Det finns ingen tidsfrist för när kommissionen ska lägga fram ett förslag.

Kommissionskollegiet antar kommissionens förslag skriftligen (utan diskussion) eller muntligen (med diskussion). Vid omröstningar beslutar kommissionen med enkel majoritet.

1. Om man tycker att EU ska ta initiativ till lagstiftning finns det flera möjligheter:

   1. Man kan inleda ett medborgarinitiativ. Om man inom ett år samlar in minst en miljon underskrifter från EU-medborgare i minst sju medlemsländer kan man uppmana Europeiska kommissionen att vidta åtgärder på ett område som den ansvarar för.
      Mer om medborgarinitiativet

   2. Man kan kontakta en Europaparlamentariker, som i sin tur kan

      1. inleda ett förfarande där parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå lagstiftning; detta kan bara ske i fall då parlamentet anser att det behövs ny EU-lagstiftning för att genomföra fördragen; om kommissionen inte vill lägga fram ett förslag måste den förklara varför,

      2. begära att ett parlamentsutskott utarbetar ett initiativbetänkande; ett sådant blir visserligen inte bindande efter att det antagits av parlamentet men kan ändå sätta press på kommissionen att lägga fram nya förslag,

      3. ställa en fråga till kommissionen, som kommissionen sedan kan använda som grund för eventuell lagstiftning.
         Mer om frågor

   3. Man kan göra en framställning till Europaparlamentet.
      Mer om framställningar

2. När kommissionen börjar utarbeta eller se över lagstiftning brukar den inleda ett offentligt samråd där berörda parter och experter kan framföra sina synpunkter.
   Mer om offentliga samråd

Det förslag som kommissionen lägger fram blir Europaparlamentets och rådets förslag till förordning (eller direktiv eller beslut) om [ämne].

Dokumentets referensnummer är sammansatt så här: COM(åååå)xxxx.

Kommissionen under ledning av Jean-Claude Juncker (2014–2019) lade fram 396 förslag enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Det var färre än de 584 förslagen från den andra kommissionen under José Manuel Barroso (2009–2014), de 508 från den första kommissionen under José Manuel Barroso (2004–2009) och de 432 från kommissionen under Romano Prodi (1999–2004).

Att förslagen blev färre under Junckerkommissionen var ett medvetet beslut som den tog i början av mandatperioden att lagstifta ”mindre men effektivare”. Samtidigt handlade det i många fall om breda, ämnesövergripande förslag som behövde behandlas av två eller flera parlamentsutskott.

Europeiska kommissionen utarbetar lagstiftningsförslag på eget initiativ eller på begäran av andra EU-institutioner eller EU-länder, eller efter ett medborgarinitiativ. Ofta har den först hållit ett offentligt samråd. Det slutliga förslaget läggs fram samtidigt för Europaparlamentet, rådet och de nationella parlamenten och i vissa fall även för Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

1. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet inleds med ett lagstiftningsförslag till Europaparlamentet och rådet.

2. Detta förfarande används för närvarande på 85 fastställda politikområden som täcker de flesta av EU:s behörighetsområden.

3. Det är Europeiska kommissionen som har ”initiativrätten”. Kommissionen ansvarar för att lägga fram de flesta lagstiftningsförslagen. Parlamentet och rådet kan dock be kommissionen att lägga fram förslag, och i ett fåtal specifika fall får även andra institutioner lägga fram förslag.

4. Parlamentet får (med en majoritet av sina ledamöter) be kommissionen att lägga fram ett förslag när det anser att det behövs ny EU-lagstiftning för att genomföra fördragen. Om kommissionen inte vill lägga fram ett förslag måste den förklara varför.

5. Rådet får (med enkel majoritet) begära att kommissionen gör utredningar som ministrarna anser behövs för att uppnå de gemensamma målen. Rådet får också begära att kommissionen lägger fram lämpliga förslag.

6. Enligt fördragen får det ordinarie lagstiftningsförfarandet i mycket specifika fall inledas

   • på initiativ av en fjärdedel av medlemsländerna (straffrättsligt samarbete, polissamarbete),

   • på rekommendation från Europeiska centralbanken (vissa artiklar i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken),

   • på begäran av EU-domstolen (inrättande av specialdomstolar, som är knutna till tribunalen, med uppgift att i första instans pröva och avgöra vissa grupper av ärenden på särskilda områden samt vissa bestämmelser i stadgan för EU‑domstolen),

   • på begäran av Europeiska investeringsbanken.

7. Ett förslag från kommissionen kan också komma efter ett europeiskt medborgarinitiativ.

8. Kommissionens förslag är resultatet av ett omfattande samråd, som kan se ut på olika sätt (en obligatorisk konsekvensbedömning, expertrapporter, samråd med nationella experter, internationella organisationer och/eller frivilligorganisationer, samråd genom grön- och vitböcker osv.).

9. Även kommissionens olika avdelningar samråder med varandra för att garantera att man tar hänsyn till alla aspekter av den aktuella frågan.

10. Kommissionskollegiet antar vanligen kommissionens förslag på grundval av antingen ett skriftligt förfarande (ingen diskussion mellan kommissionärerna) eller ett muntligt förfarande (ärendet diskuteras i kommissionskollegiet). Förslaget offentliggörs i EU:s officiella tidning.

11. Kommissionen lägger fram sitt lagstiftningsförslag (normalt sett ett förslag till förordning, direktiv eller beslut) för Europaparlamentet och rådet, men också för alla nationella parlament i EU och, i vissa fall, till Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

De nationella parlamentens roll

12. Enligt EU-fördragets protokoll 1 om de nationella parlamentens roll och protokoll 2 om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna har varje nationellt parlament åtta veckor på sig att lämna ett motiverat yttrande om det anser att lagstiftningsförslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. Varje nationellt parlament har två röster. För medlemsländer med tvåkammarsystem har varje kammare en röst var.

13. Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten anser att lagstiftningsförslaget strider mot subsidiaritetsprincipen måste förslaget prövas på nytt (”gult kort”). Denna andel sjunker till en fjärdedel om lagstiftningsförslaget grundas på artikel 76 i EUF‑fördraget (straffrättsligt samarbete och polissamarbete). Efter en sådan ”gult kort”-prövning får den institution som utarbetat förslaget (vanligen kommissionen) besluta att vidhålla, ändra eller dra tillbaka det.

14. Inom det ordinarie lagstiftningsförfarandet måste kommissionen dessutom pröva lagstiftningsförslaget på nytt (”orange kort”) om en enkel majoritet av de nationella parlamenten anser att det strider mot subsidiaritetsprincipen. Efter en sådan prövning får kommissionen besluta att vidhålla, ändra eller dra tillbaka förslaget. Om kommissionen beslutar att vidhålla förslaget måste den förklara varför. Sedan måste Europaparlamentet och rådet innan de avslutar sin första behandling avgöra huruvida förslaget följer subsidiaritetsprincipen eller inte. Om en enkel majoritet av parlamentets ledamöter eller en majoritet på 55 procent av rådets medlemmar anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen faller förslaget.

15. Kommissionen och rådet måste rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén i vissa frågor och i fall då rådet anser det lämpligt. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén måste till exempel yttra sig om den ekonomiska och sociala politiken och Regionkommittén rådfrågas i frågor som rör miljö, utbildning och transport. Rådet eller kommissionen kan fastställa en tidsfrist för dessa yttranden. Europaparlamentet kan också rådfråga de båda kommittéerna. Dessutom får kommittéerna yttra sig på eget initiativ.

Det finns ingen tidsfrist för parlamentets första behandling.

Vid omröstningarna i utskottet och i plenum fattas beslut med enkel majoritet av de avgivna rösterna.

