekonomiska principer med målet att uppmuntra dessa institut att förvärva eller inneha sådana skulder.

De nationella centralbankerna får inte, i egenskap av offentliga myndigheter, vidta åtgärder som ger den offentliga sektorn en positiv särbehandling hos finansinstitut, såvida inte sådana åtgärder baseras på tillsynsmässiga hänsyn. Vidare får reglerna om mobilisering eller pantsättning av skuldinstrument som antagits av de nationella centralbankerna inte användas som ett sätt att kringgå förbudet mot positiv särbehandling.^[121] Medlemsstaternas lagstiftning på detta område får inte skapa sådan positiv särbehandling.

I artikel 2 i förordning (EG) nr 3604/93 definieras "tillsynsmässiga hänsyn" som sådan hänsyn som är baserad på nationella lagar, förordningar eller administrativa åtgärder baserade på, eller förenliga med, unionsrätten och vars mål är att bidra till sunda finansinstitut och på så sätt öka hela det finansiella systemets stabilitet samt även skydda dessa instituts kunder. Tillsynsmässiga hänsyn försöker säkerställa att bankerna förblir solventa i förhållande till insättarna.^[122] På tillsynsområdet uppställer EU:s sekundärlagstiftning ett antal krav för att säkerställa kreditinstitutens sundhet.^[123] Kreditinstitut definieras som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning.^[124] Kreditinstitut benämns ofta "banker" och dessa behöver ett tillstånd från en behörig myndighet i medlemsstaten för att tillhandahålla tjänster.^[125]

Även om kassakrav kan ses som en del av tillsynskraven, utgör de en del av de nationella centralbankernas regelverk och används i de flesta ekonomier, inkl. i euroområdet, som ett penningpolitiskt instrument.^[126] Av punkt 2. i bilaga 1 till Europeiska centralbankens riktlinje (EU) 2015/510 (ECB/2014/60)^[127] framgår att Eurosystemets kassakravssystem används primärt för att stabilisera penningmarknadsräntorna och skapa (eller förstärka) ett strukturellt likviditetsunderskott.^[128] ECB uppställer kassakrav för kreditinstitut etablerade i euroområdet (i form av inlåning) på konton hos respektive nationella centralbank.^[129]

Denna rapport riktar in sig på förenligheten både av nationell lagstiftning som antagits av de nationella centralbankerna och de nationella centralbankernas stadgar med fördragets förbud mot positiv särbehandling. Denna rapport påverkar dock inte bedömningen av huruvida lagar, förordningar eller administrativa handlingar i medlemsstaterna används under förevändning av tillsynsmässig hänsyn för att kringgå förbudet mot positiv särbehandling. En sådan bedömning ligger utanför denna rapports område.

2.2.6 En enhetlig stavning av euron

Artikel 3.4 i fördraget om Europeiska unionen stadgar att ”unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta”. I fördragstexterna på alla språk som använder det romerska alfabetet anges euron konsekvent i nominativ singular som ”euro”. I det grekiska alfabetet stavas euron ”ευρώ” och i det kyrilliska alfabetet ”евро”.^[130] I linje med detta framgår det av förordning (EG) nr 974/98 att namnet på den gemensamma valutan måste vara samma på alla EU:s officiella språk, under beaktande av förekomsten av olika alfabet. Därför kräver fördragen att ordet ”euro” stavas på samma sätt i nominativ singular i alla EU:s bestämmelser och i nationell lagstiftning, med beaktande av förekomsten av olika alfabet.

På grundval av denna EU:s exklusiva behörighet att besluta om namnet på den gemensamma valutan är avvikelser från denna regel oförenliga med fördragen och bör därför avlägsnas.^[131] Emedan denna princip tillämpas på all nationell lagstiftning, tar bedömningen i landskapitlen sikte på de nationella centralbankernas stadgar och på lagar om införande av euron.

2.2.7 De nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet

Så snart en medlemsstat infört euron är bestämmelser i den nationella lagstiftningen (särskilt i den nationella centralbankens stadga men även i annan lagstiftning) som kan förhindra utförandet av uppgifter som rör Eurosystemet eller efterlevnaden av ECB:s beslut oförenliga med Eurosystemets möjligheter att effektivt bedriva sin verksamhet. Den nationella lagstiftningen måste därför anpassas för att säkerställa att den är förenlig med fördraget och stadgan för ECBS och ECB vad avser uppgifter som rör Eurosystemet. För att uppfylla kraven i artikel 131 i fördraget måste den nationella lagstiftningen anpassas för att säkerställa förenlighet senast vid upprättandet av ECBS (i Sveriges fall) och senast den 1 maj 2004, 1 januari 2007 och den 1 juli 2013 (vad avser de medlemsstater som anslöt sig till EU vid dessa datum). Lagstadgade krav om den nationella centralbankens fullständiga rättsliga integrering i Eurosystemet behöver dock inte träda i kraft förrän den fullständiga integreringen blir verklighet, d.v.s. den dag medlemsstaten med undantag inför euron.

De viktigaste områdena som behandlas i denna rapport är de där lagstadgade bestämmelser kan hindra nationella centralbanker från att uppfylla Eurosystemets krav. Detta innefattar bestämmelser som a) kan förhindra den nationella centralbankens deltagande i genomförandet av den gemensamma penningpolitiken som utformas av ECB:s beslutande organ, eller b) kan hindra en centralbankschef från att fullgöra sina skyldigheter som medlem av ECB-rådet, eller c) som inte respekterar ECB:s företrädesrätt, eller d) som inte beaktar att den exklusiva befogenheten för ECBS-relaterade uppgifter i medlemsstater som har euron som valuta oåterkalleligen överförs till unionen^[132] eller e) enligt vilka en nationell centralbank när den fullgör sina ECBS-relaterade uppgifter är bunden av nationella myndigheters beslut som är oförenliga med ECB:s rättsakter. En åtskillnad görs mellan den ekonomiska politikens mål, uppgifter, finansiella bestämmelser, valutapolitik och internationellt samarbete. Slutligen behandlas även andra områden där nationella centralbankers stadgar kan behöva anpassas.

2.2.7.1 Mål för den ekonomiska politiken

En nationell centralbanks fulla integrering i Eurosystemet kräver att dess lagstadgade mål är förenliga med ECBS mål som är fastställda i artikel 2 i stadgan för ECBS och ECB. Detta betyder bland annat att lagstadgade mål med ”nationella drag”, t.ex. där lagbestämmelserna hänvisar till en skyldighet att utföra penningpolitiken inom ramen för den berörda medlemsstatens allmänna ekonomiska politik, måste anpassas. En nationell centralbanks sekundära mål måste vara överensstämmande och inte inverka på centralbankens skyldighet att stödja den allmänna ekonomiska politiken inom EU för att bidra till att EU:s mål uppnås i enlighet med artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, vilket i sig är mål som inte ska påverka upprätthållandet av prisstabiliteten.^[133]

2.2.7.2 Uppgifter

Uppgifterna för en nationell centralbank i en medlemsstat som har euron som valuta bestäms huvudsakligen av fördraget och stadgan för ECBS och ECB, eftersom den nationella centralbanken utgör en integrerad del av Eurosystemet. För att uppfylla kraven i artikel 131 i fördraget måste bestämmelserna om uppgifter i en nationell centralbanks stadgar jämföras med de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan för ECBS och ECB, och eventuell bristande förenlighet undanröjas.^[134] Detta gäller alla bestämmelser som, efter det att euron införts och den nationella centralbanken integrerats i Eurosystemet, kan försvåra utförandet av ECBS-relaterade uppgifter; särskilt bestämmelser som inte respekterar ECBS befogenheter enligt kapitel IV i stadgan för ECBS och ECB.

När det gäller penningpolitiken bör de nationella rättsreglerna erkänna att EU:s penningpolitik ska utföras genom Eurosystemet.^[135] De nationella centralbankernas stadgar får innehålla bestämmelser om penningpolitiska instrument. Sådana bestämmelser bör vara förenliga med dem som finns i fördraget och stadgan för ECBS och ECB, och bristande förenlighet måste undanröjas för att kunna vara förenlig med artikel 131 i fördraget.

ECB granskar kontinuerligt de offentliga finansernas utveckling för att kunna vidta korrekta penningpolitiska åtgärder. De nationella centralbankerna kan också utifrån sin granskningsverksamhet och sin oberoende rådgivning inkomma med synpunkter på de offentliga finansernas utveckling i syfte att bidra till en väl fungerande europeisk monetär union. De nationella centralbankernas granskning av de offentliga finansernas utveckling i penningpolitiskt syfte bör vara baserad på fullständig tillgång till alla relevanta finansiella uppgifter. Därför bör de nationella centralbankerna få ovillkorad, automatisk och tidsnära tillgång till all relevant statistik om den offentliga sektorns finanser. De nationella centralbankernas granskande roll bör dock vara begränsad till sådana aspekter som – direkt eller indirekt – berör deras penningpolitiska mandat.^[136] Ett formellt mandat för en nationell centralbank att bedöma prognoser och de offentliga finansernas utveckling implicerar att den nationella centralbanken har en funktion (och ett motsvarande ansvar) för utformningen av de offentliga finanserna som kan komma att underminera utövandet av Eurosystemets penningpolitiska mandat och den nationella centralbankens oberoende.^[137]

Inom ramen för nationella lagstiftningsåtgärder som vidtagits för att bemöta krisen på finansmarknaderna har ECB understrukit att man bör undvika varje störning på euroområdets penningmarknad eftersom detta kan få negativa följder för genomförandet av den gemensamma penningpolitiken. Detta gäller i synnerhet för en utvidgning av de statliga garantierna för interbankinlåning.^[138]

