Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa undertecknat i Rom den 29 oktober 2004 (konstitutionsfördraget),

–   med beaktande av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen i dess ändrade form genom Europeiska enhetsakten, Maastricht-, Amsterdam- och Nicefördragen,

–   med beaktande av Laekenförklaringen om Europeiska unionens framtid av den 15 december 2001(1),

–   med beaktande av fördraget om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens, Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen(2) och av fördraget om Republiken Bulgariens och Republiken Rumäniens anslutning till Europeiska unionen(3),

–   med beaktande av sin resolution av den 12 januari 2005 om fördraget om upprättande av en konstitution för Europa(4),

–   med beaktande av sin resolution av den 19 januari 2006 om perioden av eftertanke: struktur, teman och ramar för en utvärdering av debatten om Europeiska unionen(5),

–   med beaktande av sin resolution av den 14 juni 2006 om nästa steg under perioden av eftertanke och analys om Europas framtid(6),

–   med beaktande av sin resolution av den 13 december 2006 om institutionella aspekter på Europeiska unionens förmåga att integrera nya medlemsstater(7),

–   med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 16–17 juni 2005, 15–16 juni 2006, 14–15 december 2006,

–   med beaktande av Europeiska rådets ordförandes uttalande inför parlamentet den 17 januari 2007,

–   med beaktande av resolutionen av den 14 mars 2007 om 50-årsdagen av Romfördragens undertecknande som antogs av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén,

–   med beaktande av förklaringen om Europa som Regionkommittén antog vid sitt sammanträde den 23 mars 2007,

–   med beaktande av Berlinförklaringen med anledning av den femtionde årsdagen av undertecknandet av Romfördragen den 25 mars 2007,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor (A6-0197/2007), och av följande skäl:

A.  EU står, som det första framgångsrika exemplet på en överstatlig demokrati av stater och medborgare, inför nya och aldrig tidigare skådade utmaningar vilka, i förening med de förändringar som EU genomgått i de olika utvidgningarna samt utvecklingen av den inre marknaden och globaliseringen kräver en omarbetning av EU:s grunder.

B.  Konstitutionsfördraget undertecknades av stats- och regeringscheferna i de 27 medlemsstaterna i EU, vilka därmed förband sig att ta fram lämpliga lösningar för att bemöta de utmaningar som EU står inför, både internt och externt, och de utmaningar som utvidgningen innebär genom att stärka EU:s politiska dimension.

C.  Konstitutionsfördraget, särskilt del I, II och IV, utarbetades enligt konventmetoden, med företrädare för medlemsstater och anslutningsländer, för kommissionen samt för Europaparlamentet och nationella parlament vars ledamöter utgjorde en majoritet, vilket sålunda stärkte dess legitimitet.

D.  Del III av konstitutionsfördraget är huvudsakligen en kodifiering av de nuvarande fördragen i vilka konventet införde vissa justeringar och förbättringar, särskilt utökningen av tillämpningen av den rättsliga grunden för medbeslutande i lagstiftningsförfarandet från nuvarande 37 till 86 områden, vilket måste bevaras för att förbättra demokratin, insynen och effektiviteten.

E.  Hittills har 18 medlemsstater som utgör två tredjedelar av antalet medlemsstater och en majoritet av befolkningen i EU ratificerat konstitutionsfördraget i enlighet med sina respektive konstitutionella krav, vilket inbegriper folkomröstningar i Spanien och Luxemburg, medan fyra andra medlemsstater har förklarat att de är redo att ratificera.

F.  Frankrike och Nederländerna har inte kunnat slutföra denna process på ett framgångsrikt sätt efter det negativa resultatet i folkomröstningarna i de två länderna.

G.  Den offentliga debatt som inleddes genom konstitutionsfördragets ratificeringsförfarande visade att svårigheterna inte i så hög grad ligger i de institutionella nyheterna som i vissa delar av konkreta politikområden. Debatten visar också att kritiken huvudsakligen har varit riktad mot del III, vilken handlar om EU:s politikområden och funktionssätt, även om del III till största delen innehåller bestämmelser som redan är i kraft.

H.  Många av de uttryckta farhågorna hängde samman med sammanhanget snarare än med innehållet. Frågor av stort intresse för allmänheten, såsom direktivet om tjänster på den inre marknaden(8) och budgetramen, har sedermera lösts.

I.  Europeiska rådet beslutade vid sitt möte den 16–17 juni 2005 att inleda en period av eftertanke efter folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Under denna period slutförde ytterligare sex medlemsstater ratificeringen, och Europeiska rådet bad vid sitt möte den 15–16 juni 2006 ordförandeskapet att utforska möjliga framtida alternativ för att lösa den konstitutionella krisen inför dess möte den 21-22 juni 2007.