När förslaget kommer till parlamentet börjar föredraganden och ”skuggföredragandena” (ledamöter som varje politisk grupp brukar utse för att följa ett förfarande) vanligen med att samla in synpunkter från de berörda parterna. Du kan framföra dina synpunkter till dem, till någon annan av utskottets ledamöter eller till någon annan Europaparlamentariker.

På utskottsstadiet kan ändringsförslag endast lämnas in av en ordinarie ledamot eller suppleant i det berörda utskottet. När ärendet kommit upp i kammaren måste ändringsförslagen komma från det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 36 ledamöter (en tjugondel av alla parlamentsledamöter).

Ibland anordnar utskotten offentliga utfrågningar som allmänheten kan ha möjlighet att delta i.

Utskotts- och plenarsammanträdena direktsänds på webben. Du kan följa dem direkt.

Du kan kontakta någon av Europaparlamentarikerna för att tala om vilka ändringsförslag du anser är bra eller dåliga.

Parlamentet antar sin förstabehandlingsståndpunkt.

Under den åttonde valperioden (2014–2019) hade utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter flest ärenden på sitt bord i det ordinarie lagstiftningsförfarandet, närmare 13 % av alla ärenden. Näst flest hade utskottet för ekonomi och valutafrågor med 12 %, medan miljöutskottet och transportutskottet hade 11 % vardera.

Om vi jämför med den sjunde valperioden (2009–2014) ser vi att 14 % av alla ärenden i det ordinarie lagstiftningsförfarandet då gick till miljöutskottet, 11 % till utskottet för ekonomi och valutafrågor och 10 % vardera till utskottet för internationell handel och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter.

Europaparlamentets talman hänvisar förslaget till ett av parlamentets utskott, vilket utser en föredragande som ansvarar för att utarbeta ett förslag till betänkande med förslag till ändringar av den föreslagna texten. Utskottet röstar om betänkandet och om alla eventuella ändringsförslag som andra ledamöter i utskottet lagt fram. Sedan diskuterar Europaparlamentet förslaget på grundval av utskottets betänkande och ändringsförslag och röstar om det i plenum. Resultatet blir parlamentets förstabehandlingsståndpunkt. Parlamentet kan godta förslaget som det står utan att göra några ändringar. Det kan också förkasta kommissionens förslag och begära att kommissionen drar tillbaka det. Parlamentets förstabehandlingsståndpunkt lämnas till rådet.

1. När ett lagstiftningsförslag från Europeiska kommissionen kommer till Europaparlamentet hänvisar talmannen det till det ansvariga utskottet efter samråd med de berörda specialiserade avdelningarna.

2. Valet av utskott beror på vilket ämnesområde förslaget rör.

3. Andra utskott kan ges möjlighet att yttra sig i fall då ämnesområdet även berör dem.

4. Om det finns en behörighetskonflikt, till exempel om ärendet faller i stort sett lika mycket inom två eller flera utskotts ansvarsområden, beslutar talmanskonferensen om förfarandet på rekommendation av utskottsordförandekonferensen.

5. Behörighetskonflikter kan lösas genom att man använder sig av associerade utskott eller gemensamma utskottsmöten och utskottsomröstningar.

6. Ett associerat utskott arbetar med förslaget parallellt med det ansvariga utskottet enligt en tidsplan som utskotten kommit överens om gemensamt. Föredragandena i båda utskotten fastställer vilka delar av texten som hör till respektive utskotts exklusiva ansvarsområde och vilka delar av texten som hör till ett delat ansvarsområde. De kommer också överens om exakt hur deras samarbete ska se ut. Föredragarna informerar löpande varandra om arbetet och ska enas om de texter som de lägger fram för sina utskott och om hur de ställer sig till eventuella ändringsförslag. Det ansvariga utskottet ska godta ändringsförslag från ett associerat utskott utan omröstning när förslagen rör frågor som det associerade utskottet har ensamt ansvar för.

7. Om ett ansvarigt och ett associerat utskott är oeniga om behörigheten kan talmanskonferensen avgöra vilket utskott som är ansvarigt för vilken del av ärendet eller besluta att det ska hållas gemensamma utskottssammanträden om båda utskotten har lika stor behörighet på området.

8. Vid gemensamma utskottssammanträden ska föredragandena utarbeta ett enda förslag till betänkande, som de berörda utskotten ska granska och rösta om vid gemensamma sammanträden med gemensamma ordförande.

9. Det ansvariga utskottet kontrollerar först förslagets rättsliga grund. Det kan begära ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor. Detta utskott kan även kontrollera den rättsliga grunden på eget initiativ.

10. Om förslaget får ekonomiska konsekvenser måste det ansvariga utskottet även kontrollera att det är förenligt med den fleråriga budgetramen, det vill säga att det finns tillräckliga ekonomiska medel. Budgetutskottet kan även göra en sådan kontroll på eget initiativ.

11. Om det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 36 ledamöter anser att hela eller delar av förslaget strider mot EU:s grundläggande rättigheter kan förlaget hänskjutas till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, som arbetar just med skyddet av grundläggande rättigheter.

12. När ett utskott har blivit ansvarigt för förslaget utser det en föredragande bland sina ledamöter. I praktiken är det samordnarna från de politiska grupperna som bestämmer vilken politisk grupp som ska ansvara för betänkandet. Den gruppen föreslår sedan en föredragande bland sina ledamöter eller ständiga suppleanter i utskottet.

13. Föredragandena kan väljas i förväg utifrån kommissionens årliga lagstiftningsprogram, så att de kan följa förslaget under det förberedande arbetet, redan innan parlamentet får det.

14. De andra politiska grupperna får utse skuggföredragande, som ska fastställa gruppens ståndpunkt och övervaka föredragandens arbete.

15. Föredraganden slussar förslaget genom förfarandets olika steg och ger utskottet (under behandlingen på utskottsstadiet) och hela parlamentet (när förslaget kommer till kammaren) råd om den allmänna hållningen till förslaget.

16. Föredraganden ska lägga fram ett förslag till betänkande för utskottet, med förslag till ändringar av kommissionens förslag.

17. Utskottet sammanträder vanligen flera gånger för att diskutera förslaget till betänkande.

18. Det är inte ovanligt att man i kontroversiella eller ”tekniska” ärenden anordnar expertutfrågningar eller beställer utredningar eller konsekvensbedömningar.

19. Under diskussionerna i utskottet får kommissionen försvara sitt förslag och besvara frågor från utskottets ledamöter.

20. Eftersom rådet får kommissionens förslag samtidigt som parlamentet och börjar arbeta med det direkt brukar utskottet be kommissionen och rådet om att få löpande information om hur arbetet med förslaget fortskrider i rådet och dess arbetsgrupper.

21. Associerade utskott och utskott som ska yttra sig avger sina yttranden till det ansvariga utskottet.

22. Alla ordinarie ledamöter och suppleanter i utskottet kan lämna in ändringsförslag före deadline, som sätts av det ansvariga utskottet. Det ansvariga utskottet röstar om alla ändringsförslag och fattar beslut med enkel majoritet.

23. Innan det ansvariga utskottet röstar en sista gång om ett lagstiftningsförslag ber det kommissionen att ange hur den ställer sig till alla ändringsförslag som utskottet antagit. Det begär också in en kommentar från rådet.

24. När betänkandet har antagits i utskottet sätts det upp på föredragningslistan för sammanträdesperioden.

25. En politisk grupp eller minst 36 ledamöter får lägga fram ändringsförslag till betänkandet inför omröstningen i plenum. I regel går tidsfristen för att lägga fram nya ändringsförslag till kammaren ut kl. 12.00 på onsdagen veckan före sammanträdesperioden.

26. Parlamentet diskuterar lagstiftningsförslaget i plenum på grundval av det ansvariga utskottets betänkande, som innehåller alla eventuella ändringsförslag, ett förslag till lagstiftningsresolution och ibland en motivering från föredraganden.