Medlemsstaterna måste säkerställa att nationella lagstiftningsåtgärder som vidtas för att minska likviditetsproblemen för företag och privatpersoner, exempelvis deras skulder till finansinstitut, inte får negativa konsekvenser för likviditeten på marknaden. Sådana åtgärder får inte stå i strid med principen om en öppen marknadsekonomi, enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, eftersom detta skulle kunna hindra kreditflödet och påtagligt inverka på de finansiella institutens och marknadernas stabilitet och därför även påverka utförandet av Eurosystemets uppgifter.^[139]

Nationella rättsregler som ger den nationella centralbanken ensamrätt att utge sedlar måste erkänna ECB-rådets ensamrätt att från och med eurons införande tillåta utgivning av eurosedlar, enligt artikel 128.1 i fördraget och artikel 16 i stadgan för ECBS och ECB,^[140] medan ECB och de nationella centralbankerna har rätten att ge ut eurosedlar. När euron införts måste nationella rättsregler som gör det möjligt för regeringar att påverka t.ex. valörer, tillverkning, volymer och indragning av sedlar antingen upphävas eller erkänna de befogenheter som ECB har när det gäller eurosedlar i enlighet med bestämmelserna i fördraget och stadgan för ECBS och ECB. Beträffande mynt måste de relevanta bestämmelserna, oavsett hur ansvarsfördelningen mellan regering och nationell centralbank ser ut på detta område, erkänna ECB:s befogenhet att efter eurons införande godkänna den volym av euromynt som ges ut. En medlemsstat får inte betrakta utelöpande sedlar och mynt som sin nationella centralbanks skuld till medlemsstaten, eftersom detta skulle stå i strid med idén bakom en gemensam valuta och vara oförenligt med kravet på rättslig integrering i Eurosystemet.^[141]

När det gäller förvaltningen av valutareserver^[142] bryter medlemsstater som har infört euron och som inte överför sina officiella valutareserver^[143] till respektive nationell centralbank mot fördraget. ECBS:s uppgift att inneha och förvalta valutareserver omfattar alla åtgärder som krävs för att effektivt fullgöra Eurosystemets uppdrag. För att reservtillgångar ska kunna fylla sin funktion i förvaltningen av valutareserven är det till exempel avgörande att centralbanken har fullständig och effektiv kontroll över dem. Detta innebär att de nationella centralbankerna har befogenhet att helt självständigt fatta beslut om innehav, bibehållande, avyttring, förhandlingar samt den dagliga och långsiktiga förvaltningen av valutareserven, bland annat genom direkt köp och försäljning av guld, avista och termin samt genom återköpsavtal.^[144] Det är inte heller förenligt med artikel 127.2 tredje strecksatsen i fördraget om en tredje part – t.ex. regeringen eller parlamentet – har rätt att påverka en nationell centralbanks beslut om förvaltningen av den officiella valutareserven. De nationella centralbankerna måste dessutom överföra reservtillgångar till ECB i proportion till sina andelar av det tecknade kapitalet i ECB. Detta innebär att det inte får finnas några rättsliga hinder mot att de nationella centralbankerna överför reservtillgångar till ECB.

Även om de statistikrelaterade förordningar som antas med stöd av artikel 34.1 i stadgan för ECBS och ECB inte medför några rättigheter eller skyldigheter för medlemsstater som inte har infört euron tillämpas artikel 5 i stadgan för ECBS och ECB, som rör insamlingen av statistisk information, på alla medlemsstater, oavsett huruvida de har infört euron eller inte. Därför är medlemsstaterna som inte har euron som valuta skyldiga att, på nationell nivå, utarbeta och genomföra alla åtgärder som är nödvändiga för att samla in de statistiska uppgifter som behövs för att uppfylla ECB:s krav i fråga om statistikrapportering^[145] och att i rätt tid göra de förberedelser på statistikområdet som krävs för att bli medlemsstater som har euron som valuta.^[146] Nationell lagstiftning som reglerar samarbetet mellan den nationella centralbanken och den nationella statistikmyndigheten bör säkerställa den nationella centralbankens oberoende när den utför uppgifter inom ramen för ECBS:S statistiska ramverk.^[147]

2.2.7.3 Finansiella bestämmelser

De finansiella bestämmelserna i stadgan för ECBS och ECB omfattar regler om räkenskaper^[148], revision^[149], teckning av kapital^[150], överföring av reservtillgångar^[151] samt fördelning av monetära inkomster.^[152]. De nationella centralbankerna måste kunna uppfylla sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser och därför måste eventuellt oförenliga nationella bestämmelser upphävas.^[153]

2.2.7.4 Valutapolitik

En medlemsstat med undantag får behålla nationell lagstiftning som föreskriver att regeringen ska ansvara för landets valutapolitik och att den nationella centralbanken ska ha en rådgivande och/eller verkställande roll. Vid den tidpunkt då euron införs i medlemsstaten ska emellertid sådan lagstiftning avspegla det faktum att ansvaret för euroområdets valutapolitik har överförts till EU i enlighet med artiklarna 138 och 219 i fördraget.

2.2.7.5 Internationellt samarbete

För att euron ska kunna införas måste den nationella lagstiftningen vara förenlig med artikel 6.1 i stadgan för ECBS och ECB, där det föreskrivs att det är ECB som bestämmer hur ECBS ska företrädas i sådant internationellt samarbete som angår de uppgifter som har anförtrotts Eurosystemet. Därutöver måste sådan nationell lagstiftning som tillåter en nationell centralbank att delta i internationella monetära institutioner även ange att detta bara får ske med ECB:s godkännande (artikel 6.2 i stadgan för ECBS och ECB).

2.2.7.6 Övrigt

Utöver de frågor som behandlas ovan finns det även andra områden där de nationella bestämmelserna i vissa medlemsstater måste anpassas (t.ex. beträffande clearing- och betalningssystem samt utbyte av information).

3 Graden av ekonomisk konvergens

I detta kapitel ges en allmän översikt. Vissa av de faktorer som är relevanta för den övergripande bedömningen behandlas inte här utan i kapitel 4 och 5.

Utvecklingen mot uppfyllandet av konvergenskriterierna har bromsats av externa chocker sedan ECB:s konvergensrapport från 2024. I tre av de fem granskade länderna ligger HIKP-inflationen fortfarande över referensvärdet, och i en av dessa länder ligger den betydligt över denna tröskel (tabell 3.1). De offentliga finanserna har försämrats i de flesta länder sedan konvergensrapporten från 2024, och i vissa fall har skuldkvoten ökat avsevärt. Sedan konvergensrapporten 2024 har antalet länder som omfattas av ett förfarande vid alltför stora underskott (EDP) ökat från ett till tre, och inget av dessa länder förväntas ha minskat sitt underskott till under referensvärdet på 3 procent av BNP före utgången av 2027. Valutorna i alla de länder som undersöks i denna rapport ingår fortfarande inte i växelkursmekanismen (ERM II), och vissa av dem har uppvisat betydande fluktuationer gentemot euron under de senaste åren. Sedan juni 2024 har skillnaden i lång ränta jämfört med euroområdet ökat något i två länder och minskat i tre länder. Från och med maj 2026 ligger det 12-månadersgenomsnittet för de långa räntorna över referensvärdet i tre länder, medan det ligger under i de övriga två. En avgörande faktor som hämmar den ekonomiska konvergensen är de ekonomiska konsekvenserna av externa chocker, däribland Rysslands krig mot Ukraina, globala handelsspänningar och krigsutbrottet i Mellanöstern.

Under de senaste två åren har ekonomierna i de granskade länderna fortsatt att vara utsatta för stora geopolitiska spänningar samt en ökande osäkerhet och fragmentering inom den globala handeln. Krigen i Ukraina och Mellanöstern, i kombination med ökade geopolitiska spänningar i stort, har påverkat den ekonomiska aktiviteten negativt genom ökad osäkerhet, störningar i handeln och leveranskedjorna samt ett svagare förtroende hos företag och konsumenter. Dessutom har förnyade handelsspänningar och tullåtgärder på global nivå bidragit till de externa motvindarna. Även om de granskade ländernas direkta handelsexponering mot USA är relativt begränsad, kan indirekta effekter som förmedlas via globala värdekedjor förstärka handelschocker, vilket får återverkningar på tillverkningssektorer i tidigare led i kedjan och relaterade tjänster. På senare tid har kriget i Mellanöstern framför allt påverkat inflationskonvergensen, eftersom vissa av de granskade länderna är mer känsliga för energiprischocker än euroområdet. Kriget har bidragit till den globala osäkerheten och lett till kraftiga prisökningar på energi, bland annat kraftiga uppgångar i olje- och gaspriserna och ökade risker längs viktiga globala sjöfartsrutter. Detta har avbrutit den stadiga nedgången i inflationen i de flesta av de granskade länderna. Även om känsligheten för och den direkta exponeringen mot energichocker har minskat över tid och för närvarande är lägre än 2022, kommer konsekvenserna på medellång sikt att bero på konfliktens intensitet och varaktighet samt på hur energipriserna påverkar konsumentpriserna och den ekonomiska aktiviteten i de enskilda länderna.

Trots dessa yttre utmaningar har den ekonomiska aktiviteten i de granskade länderna hittills visat sig vara motståndskraftig. I takt med att inflationstrycket avtog i de flesta länder under 2024 och 2025, tack vare en stramare penningpolitik och den tidigare normaliseringen av energipriserna, återhämtade sig de reala disponibla inkomsterna gradvis, vilket stärkte den inhemska efterfrågan. Tillväxtutvecklingen har dock fortsatt att vara ojämn mellan olika länder. Den ekonomiska aktiviteten i Ungern och Rumänien var svag under 2024 och 2025. I Ungern blev tillväxten hämnad av dämpad nettoexport och svaga investeringar, mot bakgrund av en svag utländsk efterfrågan inom landets viktigaste exportinriktade sektorer samt osäkerhet kring utnyttjandet av EU-medel och företagsklimatet. I Rumänien bidrog nettoexporten och investeringarna negativt till tillväxten under 2024. Under 2025 dämpades den privata konsumtionen i Rumänien av finanspolitiska konsolideringsåtgärder, samtidigt som investeringarna ökade och nettoexportens negativa bidrag minskade. Det ökade inflationstrycket i dessa två länder har begränsat de reala inkomstökningarna och bidragit till stramare finansieringsvillkor. Däremot var produktionsökningen i Polen högre än i de flesta andra EU-länder, tack vare en stark inhemsk efterfrågan och livliga investeringar, även om detta åtföljdes av ett växande budgetunderskott.