J.  Den offentliga debatt som har förts under perioden av eftertanke har visat väl att de problem och utmaningar som EU står inför, som först beskrevs i Laekenförklaringen och som syftet var att konstitutionsfördraget skulle ta itu med, inte har försvunnit. Tvärtom har de blivit mer uppenbara och en lösning av dem mer brådskande.

K.  De parlamentariska sammankomster som organiseras gemensamt av Europaparlamentet och de nationella parlamenten har visat på ett allmänt erkännande av att konstitutionsfördraget skulle ge EU en tillräcklig ram för att bemöta utmaningarna och insikt om att det skulle vara svårt, för att inte säga omöjligt för en ny regeringskonferens att enas om förslag som antingen är helt annorlunda eller mer långtgående än dem man kom överens om 2004.

L.  Det blir alltmer angeläget att utrusta ett utvidgat EU med instrument och medel som gör det möjligt för EU att fungera effektivt, befästa sin roll i världen och bemöta medborgarnas farhågor när det gäller de utmaningar som bland annat globaliseringen, klimatförändringen, trygg energiförsörjning och en åldrande befolkning för med sig.

M.  I den ovannämnda Berlinförklaringen av den 25 mars 2007, som undertecknades av Europaparlamentets talman samt Europeiska rådets och kommissionens ordförande, fastställdes målet att "fram till Europaparlamentsvalet 2009 ge Europeiska unionen en förnyad gemensam grundval".

1.  Europaparlamentet bekräftar sitt stöd till innehållet i konstitutionsfördraget, vars syfte är att, såsom ett avgörande steg, formellt ge Europeiska unionen dess inneboende politiska dimension och stärker effektiviteten i EU:s åtgärder, förbättrar den demokratiska kontrollen över beslutsfattandet i EU, förbättrar öppenhet och insyn och stärker EU-medborgarnas rättigheter samtidigt som det utgör en kompromiss, samt uppfyller EU:s behov på detta stadium.

2.  Europaparlamentet betonar att två tredjedelar av medlemsstaterna redan har ratificerat konstitutionsfördraget och att ytterligare fyra tydligt har uttryckt att de står bakom bestämmelserna i det, såsom visades vid det möte som nyligen ägde rum i Madrid på initiativ av Spaniens och Luxemburgs regeringar.

3.  Europaparlamentet noterar de farhågor som befolkningen i Frankrike och Nederländerna har gett uttryck för och den debatt som har ägt rum i dessa båda länder.

4.  Europaparlamentet konstaterar att det även finns farhågor i vissa andra medlemsstater men att de berörda regeringarna har uttryckt sitt stöd för att finna en tillfredsställande lösning som bevarar de viktigaste reformerna i konstitutionsfördraget.

5.  Europaparlamentet påminner om det politiska ansvaret hos de medlemsstater som har undertecknat men ännu inte ratificerat konstitutionsfördraget.

6.  Europaparlamentet bekräftar sitt åtagande för att en uppgörelse nås under den pågående konstitutionella processen i EU vilken grundar sig på innehållet i konstitutionsfördraget, möjligtvis med ett annat utseende, men som tar hänsyn till de svårigheter som har uppstått i några medlemsstater.

7.  Europaparlamentet stöder, mot bakgrund av detta, det tyska ordförandeskapets ansträngningar så att Europeiska rådet i juni 2007 förpliktar sig att sammankalla en regeringskonferens och fastställa en färdplan som innehåller ett förfarande, ett tydligt mandat och en målsättning att nå en överenskommelse före årets slut.

8.  Europaparlamentet erinrar om behovet av att säkerställa EU:s kapacitet att fatta beslut, effektiviteten i EU:s politik och dess fullständiga demokratiska legitimitet. Konstitutionsfördraget innebär oförnekligen ett framsteg mot detta när det gäller gransknings-, lagstiftnings- och budgetförfarandena. Parlamentet erinrar också om behovet av att stärka den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken och EU:s roll i världen för att göra det möjligt att påverka utformningen och genomförandet av svaren på de överhängande utmaningar som mänskligheten står inför.