27. Under debatten i plenum före omröstningen anger och förklarar den kommissionär som närvarar vid sammanträdet hur kommissionen ställer sig till ändringsförslagen. Kommissionens inställning till parlamentets ändringsförslag godkänns av hela kommissionskollegiet.

28. Först röstar parlamentet om ändringsförslagen till kommissionens förslag. Sedan röstar det om hela förslaget, ändrat eller inte, och därefter om eventuella ändringsförslag till den föreslagna lagstiftningsresolutionen. Lagstiftningsresolutionen innehåller bara en uppgift om huruvida parlamentet godkänner eller förkastar förslaget eller ändrar det. Den kan också innehålla vissa krav, i regel till de andra institutionerna, eller förtydliganden.

29. Vid alla de här omröstningarna gäller enkel majoritet, det vill säga majoriteten av de avgivna rösterna.

30. Parlamentet kan

    • förkasta hela förslaget,

    • godkänna förslaget utan ändringar,

    • godkänna förslaget med ändringar.

31. Innan eventuella ändringsförslag går till omröstning får talmannen uppmana kommissionen att tillkännage sin ståndpunkt och rådet att ge en kommentar.

32. Om det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller 36 ledamöter får igenom en begäran om att förkasta kommissionens förslag vänder sig parlamentets talman till kommissionen och ber den dra tillbaka sitt förslag. Om kommissionen gör det avslutas lagstiftningsförfarandet. Skulle kommissionen vägra kan parlamentet besluta att ta ärendet tillbaka till utskottet. Det kan parlamentet även göra om kommissionens ändrade eller oändrade förslag inte lyckas få någon majoritet av de avgivna rösterna.

33. Talmannen lämnar förslaget med parlamentets ändringar och den tillhörande resolutionen till rådet och kommissionen som parlamentets ståndpunkt.

34. När parlamentet har avslutat sin första behandling kan kommissionen anta ett ändrat förslag där ett antal av parlamentets ändringar har införts.

35. Det anges ingen tidsfrist i fördraget för parlamentets första behandling.

Förhandlingar mellan parlamentet och rådet

36. Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft kan man slutföra ett ordinarie lagstiftningsförfarande vid första behandlingen. Under senare år är tendensen att överenskommelser allt oftare nås vid första behandlingen. Detta kräver att de båda lagstiftarna (parlamentet och rådet) först förhandlar, såvida inte båda två godkänner kommissionens förslag utan ändringar eller kommer överens om mindre tekniska ändringar som inte kräver förhandlingar.

37. Om utskottet vill förhandla med rådet för att nå en uppgörelse i första behandlingen kan det göra det genom att först anta sitt betänkande och sedan besluta om förhandlingar. Det beslutet kräver absolut majoritet.

38. Betänkandet är utskottets förhandlingsmandat och tillkännages i kammaren. Ledamöterna har sedan 24 timmar på sig att invända mot det. Om ingen invänder innan dess är det fritt fram för utskottet att börja förhandla. I annat fall blir det omröstning i kammaren – en enkel majoritet av parlamentets ledamöter räcker för att förhandlingsmandatet ska få grönt ljus. Om mandatet stoppas får man ta ett steg tillbaka – utskottets betänkande med eventuella ändringsförslag sätts upp på dagordningen inför nästa sammanträdesperiod. Där kan parlamentet antingen anta sin förstabehandlingsståndpunkt eller skicka tillbaka förslaget till utskottet för nya förhandlingar (om ändringsförslagen från kammaren) eller omprövning.

39. Ett annat sätt är att utskottet söker förhandlingsmandat direkt från kammaren. Då lägger utskottet fram sitt betänkande för kammaren, som röstar om parlamentets förstabehandlingsståndpunkt. Innan dess kan den dock besluta att ärendet och eventuella ändringsförslag från kammaren ska tillbaka till förhandlingsbordet i utskottet.

40. Vid interinstitutionella förhandlingar om lagstiftningsförslag är det ordföranden för det ansvariga utskottet som leder parlamentets förhandlingsteam, medan föredraganden för det specifika ärendet har en viktig roll för att försvara parlamentets ståndpunkt. I teamet ingår också skuggföredragandena från de politiska grupperna.

41. Om förhandlingarna går i lås skickar ordföranden för Ständiga representanternas kommitté (Coreper), som förbereder rådets beslut, en skrivelse till det ansvariga parlamentsutskottets ordförande. Där lovar rådet att godta parlamentets ändringar om de stämmer överens med den gemensamma kompromissen mellan rådet och parlamentet.

42. Den preliminära överenskommelsen måste godkännas av det ansvariga utskottet med enkel majoritet. Därefter läggs den fram i kammaren av det ansvariga utskottet.

43. 43. Preliminära överenskommelser är högt prioriterade i kammaren. Så omröstningen om dem kommer efter förslag om förkastande men i regel före ändringsförslag.

Det finns ingen tidsfrist för rådets första behandling.

Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet, utom om dess ståndpunkt skiljer sig från kommissionens. I sådana fall krävs det enhällighet.

Ta reda på hur din regering ställer sig till ett lagförslag och skicka dina kommentarer och synpunkter till de berörda nationella myndigheterna.

Om rådet antar parlamentets ståndpunkt utan ändringar antas lagstiftningsakten och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut).

Om rådet i stället föreslår ändringar av parlamentets förstabehandlingsståndpunkt blir slutresultatet rådets förstabehandlingsståndpunkt.

Under valperioden 2014–2019 nådde man en överenskommelse i 89 procent av ärendena vid första behandlingen, jämfört med 85 procent under valperioden 2009–2014, 72 procent under 2004–2009 och 29 procent under 1999-2004.

Under valperioden 2014–2019 tog det i genomsnitt strax under 18 månader för ett lagförslag från kommissionen att antas vid första behandlingen – från framläggandet tills dess att lagstiftningsakten skrevs under efter att ha antagits. Detta kan jämföras med 17 månader under valperioden 2009–2014, 16 månader under 2004–2009 och 11 månader under 1999–2004.

Rådet gör sitt förberedande arbete samtidigt som parlamentet genomför sin första behandling, men formellt får rådet bara grunda sin första behandling på parlamentets ståndpunkt. Rådet kan godta parlamentets ståndpunkt, vilket betyder att lagstiftningen antas, eller anta ändringar av parlamentets ståndpunkt. I sådana fall antar rådet en förstabehandlingsståndpunkt, som sedan lämnas till parlamentet för en andra behandling.

1. Kommissionens förslag lämnas till rådet samtidigt som till Europaparlamentet.

2. Rådet gör sitt förberedande arbete samtidigt som parlamentet, men formellt får rådet anta sin ståndpunkt först efter det att parlamentet har agerat.

3. Institutionerna uppmuntras att informera varandra om hur arbetet fortskrider och om tidsplanen för förhandlingar inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

4. Precis som parlamentet har rådet inte någon tidsfrist för sin första behandling.

5. Rådets beslut utarbetas inom specifika arbetsgrupper som består av företrädare för medlemsländerna. Företrädaren för det land som innehar det roterande ordförandeskapet (sex månader i taget) fungerar som ordförande för arbetsgrupperna och assisteras av rådets sekretariat. Arbetsgrupperna rapporterar till Ständiga representanternas kommitté (Coreper I eller II), som utarbetar alla rådsbeslut som fattas på ministernivå.

6. Innan rådet kommer fram till sin förstabehandlingsståndpunkt kan det träffa en principöverenskommelse, vanligen kallad en allmän riktlinje.