De ekonomiska utsikterna för de granskade länderna överskuggas av ökade geopolitiska spänningar. Även om den inhemska efterfrågan förväntas förbli den främsta drivkraften för tillväxten under 2026 och 2027, med stöd av en arbetsmarknad som fortfarande är motståndskraftig, har kriget i Mellanöstern bidragit till ökad volatilitet på de globala energimarknaderna och stigande energikostnader, vilket redan har märkbara effekter på inflationen och det ekonomiska stämningsläget och kan komma att dämpa den ekonomiska aktiviteten. I det rådande läget präglas tillväxtutsikterna fortfarande av stor osäkerhet och nedåtrisker. Ytterligare geopolitiska spänningar och handelskonflikter kan förstärka fragmenteringstrenderna, särskilt med tanke på hur öppna och integrerade dessa ekonomier är i de globala värdekedjorna, vilket kan störa handels- och investeringsflödena och leda till högre riskpremier. Utsikterna fördystras ytterligare av att flera av länderna redan tidigare har tappat i priskonkurrenskraft samt av osäkerheten kring takten och utformningen av den finanspolitiska konsolideringen i vissa fall.

De granskade länderna i central- och östeuropa har gjort tydliga framsteg när det gäller den reala konvergensen mot genomsnittet i euroområdet under de senaste decennierna, men de strukturella motvindarna har tilltagit under de senaste åren. Sedan 1999 har länderna minskat skillnaden i förhållande till euroområdets genomsnitt betydligt vad gäller real BNP per capita (diagram 3.1). Sedan 2019 har dock takten i den reala konvergensen avtagit i de flesta länderna, vilket återspeglar de kvarstående effekterna av upprepade chocker och strukturella begränsningar när det gäller produktivitet och arbetskraftsutbud. Samtidigt kvarstår makroekonomiska och finansiella svagheter, om än i olika hög grad i de olika länderna. Om dessa sårbarheter inte hanteras på ett adekvat sätt kan de förstärka effekterna av externa chocker och påverka både tillväxtpotentialen och konvergensens hållbarhet på längre sikt. De viktigaste utmaningarna för en varaktig realkonvergens är för närvarande följande: (i) ökad global osäkerhet, inbegripet geopolitiska spänningar, ökad fragmentering av handeln och förändringar i globala värdekedjor, vilket kan förändra handels- och investeringsmönster, skärpa konkurrenstrycket inom europeisk industri och öka sårbarheten i samband med beroendet av kritiska insatsvaror; (ii) pågående omstruktureringar inom industrin, särskilt i samband med den gröna och digitala omställningen, vilket innebär särskilda utmaningar för länder som övergår från medel- till höginkomstnivå, särskilt i de länder som är relativt starkt beroende av koldioxidintensiva energikällor; (iii) ihållande brist på arbetskraft, obalans mellan efterfrågan och utbud av kompetens samt ogynnsam demografisk utveckling, vilket hämmar den potentiella tillväxten; (iv) begränsade framsteg när det gäller att förbättra styrningen, den institutionella kapaciteten och företagsklimatet, vilket är avgörande för att stärka den långsiktiga produktivitetstillväxten och öka motståndskraften mot framtida chocker; samt (v) finanspolitiska sårbarheter, inklusive starka utgiftspåtryckningar för att bland annat hantera konsekvenserna av geopolitiska spänningar, åldrande befolkningar, klimatrisker och den gröna omställningen, samt stigande offentliga skuldnivåer.

Diagram 3.1

Real BNP per capita

a) I förhållande till genomsnittet i euroområdet	b) Förändring i förhållande till genomsnittet i euroområdet sedan 1999
(index euroområdet = 100)	(index: euroområdet = 100, x-axeln: nivån 1999, y-axeln: förändring i procentenheter 1999–2025)

Vid bedömningen av huruvida konvergenskriterierna uppfylls är konvergensens varaktighet en väsentlig faktor. Konvergensen måste vara hållbar och vila på sunda ekonomiska grundförutsättningar, snarare än att endast uppnås vid ett enda tillfälle. Erfarenheterna sedan den Europeiska monetära unionens (EMU) införande har visat att svaga grundförutsättningar, en alltför expansiv makroekonomisk politik, otillräcklig institutionell och statistisk förmåga på samt alltför optimistiska förväntningar om konvergens av realinkomst kan skapa sårbarheter – inte endast för de berörda länderna utan även för euroområdet som helhet. Tidigare kriser, däribland statsskuldkrisen, covid-19-pandemin och energikrisen 2022–23, har ytterligare visat att stora makroekonomiska obalanser, begränsad reformförmåga och svag motståndskraft mot negativa chocker kan göra konvergensprocessen långdragen och kostsam. I dagens läge, präglat av ökade geopolitiska spänningar och en växande ekonomisk splittring, har motståndskraft och politisk trovärdighet blivit ännu viktigare. Att de numeriska konvergenskriterierna uppfylls vid en viss tidpunkt är därför inte i sig någon garanti för ett smidigt deltagande i euroområdet. Länder som vill införa euron bör visa att konvergensen är hållbar, att deras makroekonomiska politik är förenlig med ett stabilitetsinriktat deltagande i den monetära unionen och att deras institutioner är tillräckligt starka för att klara framtida chocker. Detta ligger i första hand i varje lands eget intresse, men är också avgörande för en effektiv penningpolitisk överföring och för stabiliteten i euroområdet som helhet, med tanke på att det fortfarande är en monetär union utan centraliserad finanspolitisk kapacitet och med begränsade permanenta mekanismer för riskdelning.

För att uppnå en hållbar konvergens krävs varaktiga politiska anpassningar och strukturell konvergens. Bland de viktigaste förutsättningarna ingår makroekonomisk stabilitet, en sund och trovärdig finanspolitik i linje med EU:s ramverk för ekonomisk styrning samt ett gynnsamt företagsklimat som bygger på effektiva ekonomiska strukturer och starka offentliga institutioner. En hög grad av flexibilitet på arbets- och produktmarknaderna är nödvändig för att underlätta strukturanpassningen och absorbera makroekonomiska chocker. Ett stabilitetsinriktat politiskt ramverk och väl förankrade inflationsförväntningar är avgörande för att upprätthålla prisstabilitet och främja en varaktig nominell konvergens. En välfungerande öppen marknadsekonomi med fri konkurrens främjar en effektiv fördelning av kapital och arbetskraft, vilket i sin tur bidrar till ökad produktivitet och långsiktig tillväxt. En hög grad av ekonomisk integration med euroområdet bidrar till att konjunkturcyklerna synkroniseras och till ett smidigt deltagande i den monetära unionen. Samtidigt är det viktigt att i högre grad anpassa de ekonomiska strukturerna för att säkerställa att ekonomierna reagerar på ett i stort sett likartat sätt på gemensamma chocker, däribland sådana som har samband med skillnader i energiberoende och produktionsstrukturer, och därmed bidra till att den monetära unionen fungerar smidigt. Dessutom krävs ett lämpligt makrotillsynsramverk för att hindra uppbyggnad av makroekonomiska och finansiella obalanser, inklusive överdrivna prisökningar på tillgångar och kreditcykler enligt det socialt kostsamma boom-bust-mönstret. I de fall där makroekonomiska obalanser har konstaterats inom ramen för Europeiska kommissionens förfarande vid makroekonomiska obalanser (MIP) är det fortfarande avgörande att vidta beslutsamma politiska åtgärder. Ett effektivt utnyttjande och genomförande av EU-medel, inklusive de återstående medlen inom ramen för programmet Next Generation EU, kan främja konvergensen, förutsatt att åtagandena om investeringar och reformer fullgörs i rätt tid och på ett effektivt sätt. I slutändan är styrkan i det institutionella ramverket och förmågan att genomföra en sund politik fortfarande avgörande för en hållbar ekonomisk integration.

3.1 Prisstabilitetskriteriet

Under de senaste tio åren har inflationsutvecklingen i de granskade länderna präglats av en rad stora och delvis överlappande chocker. Efter en period med låg inflation under de föregående åren ledde pandemins utbrott 2020 till en kraftig nedgång i den ekonomiska aktiviteten. Även om inflationen inledningsvis avtog i vissa länder, var den fortsatt relativt ihållande i andra, delvis på grund av stigande priser på livsmedel och tjänster samt en fortsatt stram arbetsmarknad. Från och med 2021 ökade inflationen markant i alla de granskade länderna, driven av kraftiga prisökningar på energi samt obalanser mellan utbud och efterfrågan (diagram 3.2). Från och med början av 2022 förvärrade Rysslands krig mot Ukraina dessa påfrestningar ytterligare. Inflationen i central- och östeuropa steg kraftigare än i euroområdet, vilket berodde på att produktionen är mer energiintensiv, att energi och livsmedel utgör en större andel av konsumtionskorgarna, ett inledande beroende av ryska energileveranser samt en djup integration i globala värdekedjor, vilket förstärkte effekterna av externa chocker. Den fortsatt strama arbetsmarknaden och den starka löneutvecklingen bidrog också till det inhemska pristrycket (diagram 3.3, panel a) (se även avsnitt 3.5). För att motverka den kraftiga inflationsuppgången började de flesta centralbanker höja styrräntorna under 2021, medan regeringarna införde tillfälliga finanspolitiska åtgärder, främst under 2022 och 2023, i huvudsak i form av energirelaterade subventioner och, i mindre utsträckning, sänkningar av indirekta skatter. Efter att ha nått sin topp i slutet av 2022/början av 2023 sjönk inflationen markant, tack vare en stramare penningpolitik, sjunkande globala energipriser och en gradvis upplösning av leveransflaskhalsarna samt baseffekter. Under de senaste tio åren har inflationen i de flesta länderna som granskades dock i genomsnitt varit högre och mer volatil än i euroområdet.