9.  Europaparlamentet kräver ett bibehållande av alla grundläggande principer som ingår i del I i konstitutionsfördraget, däribland EU:s dubbla karaktär som en union av stater och medborgare, EG-rättens företräde, den nya typologin för rättsakter och förfaranden, normhierarkin och unionen som juridisk person. Parlamentet betonar att konstitutionsfördraget också medför andra viktiga förbättringar. Det innebär till exempel att de nuvarande fördragen konsolideras och att pelarna slås ihop, att de värderingar som ligger till grund för EU erkänns uttryckligen och att stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande liksom att medborgarnas deltagande i EU:s politiska liv stärks, EU:s och medlemsstaternas respektive befogenheter förtydligas samt att subsidiaritetsprincipen och de nationella parlamentens särskilda roll respekteras i detta sammanhang utan att man därmed undergräver Europeiska unionens institutionella balans, som fastställs i protokollet om subsidiaritetsprincipen. Dessutom innebär konstitutionsfördraget att de regionala och lokala myndigheternas roll respekteras.

10.  Europaparlamentet anser att varje förslag till ändring av konstitutionsfördraget måste ha samma stöd som den bestämmelse, som den avser att ändra, hade då den lades fram.

11.  Europaparlamentet slår fast att det kommer att avvisa ett förhandlingsresultat som, jämfört med konstitutionsfördraget, skulle leda till en minskning av skyddet av medborgarnas rättigheter (insisterar särskilt på att stadgan om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet dess lagligt bindande kraft, behålls), liksom till mindre demokrati, insyn och effektivitet i unionens verksamhet.

12.  Europaparlamentet erkänner i detta sammanhang behovet av att beakta de förväntningar som har kommit till uttryck under perioden av eftertanke och insikten att endast ett starkare, inte svagare, Europa kan åtgärda ovannämnda frågor på vederbörligt sätt och att klargöra andra som redan har behandlats i konstitutionsfördraget, såsom

13.  Med tanke på konventmetodens framgång med utarbetandet av förslaget till fördrag, ser Europaparlamentet det som en nödvändighet att en uppgörelse om den konstitutionella processen bygger på de grundläggande principerna om parlamentarisk medverkan, involvering av det civila samhället och full insyn.

14.  Europaparlamentet erinrar om att parlamentet i egenskap av EU:s enda direkt folkvalda institution måste delta i regeringskonferensen på alla nivåer, och i större utsträckning än vid regeringskonferensen 2003–2004.

15.  Europaparlamentet uppmanar dessutom till att det, parallellt med ett aktivt deltagande i regeringskonferensen från företrädare för Europaparlamentet, hålls en interinstitutionell konferens i syfte att hålla Europaparlamentet informerat och för att ge ett betydelsefullt bidrag till att det uppnås samförstånd mellan olika partier och nationer vid regeringskonferensen.

16.  Europaparlamentet påminner om att det är positivt till konventmekanismen om stats- och regeringscheferna beslutar att genomföra en grundläggande omarbetning av de befintliga texterna.

17.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att till fullo spela sin roll i de kommande förhandlingarna och att utarbeta förslag till anpassning av konstitutionsfördraget på de områden som anges i punkt 12.

18.  Europaparlamentet betonar betydelsen av dialog mellan de nationella parlamenten och deras respektive regeringar under hela regeringskonferensen. Parlamentet uttrycker sin vilja att hålla en nära kontakt med de nationella parlamenten under den förestående förhandlingsfasen, liksom med Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, med de europeiska arbetsmarknadsparterna, med religiösa samfund och med det civila samhället.

19.  Europaparlamentet uppmanar till ett slutförande av ratificeringsförfarandet för det nya fördraget före slutet av 2008, på så sätt att nästa parlament, som kommer att väljas 2009, kan inleda sin mandatperiod under det nya fördragets bestämmelser.

20.  Europaparlamentet kräver att alla medlemsstater samordnar sina ratificeringsförfaranden så att ratificeringsprocessen kan slutföras samtidigt.

21.  Europaparlamentet avser att lägga fram synpunkter på sammankallandet av regeringskonferensen i enlighet med artikel 48 i fördraget om Europeiska unionen och i ljuset av de kriterier som presenteras i denna resolution.

22.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till medlemmarna i Europeiska rådet, rådet, kommissionen, de nationella parlamenten i medlemsstaterna, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

(1) Europeiska rådets möte i Laeken, bilaga 1, s. 19. (2) EUT L 236, 23.9.2003, s. 17. (3) EUT L 157, 21.6.2005, s. 11. (4) EUT C 247 E, 6.10.2005, s. 88. (5) EUT C 287 E, 24.11.2006, s. 306. (6) EUT C 300 E, 9.12.2006, s. 267. (7) Antagna texter, P6_TA(2006)0569. (8) EUT L 376, 27.12.2006, s.36.