   1. Den kan utgöra rådets mandat för förhandlingarna med parlamentet.

   2. ▪ Det är vanligare att rådet antar förhandlingsmandat i Ständiga representanternas kommitté (Coreper). När förhandlingarna med parlamentet har avslutats, eller i de fall då det inte hållits några förhandlingar, träffar rådet först en ”politisk överenskommelse”, där de stora dragen i dess föreslagna förstabehandlingsståndpunkt anges. Detaljerna i denna överenskommelse utarbetas sedan av arbetsgruppen, kontrolleras av språkjurister (rättsexperter som för varje språk kontrollerar att texterna är rättsligt och språkligt korrekta) och antas formellt som rådets förstabehandlingsståndpunkt vid ett senare möte.

   I båda fallen slutför rådet sin ståndpunkt först efter det att det mottagit parlamentets ändringar vid första behandlingen och kommissionens förslag i den ändrade form som det fått till följd av dessa.

7. En förstabehandlingsståndpunkt kan antas utan debatt om man redan nått en överenskommelse under den förberedande fasen (A-punkt på dagordningen) eller med debatt (B-punkt) eller, i undantagsfall, genom ett skriftligt förfarande. I de första två fallen är diskussionerna offentliga.

8. Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet, utom när det gäller beskattning, social trygghet, utrikespolitik, försvar och operationellt polissamarbete, där det krävs enhällighet.

9. Det finns fyra möjliga situationer vid rådets första behandling:

   1. Om parlamentet inte har antagit några ändringar och rådet inte vill ändra kommissionens förslag kan det godkänna lagstiftningsakten med kvalificerad majoritet. Då antas lagstiftningsakten.

   2. Om parlamentet har infört ändringar antas lagstiftningsakten om rådet godtar alla ändringar. Rådet fattar sitt beslut med kvalificerad majoritet om kommissionen har infört parlamentets ändringar i sitt förslag och med enhällighet om den inte har gjort det. Om rådet godtar alla parlamentets ändringar antas lagstiftningsakten.

   När lagstiftningsakten har antagits undertecknas den av parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning.

   3. Även om det inte nämns uttryckligen i fördraget är det praxis att rådet får förkasta hela förslaget från kommissionen med kvalificerad majoritet.

      Kommissionen får när som helst under första behandlingen besluta att dra tillbaka eller ändra sitt förslag.

   4. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar eller vill införa egna ändringar antar det en förstabehandlingsståndpunkt.

10. Denna ståndpunkt lämnas till parlamentet, tillsammans med en motivering och alla eventuella uttalanden som rådet och/eller kommissionen gjort i rådets protokoll. Kommissionen informerar parlamentet om sin ståndpunkt.

11. Normalt sett får parlamentet information om rådets förstabehandlingsståndpunkt under första sammanträdesperioden efter det att ståndpunkten antagits. De tidsfrister som anges i fördraget för de senare stegen i förfarandet börjar löpa efter det att parlamentet meddelar att det tagit emot rådets förstabehandlingsståndpunkt i kammaren (dagen efter tillkännagivandet, vilket vanligen görs på torsdagen).

12. Man upprätthåller om möjligt informella kontakter under perioden mellan det att den politiska överenskommelsen nås och rådets förstabehandlingsståndpunkt formellt tillkännages, för att underlätta en (tidig) överenskommelse vid andra behandlingen (även kallad ”förhandlad ståndpunkt vid första behandlingen”).

Förhandlingar mellan EU:s institutioner

När de två lagstiftande institutionerna försöker nå en överenskommelse vid första behandlingen anordnar de informella möten med företrädare för parlamentet (föredraganden och skuggföredragande), rådet (ordförandeskapets ordförande för arbetsgruppen och/eller Coreper, ibland även en minister) och kommissionen (den avdelning som ansvarar för ärendet, ibland även den ansvariga kommissionären). Dessa kallas ”trepartsmöten”.

Målet är att se till att rådet kan godta de ändringar som parlamentet antar i kammaren. Kommissionen fungerar ofta som medlare i samband med dessa kompromisstexter.

De två lagstiftande institutionerna förhandlar också ofta efter parlamentets första behandling, men innan rådet antar sin förstabehandlingsståndpunkt. Sådana förhandlingar kan i bästa fall leda till en så kallad tidig överenskommelse vid andra behandlingen. Då avslutas lagstiftningsförfarandet i och med parlamentets andrabehandlingsståndpunkt, vilken är identisk med rådets förstabehandlingsståndpunkt.

Till skillnad från förhandlingarna under första behandlingen utgörs parlamentets mandat av dess förstabehandlingsståndpunkt. Om man lyckas med förhandlingarna skickar det ansvariga parlamentsutskottets ordförande en skrivelse till Corepers ordförande, där parlamentet lovar att godta rådets ändringar om de stämmer överens med den överenskomna kompromissen.

Den preliminära överenskommelsen måste godkännas av det ansvariga utskottet med enkel majoritet. Den ska sen läggas fram i plenum av det ansvariga utskottet.

Europaparlamentet har tre månader på sig att göra sin andra behandling, med möjlighet till en månads förlängning.

Det ansvariga parlamentsutskottet fattar beslut med enkel majoritet av de avgivna rösterna.

Parlamentet fattar beslut i kammaren med enkel majoritet av de avgivna rösterna om det godtar rådets förstabehandlingsståndpunkt utan ändringar. Om parlamentet föreslår ändringar eller förkastar rådets ståndpunkt måste detta godkännas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter.

Det finns mycket små möjligheter att ändra den föreslagna texten. Ändringarna får bara syfta till att återinföra parlamentets tidigare ändringar, nå en kompromiss mellan parlamentet och rådet eller beakta en ny rättslig situation. Trots detta kan du ändå kontakta en Europaparlamentariker och be honom/henne rösta för eller emot enskilda ändringsförslag eller hela betänkandet.

Om parlamentet godtar rådets förstabehandlingsståndpunkt antar det Europaparlamentets lagstiftningsresolution om rådets förstabehandlingsståndpunkt. Lagstiftningsakten antas och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut).

Om parlamentet röstar för att ändra rådets ståndpunkt antar det Europaparlamentets andrabehandlingsståndpunkt.

Under valperioden 2014–2019 antogs 41 av totalt 401 ärenden som avslutades enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet (10 procent) genom en så kallad tidig överenskommelse vid andra behandlingen. Sådana överenskommelser innebär att rådets förstabehandlingsståndpunkt först förhandlas fram (mellan parlamentet, rådet och kommissionen), varefter parlamentet antar den utan att föreslå ändringar, och i och med detta antas lagstiftningsakten. Det tog i genomsnitt 39 månader att nå en tidig överenskommelse vid andra behandlingen.

Under valperioden 2009–2014 antogs 8 procent av ärendena genom tidiga överenskommelser vid andra behandlingen, efter i genomsnitt 32 månader. Under valperioden 2004-2009 antogs 10 procent av ärendena på detta sätt, efter i genomsnitt 25 månader. Under valperioden 1999-2004 antogs 25 procent av ärendena på detta sätt, efter i genomsnitt 23 månader.

Europaparlamentet har tre månader (med möjlighet till förlängning till fyra månader) på sig att granska rådets ståndpunkt. Rådets ståndpunkt lämnas först till det ansvariga utskottet, som utarbetar en rekommendation för parlamentets andra behandling. Parlamentet röstar i plenum om rekommendationen och eventuella (men begränsade) ändringsförslag. Det finns fyra möjliga resultat av andra behandlingen: 1) Parlamentet godtar rådets ståndpunkt och lagstiftningsakten antas. 2) Parlamentet lyckas inte fatta något beslut inom tidsfristen. Då antas lagstiftningsakten i den form som rådet ändrade den till vid sin första behandling. 3) Parlamentet förkastar den ståndpunkt som rådet avgett vid sin första behandling. Då antas inte lagstiftningsakten och förfarandet avslutas. 4) Parlamentet föreslår ändringar av rådets förstabehandlingsståndpunkt och överlämnar sin ståndpunkt till rådet för en andra behandling.