Diagram 3.2

Utveckling och utsikter för HIKP-inflationen över tid

(årliga procentuella förändringar)

Diagram 3.3

Kumulativ ökning av HIKP, nominella enhetsarbetskostnader och harmoniserade konkurrenskraftsindikatorer mellan 2016 och 2025

a) HIKP och nominella enhetsarbetskostnader	b) Harmoniserade konkurrensindikatorer utifrån enhetsarbetskostnader och BNP-deflatorn
(procentenheter; x-axeln: kumulativ HIKP-ökningen; y-axeln: kumulativ ökning i enhetsarbetskostnaderna)	(procentenheter; x-axeln: kumulativ ökning av de harmoniserade konkurrensindikatorerna utifrån BNP-deflatorn; y-axeln: kumulativ ökning av de harmoniserade konkurrensindikatorerna utifrån enhetsarbetskostnader).

I maj 2026 uppvisade tre av de fem granskade länderna en genomsnittlig inflation under de senaste 12 månaderna som översteg referensvärdet på 2,7 procent för prisstabilitetskriteriet. Efter den kraftiga inflationsuppgången under 2022 började inflationen att sjunka markant under 2023 i alla de granskade länderna och avtog ytterligare under 2024. Disinflationsmönstren varierade dock mellan länderna. I Rumänien var inflationen högre än på andra håll och har stigit kraftigt sedan mitten av 2025, vilket berodde på de indirekta skatteåtgärder som infördes inom ramen för den finanspolitiska konsolideringen och som drev upp inflationen långt över centralbankens mål. I Ungern återgick inflationen till centralbankens toleransband mot slutet av 2025. I Polen sjönk inflationen tillbaka mot målet under första halvåret 2024 och har – efter en tillfällig uppgång – legat inom målet sedan mitten av 2025. Inflationstrycket i alla länder under 2025 drevs på av högre livsmedelspriser, som i genomsnitt steg mer kraftigt i central- och östeuropa än i euroområdet. Detta berodde på väderrelaterade störningar i utbudet, snabbare stigande insatskostnader – däribland löner, energi och gödselmedel – samt att livsmedel utgör en större andel av konsumtionskorgen i central- och östeuropa. En fortsatt, om än avtagande, stramhet på arbetsmarknaden bidrog också till att driva upp löneutvecklingen i dessa länder. Under de första månaderna av 2026 bidrog stigande energikostnader, till följd av de eskalerande geopolitiska spänningarna i Mellanöstern, till att öka inflationstrycket i de granskade länderna. Som svar på detta införde myndigheterna i alla de granskade länderna åtgärder som syftade till att mildra effekterna av de stigande energipriserna, såsom tak för bränslepriser, sänkta punktskatter, tak för vinstmarginaler samt stöd till hushåll och företag, vilket förväntas dämpa inflationstrycket. I maj 2026 uppvisade Rumänien en inflation som låg långt över referensvärdet, medan inflationen i Ungern och Polen också låg över tröskelvärdet, om än i mindre utsträckning (diagram 3.4). Däremot låg inflationen under referensvärdet i Tjeckien och Sverige. I konvergensrapporten 2024 uppvisade samtliga granskade länder en inflationstakt som översteg det då gällande referensvärdet (3,3 procent). Detta tyder på vissa framsteg när det gäller inflationskonvergensen, även om utvecklingen fortfarande är ojämn mellan länderna.

Diagram 3.4

HIKP-inflation

(genomsnittlig årlig förändring i procent)

Den penningpolitiska lättnaden efter inflationschocken 2022–2023 var ojämnt fördelad mellan länderna, vilket speglar en heterogen disinflationsutveckling. Efter den tidigare åtstramningscykeln, som i de granskade länderna inleddes före euroområdets, lättades penningpolitiken gradvis i takt med att inflationen avtog (diagram 3.5, panel a). Centralbankerna i Tjeckien och Polen inledde en penningpolitisk lättnad 2023, medan Sverige började sänka styrräntorna 2024. Polen valde en mer försiktig strategi och återupptog penningpolitiska lättnader först 2025. I Ungern och Rumänien förblev styrräntorna relativt höga, vilket speglar ett mer ihållande inflationstryck samt stor osäkerhet både på hemmaplan och globalt. Trots de kraftiga inflationsökningarna under de senaste åren har de långsiktiga inflationsförväntningarna i stort sett varit stabila i de granskade länderna och legat nära deras respektive mål (diagram 3.5, panel b). I ett läge präglat av ökad osäkerhet och hög inflation tyder stabiliteten i de långsiktiga förväntningarna på att penningpolitiska ramverk fortfarande åtnjuter trovärdighet.

Diagram 3.5

Viktiga styrräntor och långsiktiga inflationsförväntningar

a) Viktiga styrräntor	b) Långsiktiga inflationsförväntningar
(procent per år)	(årliga procentuella förändringar)

I vissa av de granskade länderna är riskerna för inflationskonvergensens hållbarhet fortfarande betydande. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska prognos våren 2026 förväntas inflationen stiga under 2026 i de flesta av de granskade länderna (diagram 3.2), vilket främst beror på ett ökat inflationstryck från högre energipriser till följd av förnyade geopolitiska spänningar. Samtidigt skulle en svagare ekonomisk aktivitet kunna bidra till att dämpa inflationen i de granskade länderna. Dessa prognoser är förenade med stor osäkerhet, med tanke på hur känslig inflationen i de granskade länderna är för externa chocker – däribland förnyad volatilitet på de globala energimarknaderna i det rådande geopolitiska läget – samt omfattningen av de indirekta- och andrahandseffekterna av en kraftigare och mer långvarig energichock. Den fortsatt ansträngda situationen på arbetsmarknaden, särskilt i några länderna i central- och östeuropa, kan också komma press uppåt på lönerna. På medellång sikt kan strukturella faktorer, såsom den demografiska utvecklingen och de ekonomiska konsekvenserna av klimatförändringarna – däribland kostnaderna för den gröna omställningen – komma att utöva ytterligare tryck på inflationsutvecklingen. På längre sikt, då BNP per capita och prisnivåerna i de central- och östeuropeiska länderna fortfarande ligger under genomsnittet för euroområdet (diagram 3.6), kan den pågående upphämtningsprocessen leda till positiva inflationsskillnader gentemot euroområdet, såvida detta inte uppvägs av en förstärkning av de nominella växelkurserna.

Diagram 3.6

Pris- och lönenivåer i förhållande till euroområdet

a) Jämförande prisnivå	b) Lönekostnader per anställd
(index euroområdet = 100)	(index euroområdet = 100)

För att skapa förutsättningar för hållbar prisstabilitet i de länder som omfattas av denna rapport krävs en stabilitetsinriktad makroekonomisk politik, fortsatta strukturreformer och effektiva skyddsmekanismer för den finansiella stabiliteten. Mot bakgrund av den rådande situationen med ökad geopolitisk och handelsmässig osäkerhet samt pågående finanspolitiska åtstramningar i flera länder är det särskilt viktigt att upprätthålla politikens trovärdighet och den ekonomiska motståndskraften. Arbetsmarknadernas funktion är fortfarande avgörande för att upprätthålla prisstabiliteten. Framöver kommer en avgörande faktor att vara i vilken utsträckning löneutvecklingen speglar tillväxten i arbetsproduktiviteten, förhållandena på arbetsmarknaden samt utvecklingen av pris- och kostnadskonkurrenskraften gentemot handelspartnerna (diagram 3.3). En fortsatt stram arbetsmarknad och demografiska begränsningar understryker vikten av åtgärder som ökar utbudet av arbetskraft och produktiviteten. Fortsatta insatser för att stärka konkurrensen på produktmarknaden, förbättra den institutionella kvaliteten och stärka styrningsramarna är avgörande för att främja den potentiella tillväxten och begränsa inflationstrycket på medellång sikt. I ett läge där det penningpolitiska handlingsutrymmet kan vara begränsat och externa chocker fortfarande är vanliga måste andra politikområden bidra till makroekonomisk stabilitet och förhindra att makroekonomiska och finansiella obalanser uppstår.

3.2 Kriteriet om den offentliga sektorns finanser

Vid tidpunkten för offentliggörandet av denna rapport är Ungern, Polen och Rumänien föremål för rådsbeslut om förekomst av alltför stort underskott. I Rumänien överskred underskottet referensvärdet på 3 procent av BNP under 2019, och ett förfarande vid alltför stora underskott (excessive deficit procedure, EDP) inleddes i april 2020. Tidsfristen för att åtgärda det alltför stora underskottet har sedan dess förlängts till 2030. I Ungern och Polen inleddes EDP:ena i juli 2024 på grund av att underskotten överskred referensvärdet på 3 procent av BNP under 2023. Tidsfristerna för att åtgärda det alltför stora underskottet fastställdes till 2026 för Ungern och 2028 för Polen. De offentliga underskotten i förhållande till BNP i dessa tre länder fortsatte att överskrida referensvärdet under 2025, medan de övriga två länderna som granskades uppvisade underskott under referensvärdet (diagram 3.7). Underskotten låg långt över referensvärdet i Ungern, på 4,7 procent av BNP, och betydligt över referensvärdet i Polen, på 7,3 procent av BNP, samt i Rumänien, på 7,9 procent av BNP. I Tjeckien låg underskottet kvar under referensvärdet, på 2,1 procent av BNP, och i Sverige låg det långt under referensvärdet, på 1,3 procent av BNP.

