Jag protesterar mot att Anneli Furmarks teckningsstil skulle vara ful.

Hennes m�nniskor m� vara fula ibland men det �r f�r att de skall vara det, och hon �r oerh�rt skicklig p� att �terge sm� nyanser och k�nsloskiftningar i anletsdragen, s�rskilt de d�r manliga sm�leendena som f�rs�tligt balanserar mellan att vara oskyldigt v�nliga och oerh�rt slemmiga.
Jonssons m�nniskor �r d�remot fula d�rf�r att han bara kan teckna fult, eller r�ttare sagt inte alls. Men han har v�l aldrig utgett sig f�r att kunna det heller, hans syfte �r ju det verbalt ber�ttande sj�lvbiografiska. Tyv�rr kan det kanske bidra till att bildernas konsekventa, onyanserade fulhet hos l�saren skapar ett slags genomg�ende st�mning av avsmak inf�r hela ber�ttelsen �ven n�r det inte alls �r meningen, det kanske blir sv�rare att engagera sig i figurernas personliga lidanden n�r snart sagt hela deras tillvaro verkar vara ett lidande i en mardr�msv�rld � la Mark Beyer och de fula och utst�tta �tminstone inte �r fulare �n n�gon annan.
Men som Panguu p�pekar �r det ju en tradition inom alternativseriev�rlden - dit svenska vuxenserier nog vanligen r�knar sig - att teckna konstl�st och oslipat, f�r att undvika att bildens elegans tar �ver intresset f�r ber�ttelsen och det eventuella budskapet. Ett tidigt exempel �r v�l Justin Green som var bland de f�rsta att konsekvent och osentimentalt skildra sin uppv�xt i serieform; �ven om han var en skolad tecknare s� valde han en ganska grov stil i sina serier. Fast det fanns v�l f�rst�s undantag redan fr�n genrens begynnelse, Robert Crumb och Vaughn Bod� och Howard Cruse t.ex.
Vad g�ller Jonsson kan man kanske undra om han �nd� inte �r b�st som redakt�r -
MegaPyton blev v�l i alla fall bra under hans h�nder?