1. Om rådet inte kan godta Europaparlamentets förstabehandlingsståndpunkt antar det en egen förstabehandlingsståndpunkt som läggs fram för parlamentet. Parlamentet får också ett meddelande från kommissionen där den förklarar hur den ställer sig till rådets ståndpunkt och varför den stöder den eller motsätter sig den.

2. Parlamentet får följande dokument:

   • Rådets förstabehandlingsståndpunkt.

   • Alla förklaringar som infördes i rådets protokoll när rådet antog ståndpunkten.

   • En motivering till varför rådet antagit sin ståndpunkt.

   • Kommissionens ståndpunkt.

3. När parlamentet mottagit och kontrollerat dokumenten meddelar talmannen i kammaren att parlamentet mottagit rådets förstabehandlingsståndpunkt och kommissionens meddelande om den. Ärendet överlämnas automatiskt till det ansvariga utskottet, som är detsamma som vid första behandlingen. Dokumenten finns på alla officiella språk.

4. Till skillnad från vad som är fallet vid första behandlingen finns det exakta tidsfrister för andra behandlingen. Parlamentet måste agera inom tre månader (men parlamentet eller rådet kan begära att tidsfristen förlängs till fyra månader). Tidsplanen börjar löpa den dag då rådets förstabehandlingsståndpunkt tillkännages i kammaren.

5. Utskottets andra behandling liknar den första behandlingen i stor utsträckning, men den text som ska ändras är rådets förstabehandlingsståndpunkt i stället för kommissionens förslag. Bara det ansvariga utskottet utarbetar ett betänkande, inga andra utskott yttrar sig.

6. Rådet kan uppmanas att redogöra för sin ståndpunkt under det ansvariga utskottets första sammanträde.

7. Föredraganden (vanligen den parlamentsledamot som ansvarade för betänkandet vid första behandlingen) utarbetar ett förslag till rekommendation, det vill säga ett betänkande vid andra behandlingen.

8. Förslaget till rekommendation innehåller föredragandens ändringsförslag. Enbart det ansvariga utskottets ordinarie ledamöter och ständiga suppleanter får lägga fram ytterligare ändringsförslag.

9. Det finns vissa begränsningar för ändringsförslagen vid andra behandlingen i utskottet och kammaren. De tillåts bara om de syftar till att

   • helt eller delvis återinföra parlamentets förstabehandlingsståndpunkt,

   • nå en kompromiss mellan parlamentet och rådet,

   • ändra en del av rådets text som inte ingick i, eller som skiljer sig innehållsmässigt från, kommissionens ursprungliga förslag,

   • beakta en ny omständighet eller en ny rättslig situation som uppstått sedan parlamentets förstabehandlingsståndpunkt.

10. Det ansvariga utskottets ordförande beslutar om ändringsförslagen kan tillåtas eller inte.

11. Om det har hållits val till Europaparlamentet sedan första behandlingen av ärendet kan talmannen besluta att begränsningarna inte ska gälla.

12. Utskottet fattar beslut om ändringsförslagen och andrabehandlingsrekommendationen med enkel majoritet.

13. Efter omröstningen i utskottet läggs rekommendationen fram i plenum.

14. I sin rekommendation föreslår utskottet att rådets förstabehandlingsståndpunkt ska godtas, ändras eller förkastas. Rekommendationen innehåller även en kort motivering till det föreslagna beslutet.

15. Rådets ståndpunkt och utskottets andrabehandlingsrekommendation sätts automatiskt upp på förslaget till föredragningslista för plenarsammanträdet på onsdagen innan tidsfristen för parlamentets andra behandling löper ut, men parlamentet kan även diskutera dem under en tidigare sammanträdesperiod.

16. Det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 36 enskilda ledamöter får lägga fram ändringsförslag i plenum.

17. Det gäller samma begränsningar för ändringsförslag som ska tas upp i kammaren som på utskottsstadiet. Parlamentets talman beslutar om de ändringsförslag som lagts fram i plenum kan tillåtas. Talmannens beslut kan inte överklagas.

18. Före omröstningen om ändringsförslag i plenum kan talmannen be kommissionen att uppge huruvida den kan godta dem eller inte.

19. I sådana fall förklarar den ansvariga kommissionären hur kommissionen ser på ändringsförslagen under den debatt i kammaren som hålls före omröstningen. Precis som vid första behandlingen är det gruppen för interinstitutionella förbindelser som utarbetar kommissionens ståndpunkt, som kommissionärerna sedan ratificerar.

20. Rådet kan också uppmanas att lämna kommentarer.

21. Andra behandlingen kan bland annat resultera i att

    1. rådets förstabehandlingsståndpunkt förkastas,

    2. parlamentet inte håller sin omröstning inom tidsfristen,

    3. rådets förstabehandlingsståndpunkt godtas utan ändringar (tidig överenskommelse vid andra behandlingen),

    4. parlamentet föreslår ändringar till rådets förstabehandlingsståndpunkt.

22. Det ansvariga utskottet, en politisk grupp eller minst 36 ledamöter kan föreslå att rådets ståndpunkt ska förkastas. Förslaget måste antas av en majoritet av Europaparlamentets ledamöter, det vill säga en absolut majoritet. Man röstar om alla sådana förslag före omröstningen om ändringsförslag.

23. Om parlamentet förkastar rådets förstabehandlingsståndpunkt avslutas lagstiftningsförfarandet. Det kan återupptas enbart genom ett nytt förslag från kommissionen. I juli 2005 förkastade en överväldigande majoritet av parlamentets ledamöter rådets ståndpunkt om direktivet om programvarupatent (direktiv om patenterbarhet för datorrelaterade uppfinningar), vilket gjorde att förslaget föll. Detta ärende ledde till att man började diskutera huruvida kommissionen kan dra tillbaka ett förslag som har gått igenom första behandlingen. Kommissionen menar att den har rätt att dra tillbaka ett förslag när som helst, men parlamentet och rådet anser att när rådet väl har antagit sin förstabehandlingsståndpunkt så är det den texten och inte kommissionens förslag som ligger till grund för resten av förfarandet och att kommissionen därför inte kan dra tillbaka en text som den inte längre ”äger”.

24. Om parlamentet inte fattar något beslut inom tidsfristen anser man att lagstiftningsakten har antagits i enlighet med rådets förstabehandlingsståndpunkt.

25. Om inte några ändringsförslag eller något förslag om förkastande läggs fram eller antas, tillkännager talmannen helt enkelt att den föreslagna lagstiftningsakten är antagen (utan formell omröstning).

26. Den antagna lagstiftningsakten undertecknas av parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning.

27. Slutligen kan parlamentet föreslå ändringar till rådets förstabehandlingsståndpunkt. Dessa ändringar måste uppfylla kriterierna för andra behandlingen och var och en av dem måste antas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter.

28. Rådet och kommissionen informeras om omröstningsresultatet.

29. I fördraget anges det specifikt att kommissionen måste avge ett skriftligt yttrande om parlamentets ändringar. Detta yttrande avgör vilken typ av omröstning som krävs i rådet. Rådet måste till exempel fatta beslut med enhällighet om det vill anta en av parlamentets ändringar som kommissionen har yttrat sig negativt om.