Diagram 3.7

Offentliga sektorns överskott (+) och underskott (-)

(procent av BNP)

Budgetunderskottet 2025 låg över 2023 års nivå i tre av de länder som omfattas av denna rapport. Under 2023 hade budgetunderskotten ökat i de flesta av de granskade länderna, och alla utom Sverige uppvisade underskott på över 3 procent av BNP. Detta berodde på de ekonomiska konsekvenserna av Rysslands krig mot Ukraina, de finanspolitiska åtgärder som vidtagits som svar på de höga energipriserna till följd av kriget samt den avtagande ekonomiska aktiviteten. Sedan dess har utvecklingen av budgetsaldona varierat, eftersom de positiva effekterna av att energistödsåtgärderna avvecklats och den ökade ekonomiska aktiviteten motverkades i varierande grad av ökade försvarsutgifter till följd av Rysslands pågående aggression i Ukraina samt högre räntekostnader. Sammantaget försämrades budgetsaldot mellan 2023 och 2025 i Polen, Rumänien och Sverige (även om den fortfarande låg långt under referensvärdet i Sverige), medan det förbättrades i de övriga två länderna som ingår i granskningen. I Tjeckien sjönk underskottskvoten under referensvärdet på 3 procent av BNP år 2024 och låg kvar under detta värde även år 2025.

För 2026 förväntar sig Europeiska kommissionen att underskottet i förhållande till BNP ligger kvar långt över referensvärdet på 3 procent i Ungern, Polen och Rumänien. År 2026 förväntas de offentliga finanserna försämras i tre av de granskade länderna. Det förväntas ligga långt över referensvärdet i Ungern, Polen och Rumänien. Samtidigt förväntas den ligga under referensvärdet på 3 procent i de övriga två länderna som granskas. Även om alla de granskade länderna vidtog finanspolitiska energisatsningar som svar på energiprischocken efter krigsutbrottet i Mellanöstern, förväntas de därmed sammanhängande budgetkonsekvenserna förbli begränsade. Under 2027 förväntas budgetsaldot förbättras i fyra av länderna men ändå fortsätta att ligga kvar över referensvärdet i Ungern, Polen och Rumänien.

År 2025 låg skuldkvoten i Ungern över 60 procent av BNP, medan skuldnivåerna i de övriga granskade länderna låg under eller långt under denna gräns (tabell 3.1 och diagram 3.8). Den offentliga skuldkvoten låg 2025 över 2023 års nivå i samtliga granskade länder, främst på grund av deras ihållande budgetunderskott. Skuldkvoten ökade kraftigt i Polen, med 10,2 procentenheter av BNP, och avsevärt i Rumänien, med 10,0 procentenheter av BNP. Den ökade markant i Sverige, med 2,9 procentenheter av BNP, och i Tjeckien, med 2,1 procentenheter av BNP, samt något i Ungern, med 1,3 procentenheter av BNP. Sett ur ett längre perspektiv ökade den offentliga skuldkvoten kraftigt i Rumänien mellan 2016 och 2025, med 21,5 procentenheter av BNP, och ökade avsevärt i Tjeckien, med 8,1 procentenheter av BNP, samt i Polen, med 5,6 procentenheter av BNP, medan den förblev oförändrad eller minskade i de övriga två länderna som ingår i granskningen.

Diagram 3.8

Den offentliga sektorns bruttoskuld

(procent av BNP)

För 2026 förutspår Europeiska kommissionen att skuldkvoten kommer att öka i alla de granskade länderna. Skuldkvoten väntas öka markant i Polen och Rumänien och måttligt i de tre andra länderna. Kommissionens prognoser visar att skuldkvoten år 2026 kommer att ligga kvar över referensvärdet på 60 procent i Ungern och överstiga det i Polen och Rumänien.

I juni 2025 förklarade Europeiska kommissionen EDP:ena mot Ungern, Polen och Rumänien vilande. Den 3 juni 2026 offentliggjorde kommissionen sin bedömning av efterlevnaden av EDP-rekommendationerna på grundval av sin vårprognos för 2026. Alla tre länderna bedömdes ha vidtagit effektiva åtgärder, och till följd av detta förklarades deras EDP:er vilande. Även om Polen och Rumänien enligt prognoserna också skulle uppfylla kraven år 2026, konstaterade kommissionen att det finns en tydlig risk för att Ungern inte kommer att ha åtgärdat sitt alltför stora underskott senast 2026, vilket är det sista året i landets åtgärdsplan.

Det är mycket viktigt att de granskade länderna i framtiden uppnår och/eller upprätthåller sunda och hållbara offentliga finanser. Ungern, Polen och Rumänien, som alla omfattas av EDP:en, bör se till att reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten följs och åtgärda sina alltför stora underskott i enlighet med EU-rådets rekommendationer. Dessutom bör de se till att deras offentliga skuldkvot, som för närvarande förväntas överskrida referensvärdet under 2026 och 2027, minskar i tillräcklig utsträckning för att säkerställa att det finns finanspolitiska buffertar tillgängliga vid en eventuell framtida konjunkturnedgång. I samtliga granskade länder var underskotten 2025 betydligt större än före pandemin. Medlemsstaterna bör på ett tillväxtfrämjande sätt och så snart som möjligt minska sina budgetunderskott till under referensvärdet på 3 procent, eller hålla dem under den nivån, och de bör bygga upp de buffertar som krävs för att de automatiska stabilisatorerna ska kunna fungera och öka sin motståndskraft mot negativa chocker. Alla länder måste se till att rekommendationerna i den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten följs. En försiktig finanspolitik är nödvändig för att hantera de budgetmässiga utmaningarna i samband med ökade utgiftsbehov inom försvaret, den gröna omställningen och en ogynnsam demografisk utveckling. Starka nationella finanspolitiska ramverk som till fullo överensstämmer med EU:s regler bör genomföras på ett effektivt sätt för att stödja den finanspolitiska konsolideringen och begränsa avvikelser i de offentliga utgifterna, samtidigt som de bidrar till att förhindra att makroekonomiska obalanser återuppstår. Sammantaget bör finanspolitiken prioritera hållbara offentliga finanser, strategiska investeringar och tillväxtfrämjande strukturreformer.

3.3 Växelkurskriteriet

Vid tidpunkten för publiceringen deltog ingen av valutorna i de länder som undersöks i denna rapport i ERM II. Fyra av valutorna handlades enligt system med rörliga växelkurser, medan den rumänska leuen handlades enligt ett system med styrd rörlig växelkurs. De flesta valutorna uppvisade en relativt hög valutakursvolatilitet, främst till följd av svängningar i investerarsentimentet på valutamarknaderna mot bakgrund av ett snabbt föränderligt geopolitiskt läge samt landspecifika faktorer som delvis förvärrade de externa faktorerna. Den rumänska leuen uppvisade en relativt låg volatilitet tack vare sitt system med kontrollerad rörlig växelkurs, trots en betydande depreciering både i maj 2025 och i maj 2026. Den ungerska forinten stärktes kraftigt efter parlamentsvalet i mitten av april 2026. Följaktligen var det, vid tidpunkten för publiceringen av denna rapport, endast den rumänska leuen som handlades under sin nivå från juni 2024 – vilken används som riktmärke i illustrativt syfte i avsaknad av en centralkurs inom ERM II – medan de övriga valutorna alla hade stärkts gentemot euron sedan juni 2024 (diagram 3.9).^[154]

Diagram 3.9

Bilaterala växelkurser visavi euron

(genomsnitt juni 2024 = 100; dagliga uppgifter: 1 juni 2024–17 juni 2026)

3.4 Kriteriet för långa räntor

Under referensperioden juni 2025-maj 2026 hade tre av de fem granskade länderna genomsnittliga långa räntor som låg över referensvärdet på 5,1 procent (diagram 3.10). Det land som hade det lägsta tolvmånadersgenomsnittet för de långa räntorna var Sverige, med 2,6 procent. Även Tjeckien hade en genomsnittlig lång ränta under referensvärdet på 4,5 procent medan Polen låg över på 5,4 procent. Den högsta genomsnittliga långa räntan återfanns i båda Ungern och Rumänien, där den låg på 6,7 procent. I de fem länderna uppvisade de tolvmånadersgenomsnitten av de långa räntorna mycket små svängningar under granskningsperioden, som inleddes i samband med offentliggörandet av konvergensrapporten för 2024. Samtidigt steg de månatliga långa räntorna i tre av de fem länderna, påverkade av både den globala utvecklingen och inhemska faktorer som högre inflation och, i vissa fall, hög tillväxt och en mer expansiv finanspolitik. I Polen var de stabila under en period då inflationen var mer dämpad, den ekonomiska tillväxten förblev stark och finanspolitiken lättades, medan de i Ungern uppvisade en kraftig nedgång på 1,2 procentenheter, som nästan uteslutande inträffade efter parlamentsvalet i april 2026.

Diagram 3.10

Långa räntor

(procent, årligt genomsnitt)

Utvecklingen av ränteskillnaderna på långa räntor jämfört med genomsnittet i euroområdet sedan konvergensrapporten 2024 har varierat ganska mycket mellan de granskade länderna. Denna variation i skillnaderna mellan de långa räntorna speglar skillnader i ländernas konjunkturläge och i finansmarknadernas bedömning av deras externa och interna sårbarheter, däribland utvecklingen av de offentliga finanserna och utsikterna för en hållbar konvergens. I Ungern sjönk den inhemska långräntan med 0,5 procentenheter på två dagar efter valet i mitten av april 2026 och fortsatte därefter att sjunka, om än i långsammare takt. I maj 2026 hade skillnaden jämfört med genomsnittet i euroområdet minskat med sammanlagt 1,2 procentenheter under granskningsperioden. I Polen och Rumänien minskade ränteskillnaden också under granskningsperioden, med 0,3 respektive 0,2 procentenheter. Slutligen ökade ränteskillnaden i Tjeckien och Sverige, med 0,3 respektive 0,1 procentenheter. Sedan kriget i Mellanöstern bröt ut i slutet av februari 2026 är det endast Tjeckien och Polen som har uppvisat en ökning av skillnaden i långfristiga räntor, med 0,2 respektive 0,4 procentenheter. I Ungern har den minskat med 1,2 procentenheter, medan den i Rumänien och Sverige har minskat betydligt mindre (med -0,1 respektive -0,2 procentenheter).

