Inledning

Europaparlamentet har en av världens största tolktjänster. Tolkarna spelar en viktig roll för att kommunikationen ska fungera smärtfritt på denna unika institution där man varje dag använder 24 arbetsspråk.

Från början bestod Europeiska gemenskapens officiella språk av grundarländernas 4 språk: tyska, franska, nederländska och italienska, vilket innebar 12 möjliga språkkombinationer.

Språk som tillkommit efter utvidgningarna:

1973: engelska, danska och iriska eller gaeliska (endast för översättning av Irlands anslutningsakt och grundläggande rättsakter), dvs. 4 + 2 = 6 officiella språk och 30 språkkombinationer.

1981: grekiska = 7 officiella språk och 42 språkkombinationer.

1986: spanska och portugisiska = 9 officiella språk och 72 språkkombinationer.

1995: finska och svenska = 11 officiella språk och 110 språkkombinationer.

2004: estniska, ungerska, lettiska, litauiska, maltesiska, polska, tjeckiska, slovakiska och slovenska = 20 officiella språk och 380 språkkombinationer.

2007: rumänska, bulgariska och iriska = 23 officiella språk och 506 språkkombinationer.

2013: kroatiska = 24 officiella språk och 552 språkkombinationer.

Utöver de officiella språken används ofta kandidatländernas språk, liksom ryska, kinesiska, arabiska, japanska osv.

Tolkningen gör det möjligt för Europaparlamentets ledamöter att göra sig förstådda och kommunicera med varandra.

• Aktivt språk: språk som man tolkar till (det språk som ledamoten lyssnar på).
• Passivt språk: språk som man tolkar från (det språk som ledamoten talar).
• Reläspråk: tolkning via reläspråk används för de mindre utbredda språken.
• Returspråk: används för de mindre utbredda språken, och innebär att man tolkar till, men också från sitt aktiva språk.

En tolks språkkombination består av samtliga passiva och aktiva språk som denne behärskar.