Förhandlingar mellan EU:s institutioner

1. För att parlamentet och rådet ska lyckas slutföra förhandlingarna utan att gå till förlikning, måste de förhandla innan parlamentet inlett sin andra behandling av förslaget. Förhandlingarna hålls under informella trepartsmöten, där även kommissionen deltar. Det är ordföranden för det ansvariga utskottet som leder parlamentets förhandlingsteam, medan föredraganden har en viktig roll för att försvara parlamentets ståndpunkt. I teamet ingår också skuggföredragandena från de politiska grupperna. Rådet företräds av ordförandeskapets ordförande för den berörda rådsarbetsgruppen eller Coreper – eller ibland av en minister – och assisteras av rådets administration. Kommissionen företräds vanligen av de tjänstemän som ansvarar för ärendet (ibland av den ansvariga kommissionären), vilka assisteras av kommissionens generalsekretariat och rättstjänst.

2. Parlamentets mandat i dessa förhandlingar utgörs av dess förstabehandlingsståndpunkt.

3. Syftet med förhandlingarna är att nå en överenskommelse om ett ändringspaket som rådet och parlamentet kan godta. Kommissionens åsikt är också viktig, eftersom den avgör vilken typ av omröstning rådet ska använda sig av när det röstar om parlamentets ändringar.

4. Om man lyckas med förhandlingarna skickar Corepers ordförande en skrivelse till det ansvariga parlamentsutskottets ordförande, där rådet lovar att godta parlamentets ändringar om de stämmer överens med den kompromiss som rådet och parlamentet kommit fram till gemensamt.

5. Den preliminära överenskommelsen måste godkännas av det ansvariga utskottet med enkel majoritet. Den ska sen läggas fram i plenum av det ansvariga utskottet.

Rådet har tre månader på sig att genomföra sin andra behandling, med möjlighet till en månads förlängning.

Rådet röstar med kvalificerad majoritet om de av parlamentets ändringar som kommissionen har ställt sig positiv till och med enhällighet om ändringar som kommissionen har ställt sig negativ till.

Rådet får bara reagera på parlamentets ändringar. Du kan vända dig till din regering för att uttrycka dina åsikter om de enskilda ändringarna.

Om rådet godtar parlamentets andrabehandlingsståndpunkt antas lagstiftningsakten och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut).

Om rådet inte godtar parlamentets andrabehandlingsståndpunkt fortsätter lagstiftningsförfarandet med förlikningsskedet.

Under valperioden 2014–2019 var det endast fyra av 401 lagstiftningsärenden (1 %) som antogs vid andra behandlingen (utom tidiga överenskommelser vid andra behandlingen), jämfört med 5 % för perioden 2009–2014, 13 % för perioden 2004–2009 och 24 % för perioden 1999–2004.

Den genomsnittliga tiden för antagande vid andra behandlingen under valperioden 2014–2019 (utom tidiga överenskommelser vid andra behandlingen) var 40 månader. Den genomsnittliga tiden var under perioderna 2009–2014 och 2004–2009 32 månader och under perioden 1999–2004 24 månader.

Rådet har tre månader (med möjlighet till förlängning till fyra månader) på sig att granska parlamentets andrabehandlingsståndpunkt. Dessutom informeras det om hur Europeiska kommissionen ställer sig till parlamentets ändringar vid andra behandlingen. Antingen godtar rådet alla parlamentets ändringar – vilket innebär att lagstiftningsakten antas – eller så godtar rådet inte alla ändringar. I det senare fallet sammankallar rådets ordförande förlikningskommittén, i överenskommelse med parlamentets talman.

1. När rådet officiellt tar emot Europaparlamentets ändringar vid andra behandlingen på alla officiella språk inleds rådets andra behandling.

2. Rådet har nu tre månader på sig (eller fyra månader vid förlängning) att agera.

3. Rådet kan godta eller förkasta parlamentets ändringar. Innan rådet fattar något beslut får det ett yttrande från kommissionen om ändringarna.

4. Förfarandet går till på ungefär samma sätt som när rådet utarbetar sin förstabehandlingsståndpunkt: Den berörda arbetsgruppen utarbetar en ståndpunkt som läggs fram för Coreper och antas av rådet.

5. Hur många röster som krävs vid andra behandlingen i rådet beror på kommissionens yttrande om parlamentets ändringar. Ändringar som kommissionen yttrar sig positivt om kan antas av en kvalificerad majoritet i rådet. Ändringar som kommissionen yttrar sig negativt om måste rådet anta enhälligt.

6. Om rådet antar alla parlamentets ändringar vid andra behandlingen betraktas lagstiftningsakten som antagen. Parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare undertecknar lagstiftningsakten. Sedan offentliggörs den i EU:s officiella tidning.

7. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar sammankallar rådets ordförande i överenskommelse med Europaparlamentets talman ett sammanträde i förlikningskommittén. Detta måste ske inom sex veckor (med möjlighet till två veckors förlängning) efter det att rådet förkastat ändringarna.

Förlikningskommittén måste sammankallas inom sex veckor (med möjlighet till förlängning till åtta veckor). Den har sex veckor (eller åtta om man kommer överens om det) på sig att enas om ett gemensamt utkast.

Parlamentets delegation i förlikningskommittén godkänner det gemensamma utkastet med absolut majoritet (för närvarande minst 14 röster av 27), medan rådet generellt röstar med kvalificerad majoritet.

Det är inte möjligt att införa ändringar, men du kan informera de Europaparlamentariker som ingår i förlikningskommittén och din regering om de delar som du inte anser bör ingå i den slutliga lagstiftningsakten.

Om kommittén lyckas nå en överenskommelse tar den fram ett ”gemensamt utkast” eller (den fullständiga titeln) ”gemensamt utkast godkänt av förlikningskommittén”.

Under valperioden 2014–2019 inleddes inga förlikningsförfaranden. Detta bekräftade en tendens som har blivit tydlig under tidigare valperioder: Under valperioden 2009–2014 gick 2 % av ärendena (9 ärenden) till förlikning, en minskning från 5 % (24 ärenden) under perioden 2004–2009 och 20 % under perioden 1999–2004.

Förlikningskommittén lyckades inte godkänna något gemensamt utkast om

• taltelefoni 1994

• kommittén för värdepapper 1998

• arbetstidsdirektivet 2009

• förordningen om nya livsmedel 2011

Inom sex veckor (med möjlighet till förlängning till åtta veckor) efter rådets andra behandling (under vilken det inte godtar alla parlamentets ändringar vid andra behandlingen) sammankallar rådets ordförande och Europaparlamentets talman förlikningskommittén, med lika många ledamöter av Europaparlamentet och företrädare för rådet. Förlikningskommittén har sex veckor (med möjlighet till förlängning till åtta veckor) på sig att fatta beslut om ett gemensamt utkast baserat på parlamentets och rådets ståndpunkter vid andra behandlingen. Om förlikningskommittén inte godtar ett gemensamt utkast faller lagstiftningsakten och förfarandet avslutas. Om förlikningskommittén godtar ett gemensamt utkast läggs detta fram för Europaparlamentet och rådet för en tredje behandling.

1. Om rådet inte godtar alla parlamentets ändringar vid andra behandlingen sammankallas en förlikningskommitté.

2. Inom förlikningskommittén förhandlar de två lagstiftarna – Europaparlamentet och rådet – direkt med varandra med målet att nå en överenskommelse i form av ett gemensamt utkast.

3. Förlikningskommittén måste sammankallas inom sex veckor (eller åtta veckor om man enats om en förlängning) från det att rådet avslutat sin andra behandling och parlamentet blivit officiellt informerat om att rådet inte godtar parlamentets ändringar vid andra behandlingen.

4. Varje lagstiftningsförslag som går till förlikning diskuteras inom en särskild förlikningskommitté.

5. Förlikningskommittén sammankallas av rådets ordförande i överenskommelse med parlamentets talman. Förlikningskommittén betraktas som sammankallad när den håller sitt första sammanträde.

6. Från och med dagen för det första sammanträdet har kommittén sex veckor (med som mest två veckors förlängning på parlamentets eller rådets initiativ och genom överenskommelse mellan dem) på sig att förhandla fram och godkänna ett gemensamt utkast.