3.5 Andra relevanta faktorer

Enligt Europeiska kommissionen kvarstår oron kring möjligheterna att konkurrera med låga kostnader. I sin rapport om varningsmekanismen 2026 lyfte kommissionen fram det fortsatta konkurrenstrycket i de granskade länderna i central- och östeuropa, vilket återspeglas i en fortsatt förhöjd tillväxttakt i nominella enhetsarbetskostnader, betydande ackumulerade inflationsskillnader och en stram arbetsmarknad. Kommissionen kom fram till att fördjupade granskningar behövs för Ungern, Rumänien och Sverige. När det gäller Ungern pekade kommissionen på en kraftig ökning av de enhetsarbetskostnaderna, hög underliggande inflation, betydande finanspolitiska sårbarheter – däribland stora offentliga underskott och skuldrelaterade risker – samt ett förnyat uppåtriktat tryck på bostadsmarknaden. När det gäller Rumänien lyfte kommissionen fram betydande risker för den externa hållbarheten och fortsatta farhågor kring konkurrenskraften mot bakgrund av en mycket hög ökning av de enhetsarbetskostnaderna, stora underskott i bytesbalansen och betydande budgetobalanser. När det gäller Sverige konstaterade kommissionen fortsatta sårbarheter kopplade till höga bostadspriser och hög skuldsättning bland hushåll och företag. Även om kommissionens bedömning var att de andra länderna som granskas i denna rapport inte hade obalanser föreligger olika ekonomiska utmaningar även för dem. Dessa utmaningar diskuteras i de relevanta landssammanfattningarna. I sitt vårpaket för den europeiska planeringsterminen 2026 bekräftade kommissionen att Ungern fortfarande uppvisar obalanser. I rapporten konstaterades dessutom att Rumänien uppvisar alltför stora obalanser, eftersom sårbarheterna i samband med budgetunderskott och underskott i bytesbalansen fortfarande är mycket betydande trots vissa förbättringar på senare tid, samtidigt som kostnadskonkurrenskraften har fortsatt att försämras.

För de flesta av de granskade länderna har de externa positionerna förbättrats de senaste åren, även om den senaste tidens energiprischock och den därmed sammanhängande volatiliteten kan leda till en ny försämring. Resultattavlan för förfarandet vid makroekonomiska obalanser visar att det treåriga genomsnittet för bytesbalansen förstärktes i de flesta länderna i central- och östeuropa under 2025 (tabell 3.2), vilket återspeglar förbättrade handelsvillkor och en avmattning i den inhemska efterfrågan. År 2025 låg dock det treåriga genomsnittliga underskottet i bytesbalansen fortfarande över den vägledande tröskeln på -4,0 procent av BNP i Rumänien, där stora budgetunderskott har bidragit till betydande externa obalanser under de senaste åren. Alla de granskade länderna är nettoimportörer av energi, om än i varierande grad och med varierande geografisk spridning av deras energiimport, vilket gör deras externa positioner särskilt känsliga för den senaste tidens energiprischock och den därmed förknippade volatiliteten.

I de flesta av de granskade länderna har de negativa finansiella nettoutlandsställningarna som andel av BNP förbättrats de senaste åren men är fortfarande stora. Den nettoutlandsställningen förblev 2025 under det indikativa tröskelvärdet på -35 procent av BNP i Rumänien. De externa nettoskulderna var lägre i Ungern (32,4 procent av BNP), Polen (29,5 procent av BNP) och Tjeckien (9,8 procent av BNP), medan Sverige fortsatt uppvisade en positiv nettoutlandsställning (54,7 procent av BNP). I de fyra central- och östeuropeiska länderna består de externa nettoskulderna huvudsakligen av utländska direktinvesteringar, vilket i allmänhet anses vara en stabilare finansieringsform än portfölj- eller låneflöden. I flera av de granskade länderna har dock inflödet av utländska direktinvesteringar avtagit under de senaste åren jämfört med nivåerna före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Mot bakgrund av den rådande geopolitiska situationen och den ökade osäkerheten på de globala finansmarknaderna utgör de omfattande externa skulderna fortfarande en sårbarhetsfaktor i händelse av negativa chocker som påverkar investerarnas förtroende eller villkoren för främmande finansiering.

I de flesta av de granskade länderna kvarstår farhågorna kring pris- och kostnadskonkurrenskraften. De reala effektiva växelkurserna, deflaterade med HIKP, har stigit i varierande grad i de flesta av de granskade länderna under de senaste tre åren och överskridit den vägledande tröskeln på 10 procent i Ungern, Polen och Rumänien. I samtliga länder ökade den treåriga tillväxttakten för de nominella enhetsarbetskostnaderna under samma period och överskred, med undantag för Sverige, det vägledande tröskelvärdet på 12 procent år 2025. Ökningen av de enhetsarbetskostnaderna var fortsatt särskilt stor i Ungern, Polen och Rumänien, där den kumulativa ökningen var mer än dubbelt så stor som tröskelvärdet. Denna utveckling speglar till stor del de starka nominella löneökningarna under de senaste åren i kombination med en mer måttlig produktivitetstillväxt. Trots att indikatorerna för kostnadskonkurrenskraften försämrades förblev exportutvecklingen gentemot de avancerade ekonomierna i stort sett stabil under en treårsperiod horisont 2025, delvis tack vare utbyggnaden av exportproduktionskapaciteten och strukturella förändringar i handelsmönstren. Framöver kan nya höjningar av energipriserna och ett ökat kostnadstryck i det rådande geopolitiska läget komma att ytterligare påverka konkurrenskraften negativt om detta leder till bestående inflationsskillnader gentemot handelspartnerna.

Ekonomierna i de granskade länderna är fortfarande väl integrerade med euroområdet genom handel och finansiella kopplingar. Euroområdet är fortfarande den största handels- och finanspartnern för alla länder som har granskats (diagram 3.11). År 2025 uppgick varuexporten till euroområdet till mellan cirka 41 procent av den totala exporten i Sverige och 63,4 procent i Tjeckien, medan importen från euroområdet uppgick till mellan 50,6 procent av den totala importen i Rumänien och 56,5 procent i Tjeckien. De finansiella kopplingarna till euroområdet är också betydande. Euroområdets andel av stocken av utländska direktinvesteringar översteg 70 procent i Tjeckien, Rumänien och Polen, medan euroområdet stod för mer än 60 procent av stocken av skulder avseende portföljinvesteringar i Tjeckien. Både för direkt- och portföljinvesteringar var andelen av innehavet av utländska tillgångar investerade i euroområdet högst i Rumänien, följt av Tjeckien. Utöver handel och finansiella flöden är dessa ekonomier också djupt integrerade i euroområdets värdekedjor, med ett omfattande deltagande i gränsöverskridande produktionsnätverk, särskilt inom tillverkningsindustrin. Detta förstärker spridningen av störningar på utbuds- och efterfrågesidan mellan euroområdet och de berörda länderna. Dessutom spelar banker som ägs av finansinstitut i euroområdet fortfarande en viktig roll i banksystemen i flera av de central- och östeuropeiska länderna, framför allt i Tjeckien och Rumänien. Samtidigt spelar svenska banker en avgörande roll i vissa länder inom euroområdet. Djupet i dessa ekonomiska kopplingar talar för att konjunkturcyklerna i de granskade länderna följer samma mönster som i euroområdet.

Diagram 3.11

Handel och finansiella kopplingar till euroområdet

a) Euroområdets andel av handeln med varor	b) Utlandsställning gentemot euroområdet
(Procent av totalen)	(Procent av totalen)

Fastighetsrelaterade risker har ökat i flera länder, mot bakgrund av en förnyad ökning i bostadspriserna och kreditgivning. Efter den nedgång som noterades under 2022–2023 har bostadsmarknaderna återhämtat sig i de flesta av de granskade länderna. Sedan 2024 har bostadspriserna stigit markant i Ungern och Tjeckien, med årliga tillväxttakter på tvåsiffriga tal (diagram 3.12, panel a), och vanliga värderingsmått tyder på en övervärdering i förhållande till de fundamentala förhållandena. Prisökningstakten på bostadsmarknaden har också tagit fart i Rumänien, om än i mindre utsträckning, och vanliga värderingsmått tyder på att priserna fortfarande ligger under de beräknade jämviktsnivåerna. I alla de granskade länder har kreditgivning till hushållen tagit fart under de senaste åren. Trots detta är hushållens skuldsättning i länderna i central- och östeuropa fortfarande relativt låg jämfört med genomsnittet i euroområdet (diagram 3.12, panel b), vilket minskar systemriskerna. Däremot är sårbarheterna fortfarande mer uttalade i Sverige, där den privata skuldsättningen fortfarande är hög, även om den har minskat något under de senaste åren, och där banksektorn har en betydande exponering mot fastighetssektorn. Framöver bör den fortsatt snabba pris- och kredittillväxten i vissa av de granskade länderna följas noga, särskilt om finansieringsvillkoren skärps eller utsikterna på arbetsmarknaden försämras.

Diagram 3.12

Utvecklingen på bostadsmarknaden och den privata sektorns skuldsättning

a) Bostadspriserna och lån till hushållen	b) Den privata sektorns skuldsättning
(årliga procentuella förändringar)	(procent av BNP)

De inhemska banksektorernas exponeringar i statspapper har ökat under de senaste åren, även om banksektorerna fortfarande har starka kapitalbuffertar. Exponeringar i statspapper har ökat i alla de granskade central- och östeuropeiska länder under de senaste åren och är fortfarande betydligt högre än i euroområdet (diagram 3.13, panel a). Detta skulle kunna förstärka sårbarheterna i händelse av finanspolitisk stress eller en omvärdering av statsrisken, vilket skulle kunna påverka bankernas balansräkningar, finansieringsvillkor och kreditutbud. Även om valutaexponeringarna fortfarande är stora i vissa länder verkar de därmed förknippade riskerna vara under kontroll, eftersom företagens upplåning i utländsk valuta till stor del är koncentrerad till exportinriktade sektorer som har en naturlig valutasäkring genom intäkter i euro, och hushållens euroisering fortfarande är begränsad. Trots sårbarheter kopplade till utvecklingen på fastighetsmarknaden och ökande exponeringar i statspapper uppvisar banksektorerna i de granskade länderna fortsatt en sund kapitalställning och goda likviditetsbuffertar, stabil tillgång till finansiering samt tillräcklig lönsamhet. Andelen nödlidande lån har minskat ytterligare eller legat kvar nära historiska bottennivåer (diagram 3.13, panel b), även om den i de flesta fall fortfarande ligger över genomsnittet för euroområdet.

Diagram 3.13

Exponeringar i statspapper och nödlidande lån inom banksektorn

A) Bankers innehav av statsobligationer	b) Nödlidande lån
(Procentandelar av totala tillgångar)	(Procentandelar av den totala utlåningen)

Politiken inom finanssektorn bör säkerställa finansiell stabilitet och därigenom bidra till en hållbar ekonomisk tillväxt och prisstabilitet. Det är nödvändigt att upprätthålla ett försiktigt makrotillsynsramverk för att minska sårbarheterna i samband med hög skuldsättning hos hushåll och företag, exponeringar i statspapper samt utvecklingen på fastighetsmarknaden. För att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella tillsynsmyndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis, bland annat genom att genomföra relevanta rekommendationer från internationella och europeiska organ och genom att ha ett nära samarbete med andra EU-tillsynsmyndigheter inom ramen för tillsynskollegierna.

Arbetsmarknadsläget har förblivit stramt i de flesta av de granskade länderna. Även om arbetslösheten har stigit något under de senaste åren ligger den fortfarande nära historiska bottennivåer och under genomsnittet för euroområdet i alla länder utom Sverige (diagram 3.14, panel a). Arbetskraftsbristen kvarstår inom flera delar av arbetsmarknaden, vilket fortsätter att driva upp lönerna. Samtidigt har bristen på arbetskraft delvis mildrats av en ökande nettoinvandring, bland annat genom ankomsten av arbetstagare från länder utanför EU och ukrainska flyktingar. De negativa demografiska trenderna utgör dock fortfarande en strukturell utmaning, eftersom befolkningen i arbetsför ålder fortsätter att minska i flera av länderna i central- och östeuropa, vilket återspeglar befolkningens åldrande och tidigare utvandring (diagram 3.14, panel b). Andra strukturella utmaningar är bland annat ett relativt lågt deltagande på arbetsmarknaden i vissa länder och ett varaktigt kompetensglapp. På medellång sikt utgör demografiska motvindar och strukturella begränsningar på arbetsmarknaden en viktig utmaning för en fortsatt realkonvergens med euroområdet.

Diagram 3.14

Arbetsmarknadsindikatorer

a) Arbetslöshet	b) Befolkning i arbetsför ålder
(procent av arbetskraften)	(procentuella förändringar)

Styrkan i den institutionella strukturen är en viktig faktor i bedömningen av varaktigheten i den ekonomiska integrationen och konvergensen. En starkare styrning och högre institutionell kvalitet går hand i hand med förbättringar av företagsklimatet, en effektivare offentlig förvaltning, ökad öppenhet och ansvarsskyldighet, en starkare rättsstat samt förbättrad digital och administrativ kapacitet. I de flesta av de granskade länderna skulle ytterligare förbättringar av den institutionella kvaliteten bidra till att undanröja stelheter och hinder för en effektiv fördelning av produktionsfaktorerna, vilket i sin tur skulle stärka den potentiella tillväxten. Genom att förbättra produktiviteten och den potentiella produktionen kan ett starkare institutionellt ramverk även bidra till att skuldhållbarheten upprätthålls och underlätta ett effektivt genomförande av politiska åtgärder.

En bättre institutionell kvalitet och styrning skulle kunna medföra betydande ekonomiska fördelar, särskilt i Ungern och Rumänien. Genom att stärka dessa områden kan man öka den ekonomiska motståndskraften och främja en hållbar konvergens. Även om det fortfarande finns utmaningar inom områden som rättsstatsprincipen, kvaliteten på lagstiftningen och bekämpningen av korruption, har vissa länder gjort stadiga framsteg över tid (diagram 3.15).^[155] Rumänien och Ungern kan hantera sina institutionella utmaningar genom att fokusera på ett effektivt genomförande av de reformer och delmål som fastställts i deras återhämtnings- och motståndskraftsplaner. Dessa insatser är avgörande för att stärka styrningsramarna och främja rättsstatsprincipen.

Diagram 3.15

Översikt över den institutionella kvaliteten i EU-länderna

a) Världsbankens internationella indikatorer för styrning	b) Transparency Internationals korruptionsindex
(index, x-axeln: nivå 2000, y-axeln: nivå 2024)	(index, x-axeln: nivå 1999, y-axeln: nivå 2025)

Omfattande strukturreformer skulle främja konvergensprocessen genom att stärka den potentiella tillväxten och konkurrenskraften. Att höja institutionernas kvalitet, förbättra styrningen och stärka företagsklimatet, i kombination med ett effektivare genomförande av EU-finansierade investerings- och reformprogram, skulle främja produktivitetstillväxten. I detta avseende skulle en förbättring av styrningen och effektiviteten hos de statliga företagen samt ökad konkurrens inom reglerade sektorer och nätverkssektorer – däribland energi och transport – bidra till att minska inträdeshindren, förbättra resursfördelningen och främja privata investeringar, vilket i sin tur skulle stödja en hållbar konvergens.

4 Landsammanfattningar

4.1 Tjeckien

I maj 2026 var den genomsnittliga tolvmånaderstakten för HIKP-inflationen i Tjeckien 1,9 procent, det vill säga betydligt under referensvärdet på 2,7 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis under de kommande månaderna, främst till följd av högre råvarupriser och ett ökande inflationstryck kopplat till kriget i Mellanöstern. Samtidigt är arbetsmarknaden fortfarande stram trots tecken på en avmattning, och den starka lönetillväxten bidrar till ett underliggande inflationstryck. BNP per capita och prisnivåerna ligger visserligen relativt högt jämfört med andra central- och östeuropeiska länder som granskas, men är fortfarande under genomsnittet för euroområdet. Om inte detta uppvägs av en förstärkning av den nominella växelkursen kan upphämtningsprocessen i fråga om BNP per capita och prisnivåer leda till positiva inflationsskillnader jämfört med euroområdet, särskilt om den åtföljs av en ohållbar utveckling av kreditmarknaden och tillgångspriserna.

Tjeckien är för närvarande inte föremål för ett rådsbeslut om förekomst av alltför stort underskott. Tjeckiens budgetunderskott var 2,1 procent av BNP 2025, alltså under referensvärdet på 3 procent, och den offentliga sektorns skuld som andel av BNP var 44,3 procent, alltså under referensvärdet på 60 procent.

Under den tvååriga referensperioden 18 juni 2024–17 juni 2026 deltog den tjeckiska korunan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den tjeckiska korunans växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 17 juni 2026 var växelkursen 24,147 tjeckiska koruna per euro. Den tjeckiska korunan var alltså 2,5 procent starkare än den genomsnittliga nivån i juni 2024.

Under referensperioden juni 2025–maj 2026 var den långa räntan i Tjeckien på i genomsnitt 4,5 procent, alltså under referensvärdet för räntekriteriet på 5,1 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Tjeckien och euroområdet (BNP-viktat) ökade något och uppgick till 1,4 procentenheter i slutet av referensperioden. Kapitalmarknaderna i Tjeckien är mindre, och mycket mindre utvecklade, än i de i euroområdet.

Den tjeckiska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Tjeckien är en medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.2 Ungern

I maj 2026 var den genomsnittliga tolvmånaderstakten för HIKP-inflationen i Ungern 3,3 procent, det vill säga betydligt över referensvärdet på 2,7 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis under de kommande månaderna, främst till följd av högre råvarupriser och ett ökande inflationstryck kopplat till kriget i Mellanöstern. Samtidigt är arbetsmarknaden fortfarande stram trots tecken på en avmattning, med en stark lönetillväxt som delvis drivs av löneökningar inom den offentliga sektorn och höjda minimilöner. Det finns oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Ungern. Om inte detta uppvägs av en förstärkning av den nominella växelkursen kan upphämtningsprocessen i fråga om BNP per capita och prisnivåer leda till positiva inflationsskillnader jämfört med euroområdet, särskilt om den åtföljs av en ohållbar utveckling av kreditmarknaden och tillgångspriserna.

Ungern har sedan 2024 varit föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott. Ungerns budgetunderskott var 4,7 procent av BNP 2025, alltså betydligt över referensvärdet på 3 procent, och den offentliga sektorns skuld som andel av BNP var 74,6 procent, alltså över referensvärdet på 60 procent. Ungern bör ha åtgärdat sitt alltför stora underskott senast 2026. I juni 2026 förklarade Europeiska kommissionen förfarandet vid alltför stora underskott mot Ungern vilande.