7. Innan kommittén officiellt börjar arbeta hålls det förberedande trepartsmöten och tekniska möten. Detta sker så snart det står klart att rådet inte kommer att kunna godta parlamentets ändringar vid andra behandlingen. Förlikningskommitténs sammanträden kan också avbrytas av trepartsförhandlingar.

8. Vid trepartsmötena och de tekniska mötena sammanträder små förhandlingsgrupper från parlamentet, rådet och kommissionen, som var och en rapporterar till sin delegation inom förlikningskommittén.

9. Vid trepartsmötena företräds parlamentet av ordföranden för delegationen i förlikningskommittén, ordföranden för det ansvariga parlamentsutskottet och föredraganden, med stöd av parlamentets förlikningssekretariat och, vid behov, av en person från rättstjänsten.

10. Rådet företräds av en rådsmedlem eller den ställföreträdande eller permanenta företrädaren (ordföranden för Coreper I respektive Coreper II) för ordförandelandet, med stöd av rådets sekretariat, inbegripet rättstjänsten.

11. Kommissionen företräds av kommissionsledamoten eller dennes företrädare (generaldirektören för den avdelning som är ansvarig för ärendet), med stöd av experter, rättstjänsten och administrationen.

12. Vid tekniska möten ingår vanligen experter och tjänstemän från de tre institutionerna.

13. Förhandlingarna vid trepartsmötena grundas på ett dokument uppställt i fyra kolumner, där parlamentets och rådets respektive ståndpunkter anges:

    1. rådets förstabehandlingsståndpunkt

    2. parlamentets ändringar vid andra behandlingen

    3. rådets ståndpunkt om parlamentets ändringar (godtagande, förkastande eller eventuell kompromisstext)

    4. parlamentets delegations ståndpunkt om rådets förslag.

14. Under förhandlingarna försöker de två delegationerna nå en kompromiss om ändringar som det fortfarande råder delade meningar om. Små arbetsgrupper på antingen politisk eller teknisk nivå kan därför behöva utarbeta ett ytterligare, mer detaljerat underlag.

15. Resultaten av varje trepartsmöte redovisas av de respektive förhandlarna för godkännande av parlamentets och rådets delegationer. Om så är nödvändigt ordnas ytterligare trepartsmöten eller informella möten.

16. Själva förlikningskommittén består av två lika stora delegationer: en från Europaparlamentet och en från rådet.

    1. Rådets delegation består av en företrädare från varje medlemsland (ministrar eller oftare medlemsländernas företrädare i Coreper). Den minister från ordförandelandet som ansvarar för ärendet fungerar som ordförande för rådets delegation. Delegationen röstar med kvalificerad majoritet (utom i ärenden då det krävs enhällighet enligt fördraget).

    2. Parlamentets delegation består av lika många parlamentsledamöter – 27 – plus 27 suppleanter (som får rösta enbart om en ledamot från deras politiska grupp är frånvarande). Tre av parlamentets vice talmän är permanenta medlemmar av förlikningskommittén och turas om att vara ordförande för den. Delegationens övriga 24 parlamentsledamöter utses av de politiska grupperna, i proportion till respektive grupps storlek i Europaparlamentet. Normalt sett kommer majoriteten av dem från det parlamentsutskott som ansvarar för ärendet. I de flesta fall försöker delegationen vara enhällig. Om delegationen röstar fattar den beslut genom en majoritet av sina medlemmar (det vill säga för närvarande 14). Mer information om parlamentets delegation i förlikningskommittén finns nedan.

    3. Kommissionen, som i princip företräds av den kommissionsledamot som ansvarar för ärendet, deltar också i förlikningskommitténs arbete i syfte att förena parlamentets och rådets ståndpunkter.

17. Precis som vid trepartsmöten fungerar dokumentet med fyra kolumner (se punkt 13), översatt till alla officiella språk, som det huvudsakliga arbetsverktyget. Kommittén har också tillgång till kommissionens förslag och dess yttrande om parlamentets ändringar vid andra behandlingen.

18. En av parlamentets vice talmän och en minister från ordförandelandet fungerar tillsammans som ordförande för förlikningskommittén. Kommittén sammanträder växelvis i parlamentets respektive rådets lokaler, oftast i Bryssel.

19. De flesta sammanträden i förlikningskommittén inleds med ett trepartsmöte där de två lagstiftarna redogör för sina ståndpunkter utifrån sina respektive institutioners mandat. Kommissionen fungerar som medlare.

20. Den institution där förlikningskommitténs första sammanträde hålls ansvarar för att redigera det gemensamma utkastet och följenoten till det. Denna institution ansvarar även för att se till att parlamentets talman och rådets ordförande undertecknar lagstiftningsakten och att den offentliggörs i EU:s officiella tidning efter att parlamentet och rådet slutligen antagit den.

21. Om parlamentets och rådets delegationer inte lyckas nå någon överenskommelse i förlikningskommittén faller förslaget. Ett nytt förfarande får enbart grunda sig på ett nytt förslag från kommissionen. Fram till januari 2020 hade förlikningskommittén inte kunnat enas om en gemensam text endast i följande fyra fall: ”taltelefoni” (1994), ”värdepapperskommittén” (1998), ”arbetstidsdirektivet” (2009) och ”förordningen om nya livsmedel” (2011).

    • Arbetstidens förläggning

    • Nya livsmedel

22. Om parlamentets och rådets delegationer når en överenskommelse måste förlikningskommittén anta ett gemensamt utkast. Rådets delegation antar det med kvalificerad majoritet (eller enhällighet i fall då det krävs enligt fördraget), medan parlamentets delegation fattar beslut med enkel majoritet av dess medlemmar.

23. Så snart som förlikningskommittén nått en överenskommelse om ett gemensamt utkast (eller en sådan nåtts senare genom skriftväxling mellan kommitténs två ordförande) redigeras lagstiftningsförslaget av generalsekretariatet i den institution där det första sammanträdet hölls, i princip på det språk som använts under förhandlingarna. En preliminär version läggs ut på parlamentets webbsida så snart som möjligt efter det att förhandlingarna har avslutats.

24. Efter en rättslig och språklig kontroll offentliggörs dokumentet på alla officiella EU‑språk.

25. Förlikningskommitténs båda ordförande lägger fram det gemensamma utkastet, tillsammans med en följenot, för parlamentets talman och rådets tjänstgörande ordförande. Eventuella uttalanden från institutionerna bifogas denna skrivelse. Skrivelsen skickas också för kännedom till kommissionsföreträdare som deltagit i förlikningskommittén.

26. Överenskommelsen i förlikningskommittén måste bekräftas av både parlamentet och rådet. De båda institutionerna röstar var för sig om den senaste versionen av det gemensamma utkastet utan möjlighet att göra ytterligare ändringar.

Parlamentets delegation till förlikningskommittén

1. Parlamentet företräds vid förlikningsförfarandet av en delegation som består av lika många parlamentsledamöter som rådsmedlemmar. Det utses en separat delegation för varje förlikningsförfarande. Delegationens uppgift är att företräda hela parlamentet i förhandlingarna med rådet.

2. I början av varje valperiod, eller om det sker stora förändringar i parlamentets generella politiska sammansättning under valperioden, fastställer talmanskonferensen hur delegationens politiska sammansättning ska se ut, utifrån de politiska gruppernas relativa storlek.

3. De tre vice talmän som är särskilt ansvariga för förlikning ingår i varje delegation och i kvoterna för medlemmar från respektive politisk grupp. Varje delegation har en av dessa tre vice talmän som ordförande. De bestämmer själva vem som ska ha ansvar för vilket förlikningsförfarande och följaktligen vem som ska vara ordförande för vilken delegation. Föredraganden/föredragandena och ordföranden för det ansvariga parlamentsutskottet är också på ämbetets vägnar medlemmar av delegationen och ingår i sin politiska grupps kvot.