Under den tvååriga referensperioden 18 juni 2024–17 juni 2026 deltog den ungerska forinten inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den ungerska forintens växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 17 juni 2026 var växelkursen 349,68 forint per euro, alltså var forinten 11,4 procent starkare än dess genomsnittliga nivå i juni 2024. Magyar Nemzeti Bank ingick ett repo-swappavtal med ECB i juni 2020, som innebar att den ungerska centralbanken kunde låna upp till fyra miljarder euro mot ställande av säkerhet av hög kvalitet i euro för att förse de ungerska finansinstituten med likviditet i euro. Detta avtal gällde hela referensperioden igenom och förlängdes ännu en gång i januari 2025 för en tvåårsperiod.

Under referensperioden juni 2025–maj 2026 var den långa räntan i Ungern på i genomsnitt 6,7 procent, alltså över referensvärdet för räntekriteriet på 5,1 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Ungern och euroområdet (BNP-viktat) minskade avsevärt och uppgick till 2,2 procentenheter i slutet av referensperioden. Kapitalmarknaderna i Ungern är mindre, och mycket mindre utvecklade, än i de i euroområdet.

Den ungerska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering, enhetlig stavning av euron och rättslig integration i Eurosystemet. Ungern är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.3 Polen

I maj 2026 var den genomsnittliga tolvmånaderstakten för HIKP-inflationen i Polen 2,9 procent, det vill säga över referensvärdet på 2,7 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis under de kommande månaderna, främst till följd av högre råvarupriser och ett ökande inflationstryck kopplat till kriget i Mellanöstern. Samtidigt fortsätter den strama, om än avtagande, situationen på arbetsmarknaden att pressa upp lönerna. Om inte detta uppvägs av en förstärkning av den nominella växelkursen kan den fortsatta upphämtningsprocessen i fråga om BNP per capita och prisnivåer leda till positiva inflationsskillnader jämfört med euroområdet, särskilt om den åtföljs av en ohållbar utveckling av kreditmarknaden och tillgångspriserna.

Polen har sedan 2024 varit föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott. Polens budgetunderskott var 7,3 procent av BNP 2025, alltså väl över referensvärdet på 3 procent, medan den offentliga sektorns skuld som andel av BNP var 59,7 procent, alltså under referensvärdet på 60 procent. Polen bör ha åtgärdat sitt alltför stora underskott senast 2028. I juni 2026 förklarade Europeiska kommissionen förfarandet vid alltför stora underskott mot Polen vilande.

Under den tvååriga referensperioden 18 juni 2024–17 juni 2026 deltog den polska zlotyn inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den polska zlotyns växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 17 juni 2026 var växelkursen 4,241 zloty per euro, alltså var zlotyn 1,9 procent starkare än dess genomsnittliga nivå i juni 2024.

Under referensperioden juni 2025–maj 2026 var den långa räntan i Polen på i genomsnitt 5,4 procent, alltså över referensvärdet för räntekriteriet på 5,1 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Polen och euroområdet (BNP-viktat) minskade och uppgick till 2,3 procentenheter i slutet av referensperioden. Kapitalmarknaderna i Polen är mindre, och mycket mindre utvecklade, än i de i euroområdet.

Den polska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, sekretess, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Polen är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.4 Rumänien

I maj 2026 var den genomsnittliga tolvmånaderstakten för HIKP-inflationen i Rumänien 8,4 procent, det vill säga avsevärt över referensvärdet på 2,7 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas förbli hög under de kommande månaderna, delvis på grund av högre råvarupriser och ett ökande inflationstryck kopplat till kriget i Mellanöstern. Samtidigt kommer de gynnsamma baseffekterna till följd av höjningen av indirekta skatter och de inhemska elpriserna 2025, i kombination med en svag privat konsumtion, sannolikt att ha en dämpande effekt på inflationen på kort sikt. Det finns oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Rumänien. Om inte detta uppvägs av en förstärkning av den nominella växelkursen kan upphämtningsprocessen i fråga om BNP per capita och prisnivåer leda till positiva inflationsskillnader jämfört med euroområdet, särskilt om den åtföljs av en ohållbar utveckling av kreditmarknaden och tillgångspriserna.

Rumänien har sedan 2020 varit föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott. Rumäniens budgetunderskott var 7,9 procent 2025, alltså betydligt över referensvärdet på 3 procent, medan den offentliga sektorns skuld som andel av BNP var 59,3 procent, alltså under referensvärdet på 60 procent. Rumänien bör ha åtgärdat sitt alltför stora underskott senast 2030. I juni 2026 förklarade Europeiska kommissionen förfarandet vid alltför stora underskott mot Rumänien vilande.

Under referensperioden 18 juni 2024–17 juni 2026 deltog den rumänska valutan leu inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs som inbegriper en kontrollerad rörlig växelkurs. Växelkursen för rumänska leu mot euro visade, i genomsnitt, en relativt låg grad av volatilitet under referensperioden. Den 17 juni 2026 var växelkursen 5,232 leu per euro, alltså 5,1 procent svagare än dess genomsnittliga nivå i juni 2024. Banca Naţională a României ingick ett repo-swappavtal med ECB i juni 2020, som innebar att den rumänska centralbanken kunde låna upp till 4,5 miljarder euro mot ställande av säkerhet av hög kvalitet i euro för att förse de rumänska finansinstituten med likviditet i euro. Detta avtal gällde hela referensperioden igenom och förlängdes ännu en gång i januari 2025 för en tvåårsperiod.

Under referensperioden juni 2025–maj 2026 var den långa räntan i Ungern på i genomsnitt 6,7 procent, alltså över referensvärdet för räntekriteriet på 5,1 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Rumänien och euroområdet (BNP-viktat) minskade på marginalen och uppgick till 2,7 procentenheter i slutet av referensperioden. Kapitalmarknaderna i Rumänien är mycket mindre än de i euroområdet och är fortfarande underutvecklade.

Den rumänska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Rumänien är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.5 Sverige

I maj 2026 var den genomsnittliga tolvmånaderstakten för HIKP-inflationen i Sverige 2,2 procent, det vill säga under referensvärdet på 2,7 procent för prisstabilitetskriteriet. Denna ökningstakt förväntas sjunka gradvis under de kommande månaderna, främst till följd av lägre mervärdesskatt på livsmedel och effekterna av valutakursuppgången under 2025. Denna nedgång kommer dock sannolikt delvis att uppvägas av högre råvarupriser och ett ökande inflationstryck till följd av kriget i Mellanöstern. Inflationen i Sverige förväntas ligga kvar under Riksbankens inflationsmål under 2026 och 2027. Sveriges penningpolitik och stabilitetsinriktade institutionella ramverk torde innebära att prisstabilitet kan uppnås.

Sverige är för närvarande inte föremål för ett rådsbeslut om förekomst av ett alltför stort underskott. Sveriges underskott i de offentliga finanserna var 1,3 procent av BNP 2025, alltså väl under referensvärdet på 3 procent, och den offentliga sektorns skuld som andel av BNP var 35,1 procent, alltså väl under referensvärdet på 60 procent.

Under den tvååriga referensperioden 18 juni 2024–17 juni 2026 deltog den svenska kronan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under tvåårsperioden visade växelkursen för den svenska kronan mot euron i genomsnitt en hög grad av volatilitet. Den 17 juni 2026 var växelkursen 10,891 kronor per euro, alltså var kronan 3,5 procent starkare än dess genomsnittliga nivå i juni 2024. Under referensperioden hade Riksbanken ett swappavtal med ECB som innebar att Riksbanken kan låna upp till tio miljarder euro mot svenska kronor. Detta avtal har gällt sedan den 20 december 2007.

Under referensperioden juni 2025–2026 var den långa räntan i Sverige i genomsnitt på 2,6 procent, fortsatt väl under referensvärdet för räntekriteriet på 5,1 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Sverige och den genomsnittliga räntan i euroområdet ökade väldigt lite och uppgick till -0,7 procentenheter i slutet av referensperioden. Kapitalmarknaderna i Sverige är väl utvecklade jämfört med de i euroområdet.

Den svenska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Sverige är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget. I enlighet med fördraget har Sverige sedan den 1 juni 1998 skyldighet att anta nationell lagstiftning inför en integration i Eurosystemet.

Tack till
Denna konvergensrapport har samordnats och utarbetats av ECB:s generaldirektorat för ekonomisk och penningpolitisk analys med bidrag, kommentarer och förslag från andra verksamhetsområden inom ECB, i synnerhet generaldirektoraten för rättsfrågor, penningpolitik och statistik. Tack riktas också till de nationella centralbanker i EU som har bidragit med kommentarer, och särskilt till deltagarna i redaktionsgruppen för konvergensrapporten 2026. Konvergensrapporten godkändes av ECB:s allmänna råd den 21 juni 2026. De ekonomirelaterade delarna har sammanställts av Ursel Baumann, Martin Bijsterbosch, Alexandra Olivia Coldea, Matteo Falagiarda, Michael Fidora, Christine Gartner, Nadine Leiner-Killinger, Christiane Nickel, Steffen Osterloh, Philipp Rother, Gábor Vincze, Giovanni Vitale och Caroline Willeke med bidrag från Ginevra Aguiari, Miguel Ampudia, Ana Bairrao, Klára Bakk Simon, Nicolai Benalal, Othman Bouabdallah, Francesco Chiacchio, Livia Chitu, Roberta De Stefani, Virginia Di Nino, Martin Eiglsperger, Patrick Grussenmeyer, Stephan Haroutunian, Jürgen Herr, Stanimira Kosekova, Dimitrios Laskos, Elena Lourenço, Christophe Madaschi, Silvia Márquez Thibaut, Antonio Moreno, Ralica Müller, Carolin Nerlich, Jerzy Niemczyk, Hans Olsson, Elvira Rosati och Martina Viggiano. De juridiska delarna har sammanställts av Axel-Johannes Korb, Christian Kroppenstedt och Chiara Zilioli. Med ytterligare bidrag från David Baez Seara, Alina Grosu, Karen Kaiser, Justyna Kurzela, Simona Lambrinoc, Sarah Levy, Fabian von Lindeiner, Margot Littlefair och Marta Szablewska.