4. Delegationens övriga medlemmar utses av respektive politisk grupp för varje enskilt förlikningsförfarande. De flesta av dem kommer från det ansvariga utskottet eller de utskott som avgett ett yttrande. I de fall förfarandet med associerade utskott tillämpas ska föredraganden för det associerade utskottet ingå i delegationen. De politiska grupperna måste också utse lika många suppleanter som medlemmar. De får delta aktivt i delegationens arbete, men får bara rösta om de ersätter en ordinarie medlem.

Delegationens organisation

6. Parlamentets delegation håller ett konstituerande sammanträde för att ge förhandlingsgruppen – vanligen den vice talman som är ordförande för delegationen, det ansvariga utskottets ordförande och föredraganden/föredragandena – ett mandat så att trepartsmötena kan inledas.

7. Kommissionen deltar vid detta sammanträde och alla senare sammanträden i parlamentets delegation. Kommissionens företrädare förväntas närvara och redogöra för kommissionens yttrande om parlamentets ändringar vid andra behandlingen och om möjligt också informera om det rådande läget i rådet, om de känner till något om det.

8. Genom fortlöpande sammanträden övervakar delegationens medlemmar hur förlikningen fortskrider.

9. Det huvudsakliga syftet med delegationens sammanträden är att förnya förhandlingsgruppens mandat och diskutera eventuella kompromisstexter. Vissa ändringar eller kompromissförslag kan godkännas under förutsättning att en övergripande överenskommelse nås. Om det fortfarande finns olösta frågor ger delegationen instruktioner till förhandlingsgruppen om hur den ska fortsätta förhandla med rådet. Parlamentets delegation kan också behandla förfarandemässiga frågor, t.ex. om ytterligare trepartsmöten ska hållas eller om förlikningskommittén kan sammankallas och i sådana fall när.

10. I slutet av förfarandet godkänner eller förkastar delegationen formellt den överenskommelse som nåtts under förlikningen. Delegationen strävar efter att fatta beslut med konsensus. Om det trots det behövs en omröstning krävs det absolut majoritet av medlemmarna (minst 14 av 27) för ett godkännande.

11. Delegationen bistås av en särskild tjänst inom parlamentets administration, enheten för lagstiftningsfrågor, och av specialiserade tjänster: till exempel rättstjänsten, språkjurister och presstjänsten.

Parlamentet och rådet måste godkänna det gemensamma utkastet inom sex veckor, vilket kan förlängas till åtta veckor om de båda institutionerna kommer överens om det. Om antingen parlamentet eller rådet förkastar utkastet eller inte godkänner det i tid, avslutas förfarandet utan att lagstiftningen antas.

Parlamentet godkänner det gemensamma utkastet med enkel majoritet av de avgivna rösterna. Rådet godkänner det gemensamma utkastet med kvalificerad majoritet.

Det gemensamma utkastet får inte ändras. Man kan bara uppmana parlamentsledamöterna och/eller sin regering att godkänna eller förkasta det.

Europaparlamentet antar en lagstiftningsresolution om gemensamt utkast godkänt av förlikningskommittén, där det antingen godkänner eller förkastar det gemensamma utkastet.

Rådet lägger inte fram något officiellt dokument.

Om det gemensamma utkastet godkänns antas lagstiftningsakten och offentliggörs som Europaparlamentets och rådets direktiv (eller förordning eller beslut).

Hittills har parlamentet förkastat tre gemensamma utkast:

• Skydd för biotekniska uppfinningar 1995

• Övertagandebud 2001

• Hamntjänster 2003

Rådet har aldrig förkastat ett gemensamt utkast.

Det gemensamma utkastet läggs fram samtidigt för parlamentet och rådet för godkännande. Det finns ingen bestämmelse om någon viss ordningsföljd när de två institutionerna ska fatta sina beslut. De har sex veckor (eller åtta veckor om de kommer överens om det) på sig att fatta sina beslut, och de får inte ändra texten. I parlamentet hålls det en debatt i kammaren före omröstningen om det gemensamma utkastet. Om parlamentet och rådet godkänner det gemensamma utkastet antas förslaget till lagstiftning. Om endera av dem förkastar utkastet eller inte agerar i tid faller lagstiftningen och förfarandet avslutas. Det kan inledas igen enbart om kommissionen lägger fram ett nytt förslag.

1. Om förlikningskommittén godkänner det gemensamma utkastet måste det godkännas av hela Europaparlamentet och rådet i tredje behandlingar. De två institutionerna röstar var och en för sig om det gemensamma utkastet, och det finns ingen möjlighet att ändra det.

2. När förlikningsförfarandet avslutats med en överenskommelse utarbetas ett preliminärt gemensamt utkast på grundval av det gemensamma arbetsdokumentet och de eventuella ändringar som gjorts under förlikningen. Det upprättas först på ett språk och översätts därefter till de övriga officiella språken. Originalspråksversionen av det gemensamma utkastet skickas till delegationens medlemmar.

3. Förlikningskommitténs båda ordförande överlämnar det slutliga gemensamma utkastet, som har kontrollerats av språkjurister i både parlamentet och rådet, formellt till parlamentets talman och rådets tjänstgörande ordförande. Eventuella uttalanden från institutionerna bifogas deras skrivelse.

4. Tredje behandlingen pågår under sex veckor från och med datumet på denna skrivelse. Tidsfristen får förlängas med högst två veckor på parlamentets eller rådets initiativ och genom överenskommelse mellan dem.

Parlamentet

1. Under sexveckorsperioden (eventuellt förlängd till åtta veckor) får Europaparlamentets delegation det slutliga gemensamma utkastet på sina respektive språk, tillsammans med ett betänkande om förlikningsförfarandets olika steg och resultat, bland annat förteckningen över hur delegationen röstat om avslutandet av förlikningsförfarandet. Det slutliga gemensamma utkastet, föredragandens och delegationsordförandens betänkande, följenoten och alla eventuella uttalanden översänds till parlamentets plenartjänst. Nu offentliggörs de olika språkversionerna av överenskommelsen på parlamentets webbplats.

2. Före omröstningen om det gemensamma utkastet hålls det en debatt i kammaren om förhandlingsresultatet och den överenskommelse som nåtts (eller inte nåtts) med rådet. Debatten inleds vanligen med ett uttalande från den vice talman som varit ordförande för parlamentets delegation och från föredraganden. Kammaren röstar därefter om det gemensamma utkastet. Om en enkel majoritet röstar för det gemensamma utkastet antas det, i annat fall förkastas det gemensamma utkastet.

3. Fram till och med januari 2020 har parlamentet förkastat gemensamma utkast tre gånger:

   • Skydd för biotekniska uppfinningar 1995
   • Övertagandebud 2001
   • Hamntjänster 2003

Rådet

1. Även rådet måste godkänna det gemensamma utkastet, men det föredrar i allmänhet att hålla sin omröstning efter parlamentets tredje behandling. Rådet fattar sitt beslut med kvalificerad majoritet.

2. I praktiken är rådets godkännande av det gemensamma utkastet oproblematiskt, eftersom rådets delegation i förlikningskommittén består av en företrädare per medlemsland. Hittills har rådet aldrig förkastat någon förlikningsöverenskommelse.

3. Om någon av de båda institutionerna inte godkänner det gemensamma utkastet avslutas hela lagstiftningsärendet. För att det ska kunna återupptas krävs att kommissionen lägger fram ett nytt förslag.

4. Om både Europaparlamentet och rådet antar utkastet undertecknas det av parlamentets talman och generalsekreterare samt rådets ordförande och generalsekreterare. Sedan offentliggörs det i EU:s officiella tidning.